Ett känsligt system

Sverige är ett litet land. Kyrksverige ännu mindre. Svenska Kyrkan är liten, och ett stift kan inte sällan kännas pyttelitet. Låt mig ta ett exempel:

I Strängnäs domkapitel sitter (bland andra) en präst som tidigare var min mors kyrkoherde, en diakon som jag själv delat arbetsrum med, samt en lekman som var och är kyrkvärd i min missivförsamling. Med andra ord tre personer som känner mig, eller mig närstående personer, tämligen väl. Personer som jag har en relation till utöver det faktum att de tillhör den instans som bland annat ska utöva "granskning av hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever avgivna vigningslöften" (stiftets hemsida). Och jag är knappast ensam om att ha dylika kontakter i domkapitlet.

På sätt och vis är det en trygghet - de människor som ska utöva tillsyn är väl kända i, och känner stiftet väl. Domkapitlet består inte av anonyma maktutövare, utan av kända bröder och systrar i Kristus, som både ämbetsbärare och lekfolk själva har valt. Detta borgar för att det är svårt att föra Domkapitlet bakom ljuset med hjälp av falska uppgifter och det blir svårt för domkapitlet att i sin tur fatta beslut utan att bokstavligen se människorna bakom ärendet.

Men samtidigt är detta också något som gör systemet med domkapitel så sårbart. Man lever ständigt i gränslandet till jäv, ständigt med risken för "kontaktmissbruk". De som prövar någons lämplighet att få behålla sitt ämbete, kan vara samma personer som bara några år tidigare tog beslutet att godkänna dem för vigning, och jag tror att vi alla vet hur svårt det kan vara att tvingas inse att man gjort en missbedömning, eller att hantera att någon missbrukat det förtroende man givit dem.

Helena Edlund och Janna Bäckström tog upp detta svåra, men mycket angelägna, ämne i en debattartikel i Kyrkans Tidning i torsdags, och idag skriver Helle Klein om samma sak i en krönika i Aftonbladet. Jag vet ingenting om de nu aktuella fallen med två präster som anmälts för att ha haft otillbörliga relationer med mycket unga församlingsmedlemmar. Däremot vet jag, prästbarn och kyrknörd som jag är, att kyrkan verkligen är en liten värld där alla känner alla - eller där alla i alla fall känner någons mamma eller har gjort praktik med någons fru eller helt enkelt är kusin med någons kyrkorådsordförande.

Helt utan specialkompetens när det gäller kyrkorätt, funderar jag därför på om det skulle kunna vara inte en lösning, men i alla fall en förbättring, om sådana här mycket svåra fall helt enkelt skickades på remiss till ett annat domkapitel? Tänk om de präster som nyligen prövades i Stockholms domkapitel istället hade prövats av domkapitlet i Härnösand, till exempel? Eller rentav av både Stockholms domkapitel och ett annat, ungefär som när en läkare ber om en second opinion.Vore inte det ett sätt att både stärka trovärdigheten och rättsäkerheten, ett sätt att aktivt ta anmälningar av det här slaget på största allvar?

Mer om saken här.