Mitt gospelförflutna

En ansenlig del av min tonårstid ägnades åt gospel. Det är en tid jag ser tillbaka på med blandade känslor, speciellt idag när jag varit på gospelmässa och sjungit med i sånger jag lärde mig som tonåring och fortfarande, upptäckte jag, kan.

Dels var det där med gospel fantastiskt - alla mina kompisar sjöng gospel, vi åkte på gospeldagar och gospelfestivaler och hade hur roligt som helst, samtidigt som vi lärde oss en hel del om gospelns historia och ursprung och förstås träffa en massa spännande människor. Vår körledare använde sig av utantill-principen, med den följden att vi sällan eller aldrig hade några noter, något som jag misstänker ligger bakom det faktum att jag fortfarande har väldigt lätt att lära mig saker utantill. Musik är för övrigt mer självhäftande än andra saker - det är svårt att glömma en melodi man en gång lärt sig.

Men i alla fall, min gospeltid präglades också av ett rätt stort mått av tvehågsenhet. Dels rent musikaliskt - jag föredrog egentligen folkliga koraler redan då, och tyckte innerst inne att de bästa sångerna stod i psalmboken. Gospelmelodierna var enahanda, tjatiga och liksom...inte min grej. Men det var inget socialt gångbart alternativ att börja i kyrkokören med tanterna, så det var bara att göra det bästa av situationen.

Men det handlade om mer än så - jag kände mig obekväm med gospelns uttryck, för den hörde ihop med en fromhet som inte var, och fortfarande inte är, min. Visst trodde jag på budskapet i texterna - Jesus är Herre, jag är så glad, jag kan alltid lita på Gud, jag är räddad, Jesus älskar mig - men gospelns upprepande av enkla, trosvissa satser var inte mitt sätt att säga dessa sanningar på. Det var dessutom något som saknades, något jag som 17-åring inte riktigt kunde formulera. I efterhand inser jag att det jag saknade var det större sammanhanget - Kyrkan, Guds folk, sakramenten - sånt som var en del av mitt tonåriga kyrkvardagsliv även om jag inte tänkte på, eller pratade om det, i den terminologin. Jag, som idag inte alls skäms för att mina favoritpsalmer är skrivna på 1500- och 1800-talen, ville redan då helt enkelt ha det lite mer dogmatiskt. Men jag var ung, kristen och musikalisk och därför förväntades det på något sätt av mig att jag skulle tycka att gospel var häftigt och psalmer tråkigt.

Jag menar inte att förringa vare sig gospeln, eller den fromhetstradition den står i. Den är en god och viktig typ av lovsång som berör och engagerar många och som har fått många människor att våga närma sig evangeliet. Men för mig var gospel som ett runt hål för en fyrkantig kloss. Vilket kan vara bra att minnas, i de situationer när man liksom utgår ifrån att unga människor tycker om det ena eller det andra, bara för att de är unga. Det finns till exempel konfirmander som är helt sålda på prefationen och sjuåringar som tycker att Hosianna är det bästa ordet...