Om insiktsfullhetens självutplåning

Att känna sig själv, sina reaktionsmönster och sina starka respektive svaga punkter är bra. Det flesta av oss har, utan några större ansträngningar, rätt bra koll på det. Det är svårt att undgå sig själv så att säga. Ibland gör vi misstag gång på gång, ibland gör vi rätt. Och så vidare.

Självkännedom som fritidssysselsättning är emellertid något som verkar vara lite trendigt. Att analysera sig själv och sina reaktioner ska på sikt göra en till en mer ödmjuk, hel och grundad människa som älskar sig själv och därför kan vara en god medmänniska.

Jag tror inte att det här är fel. Inte alls. Men jag tror att det här, liksom i så många andra feel-better-filosofier, finns en potentiell kvinnofälla. Dels för att det här är en vanligare sysselsättning hos kvinnor, dels för att kvinnors reaktioner traditionellt sett ofta betraktats som något som handlar om kvinnan som reagerar och inte om det hon reagerar på.

För när man hela tiden ska analysera sina känslor och reaktioner, hela tiden söka svaret hos sig själv, så finns en uppenbar risk att man inte bara söker svaret där, utan också hittar det där, varje gång. I sin barndom, i sin osäkerhet, i sin vilja att vara till lags. I sin hormoncykel, i sin trötthet, i sin stress. Ibland är det helt riktigt. Men inte alltid. Ibland blir kvinnor arga för att någon eller något de facto är idiotiskt, orättvist eller oförskämt - inte för att de har pms. Ibland blir kvinnor ledsna och tar åt sig för att någon faktiskt angrep dem personligen och inte för att de är osäkra. Ibland är kvinnor trötta för att de faktiskt jobbat häcken av sig, inte för att de känner prestationsångest. Ibland är det faktiskt så att det är omvärlden som behöver förändras, inte vi själva.

Självkännedom är bra. Jag säger inte emot. Men omvärldskännedom är inte så dumt, det heller.