En barndomshjälte

Mitt livs första konsert (bortsett från sådana som jag halvsov mig igenom i pappas knä medan mamma hade andakt på slutet i någon kyrka på landet) ägde rum på Salsnäs i Småland, som en del av Ansgarsförbundets riksläger Tält-91. Massor med små och stora Ansgariter var samlade framför ett lastbilsflak på ett gärde. Börge Ring sjöng sina klassisker - fast det förstod vi ju inte då - såsom Upp och Ned, Ingenting och Änglar är bra. Vi sjöng med, hoppade, dansade och fick autografer på servetter efteråt. Precis som på en riktig konsert - för det var faktiskt en riktig konsert!

Problemet var bara att jag var tolv år och befann mig precis i skarven mellan att det var OK att gilla Upp och Ned och att det absolut, absolut INTE var OK. Bara ett halvår senare blev Börge Ring en ytterst hemlig favorit. När han kom till Längbro Kyrka och spelade där fick min kompis Camilla avlägga tystnadslöfte för att få följa med och sedan lyssnade jag på bandet som jag köpte där i absolut enskildhet...man kunde ju inte lyssna på en trubadurfarbror i pappas ålder när man gick i åttan liksom. Fast i kören -innan den blev gospelkör - sjöng vi faktiskt både Här kämpar vi och Ett steg till.

Men, som tur är, så har Börges musik överlevt. Barnkören i Pershagen har gjort musikalen Veckopengen flera gånger, så jag har fått sjunga Under stjärnorna och Vi Vill Ha med dem nästa så ofta jag vill.

Nu kommer Börge med en ny skiva, där han bland annat sjunger med Sara Isaksson och Sofia Karlsson. Den ska jag köpa. Omgående.