Jag missade Hanna Hellquists jakt på lyckan i TV och delger er istället ett av mina bästa lyckominnen. Jag har varit mer påtagligt och intensivt lycklig massor av gånger, men det är minnet är speciellt eftersom det egentligen inte utlöstes av någonting alls. Hur som helst:
Det är augusti 1994. Jag är femton år och ligger på rygg i gräset i mormor och morfars trädgård. Alla andra är också i trädgården -pappa och min bror spelar något märkligt medeltida kortspel, morfar dricker Champis och mamma och mormor pratar om någonting. Mormors tjocka spaniel ligger bredvid mig. Himlen är ljus på det där sättet den kan vara på sensommarkvällar, det luktar gräs och jag tittar på molnen som rör sig förbi taket, lyssnar på de andras röster, bilarna på vägen och en höfläkt som susar uppe hos grannarna. Och jag tänker att om tiden skulle stanna nu, så skulle det inte göra mig nånting. Jag kan ligga här jämt. Alla är här, allt är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar