söndag, maj 31, 2009

Präst- och diakonmöte III - om syndens realitet

Vi fick en bok tillsänd oss före prästmötet. Den är utgiven av Strängnäs stift och redaktör är Anna S Wikell. Evangelium idag, heter den, och innehåller tolv artiklar. Varje artikel har ett s.k. storord som rubrik, alltså Frihet, Rättfärdiggörelse, Förlåtelse, Guds Rike o.s.v. Vill man läsa den, kan man med största sannolikhet få tag på den via www.strangnasstift.se. Eller så kan man låna någon av våra - jag tror att vi har tre stycken.

I sitt kapitel om Nåd skriver Sofi Lindfors, som är diakon i Kumla församling och tjänstgör bland fångarna på Kumlaanstalten så här:

"Att låta någon ta sitt ansvar är att ge människan möjlighet till befrielse och hopp; det är att återupprätta människorvärdet. Den verkliga befrielsen blir inte möjlig förrän den insikten i den egna brustenhet tydliggörs" (sidan 130)

och vidare:

Jag tycker mig ibland märka en vilja att "hoppa över" de jobbiga stadierna där skulden innebär förkrosselse, och gå direkt till förlåtelsen. (...) Det blir ett slags rättfärdiggörelse av själva handlingen, synden, istället för av syndaren. (sidan 131)

När jag läste, och ännu mer när jag hörde Sofi och hennes katolske medarbetade John McCormack, tala om det här, tänkte jag att här kan vi, som arbetar och lever utanför murarna, lära oss någonting. Detta är sanningar som på en plats som Kumlaanstalten blir så påtagliga att de inte går att bortse ifrån - men som faktiskt gäller alla.

Ofta hör jag människor tala om problemen med syndabekännelse och talet om arvssynd. Hur det skulle lägga sten på börda, skymma nåden och kärleken och istället dra människor bort från Gud. Och det är självklart att det ibland kan bli så, framför allt när kyrkotjänarna brister i sitt ansvar och använder det här temat för att styra människor för egen vinnings skull, eller bara hasplar ur sig saker om den utan att förklara och fördjupa vad detta mysterium egentligen handlar om.

Men samtidigt är det generationer kristnas erfarenhet att förlåtelsen inte blir verkligt befriande förrän man erkänner för sig själv att man faktiskt behöver den, och varför. Inte förrän man ser en koppling mellan sina egna onda gärningar och korset, kan förlåtelsen ta på djupet. Spaltmeter efter spaltmeter uppbyggelselitteratur vittnar om detta - Martin Luther och Lina Sandell är två sinsemellan mycket olika teologer som båda upplevde, och uttryckte detta ärligt och innerligt i både psalmer och andra texter.

Ändå är det så svårt att tala om det. Även om man upplevt det själv. Det är så lätt att frukta människor mer än Gud, så lätt att stryka medhårs, så lätt att sälja nåden billigt. Men varje gång det förmedlas, i ord eller handling, att vår synd inte spelar någon roll, att korset gjorde alla beteenden OK och att ingen människa någonsin behöver svara för något hon gjort - då förs människor inte närmare, utan bort från korset och nåden. Faktiskt.

Därför är Sofi Lindfors vittnesbörd från Kumlaanstalten så viktigt. Där är allting ställt på sin spets, när det kommer till skuld, straff och fångenskap, men också när det handlar om förlåtelse, nåd och frihet. Men, precis som Sofi Lindfors så fantastiskt uttrycker det - detta är faktiskt hela världens verklighet:

"Gud är inte närmare mig än mördaren. Gud lyssnar inte mer på mina böner. Vare sig vi finns i brottsregistret eller ej så har vi alla del i söndrandet och bortvändheten. Vi är alla förlorade söner och döttrar som får vända om igen och igen och igen. Vi blir då emottagna och omslutna med kärlek" (sidan 131)

3 kommentarer:

Anonym sa...

Amen! Amen! Amen!

Emelie sa...

Men oj! Det där verkar vara en riktigt riktigt bra bok.

Själv läser jag 'Skuld och mänskligväxt' en bok som studentprästen lånat mig och som var en del av kyrkans bekännelse arbete (?) i slutet på 80- och början på 90-talen. Också så där bra som din bok verkar. Fast den har du kanske redan läst?!

Jonas sa...

Jag ser det som ett reellt och allvarligt problem som många präster och församlingar medverkar till i fråga om syndamedvetandet när det gäller dels hur man predikar och bereder samt i själva syndabekännelsen..den som används i Stora Tuna är ju hemsk...man använder inte ordet "jag" utan "vi" och dessutom ordet "om". Det finns inga "om", vi är alla fattiga syndare..

Dessutom är det illa när det inte är en kort stunds tystnad för var och ens tysta bekännelse..

..för övrigt predikas vikten av botens sakrament alldeles för sällan.