Jesus dog för att rädda mig från syndens och ondskans konsekvens, nämligen döden. Jag tycker inte det är någon särskilt extrem kristologi - de flesta som är bekännande kristna håller säkert med, även om vi alla har lite olika sätt och uttrycka oss.
I ljuset av detta, av korset så att säga, blir jag ännu mer förbryllad över vissa kollegors aversion mot syndabekännelsen. Om möjligheten till förlåtelse och frälsning är betald i blod, känns det rätt fräckt att låta bli att be om den, för att det känns obekvämt att kalla sig själv för syndare. Och om man inte kopplar korset till synden och döden - vad handlar korset om då?
10 kommentarer:
Heja Miriam! Fortsätt på "den vägen"....
Det är visserligen en dårskap att tala om korset men dags att vända trenden i alla kyrkor och samfund.
Svenska kyrkan har tack vare genom dop- och konfirmationsverksamhet med mera, fortfarande ett förhållandevis stort antal besökare som inte är vana vid den kyrkliga terminologin. Det är inte ovanligt att man hör talas om att dessa tillfälliga besökare inte uppfattar befrielsemomentet p g a att man upplever att synden tar så stor plats i inledningen
Du riktar kritik mot dina kollegor här, och de tär ju gott och väl att du själv har hållningen klar, men hur ser du som präst på de vanliga kyrkobesökarna - vana och tillfälliga - och hur tycker du att kyrkan ska hantera problemet?
Jag tycker man ska hantera problemet genom att vara väl förberedd och välformulerad i sitt beredelseord, att redan där fokusera på den förlåtelse som är effekten av bekännelsen så att säga. Att förmedla i både ord och kroppsspråk att detta är en fantastisk möjlighet, en gåva, något som gör det lättare att andas. Beredelseord ska man (i den bästa av världar...) inte tänka ut under första psalmen, utan arbeta med minst lika mycket som predikan.
Sedan tror jag det är viktigt att frågan om synd, skuld och förlåtelse får en naturlig och odramatisk plats i vår övriga verksamhet och undervisning - konfirmandgrupper, ungdomsgrupper, samtalsgrupper mm. ofta skyggar vi för den till vardags, och då upplevs syndabekännelsemoment som ännu mer främmande och tungt.
Det är viktigt att prästen förklarar att syndabekännelsen är en befrielse, ett sätt att bli av med de ok man bär på. Ni måste också förklara att synd är inte att man tagit ett glas vin för mycket eller nått sådant. Om syndabekännelsen tas bort, som vissa tydligen vill, så kommer mässan att förtunnas och man kommer att lämna den i ovisshet om hur ens synder skall hanteras.
Precis - det handlar om att skilja från den falska skulden, som inte behöver förlåtas, och den faktiska, som inte alltid är så lätt att se. Det är så lätt att skämmas så mycket för sånt som inte alls är synder, att man glömmer be om förlåtelse för det man faktiskt har gjort. Tycker jag åtminstone...
Begreppet 'synd' har ju gjort en resa i det sekulära svenska samhället och har idag laddats med nytt innehåll. För den sekuläre svensken utan större kontakt med den kyrkliga sfären kan synd och syndigt dels vara laddat med något positivt - 'syndigt gott' - dels vara förknippat med den skuldbeläggande tendens man uppfattat hos kyrkan genom åren (säkert i vissa tider helt rätt; i andra missförstått).
Hur ser du på kommunikationssvårigheten i en tid då synd som begrepp fått helt andra laddningar? Går det enligt dig att omformulera budskapet kring synden exempelvis utan att använda själva ordet?
Det är klart det går att omformulera fenomenet utan att använda ordet synd, det finns massor med synonymer, förklaringsmodeller och exempel. Det är ett så allmänmänskligt fenomen att de flesta har bra liknelser, och Konfirmandböcker brukar ha bra sådana - Arguments Con Dios t.ex. som är jättebra på det.
Dock tycker jag det finns en poäng med att så att säga återerövra själva ordet - det är ett bra ord, när det beskriver rätt saker, och dessutom är det så vanligt i Bibeln att vi inte kan komma runt det, ens om vi skulle vilja. Men hur det hänger ihop med synd, skuld, förlåtelse och nåd kan man förklara med det språk och ordval som bäst passar sammanhanget.
Problemet i Sverige är ju att Kristendomen skall bort! Det finns ingen synd längre för Lagen är förvrängd. Äktenskapsbrott = vänstra lite,
stjäla = låna, vara smart nog,
andra gudar = mångkulturell o.s.v.
Psaltaren 119 innehåller mycket av den situation vi står i som vill fortsätta att tro på ende Guden och hans son Jesus Kristus.
Jag tror inte på några omskrivningar men däremot på textutläggning hur allt hör ihop.
Gunnel, vill man kommunicera det budskap du ger utryck för även till människor utanför kyrkan, är omformulering nödvändig. Om man håller fast vid forna tiders språkbruk och terminologi kommer man sannolikt stöta bort dem istället för att få dem att upptäcka att de har ett behov av Kristus.
Bara för att ett budskap formuleras så att det tillfredsställer avsändarens andliga (eller andra) behov, är det inte per automatik så att formuleringen passar mottagaren.
Det fungerar dessvärre inte så som man i vissa kretsar tycks tro, att bara man har levererat budskapet så har man gjort sitt och kan sedan fritt förfasa sig över den som inte tar emot det. Det vilar ett tungt ansvar på avsändaren att använda de gåvor och redskap som Gud har gett för att kommunikationen ska fungera så bra som möjligt.
Att det ser ut som det gör idag, beror knappast på att kristendomen "ska bort" - kritik från det sekulära samhället är bara dåligt om man har något att dölja eller själv misstänker att det egna budskapet inte håller måttet - utan på att kristendomen inte varit bra på att kommunicera. Men detta faktum ska vi inte fira genom att gnälla och lipa, utan genom att ta nya, friska tag!
:)
Omskrivningar behöver inte vara något dåligt, Gunnel. Jesus använder sig flitigt av liknelser för att få fram sitt budskap, ofta med minst sagt kontextuell tematik och ibland tämligen brutalt bildspråk - läste just liknelsen om vingårdsarrendatorerna i Lukas. Huvudsaken är att både lag evangelium når fram och utmaningen är att aldrig låta metoden utplåna budskapet, eller att överge delar av budskapet för att andra använt kassa kommunikationsmetoder...
Skicka en kommentar