På söndag handlar evangelietexten om när Jesus går på vattnet. Jag tycker om den texten. Ännu mer sedan jag läste Bo Branders korta reflektion kring den i Ett År med Jesus. Där poängterar han att Jesus faktiskt gick på vattnet med ett bestämt mål - att hjälpa sina vänner. Han tänkte inte "hur ska det se ut, vad ska folk tro, jag borde hålla mig till naturlagarna om jag vill ha några kompisar", utan han såg att hans vänner behövde honom och gick dit. Vännerna var viktigast. Kärleken kom först.
Det är ett perspektiv som ibland glöms bort när vi läser och talar om de inslag i Jesu liv som har en klart övernaturlig prägel. Det är så lätt att snöa in på hur det kunde vara möjligt, och om det är viktigt att det är sant, att man glömmer varför de skedde. I princip alla Jesu underverk har ett tydlig syfte att rädda, befria eller upprätta människor. Inget underverk sker för sin egen, eller för Jesu ryktes skull, utan de är till för oss, för att vi ska leva. Människorna är viktigast. Kärleken kommer först.
På samma sätt är det med korset, och uppståndelsen, två andra omdiskuterade inslag i Jesu liv och i den kristna tron. Rent intellektuellt är de svåra att förstå och kan till och med väcka anstöt - korset för att det är så brutalt och påtagligt, uppståndelsen för att döda i allmänhet fortsätter vara döda. Men korset och uppståndelsen skedde inte för att på sikt pröva vår intelligens, tillit eller fantasim eller enbart för att demonstrera Jesu makt och härlighet - utan för att ge oss liv. De är bevis på att vi är viktigast, på att kärleken kommer först. De är vägarna som Jesus valt för att ta oss till sig, inte hindren vi ska övervinna för att ta honom till oss.
När man ser det på det sättet, blir det lättare att acceptera att Jesus gick på vattnet. Det är ingen uppvisning, inget självändamål, utan något som sker för mig. För att jag är viktig för Jesus. För att hans kärlek kommer först.
11 kommentarer:
Jesus kommer till oss. Det är det unika med kristendomen. Vi har en Gud som blir lik oss, kliver in i vår värld för att rädda oss.
Vi behöver inte slå knut på oss för att duga. Vi behöver inte göra om oss... inte sträva och kämpa för att hålla alla tänkbara o otänkbara regler...
Alla andra religioner, filosofier och terapier handlar om vad vi ska göra.
Kristendomen förkunnar vad Gud redan gjort!
Jamen precis. Eller Amen som vi brukar säga...
metsunisJesus går säkert omkring och räddar sina efterkommande budbärare. Kanske t.o.m. i Kyrkan Hus. Det skulle kiunna var en metafor för våra förhoppningar om Svenska Kyrkans väg till en framgångsrik förvaltning av ordet genom handling.
Amen!
Tack för en välfunnen reflektion som andas värme och som får en att vilja kasta sig om halsen på Jesus.
Jag bara önskar att jag låtit bli att läsa kommentarerna. De får mig att låta bli.
/Johan
Tack Johan - nu blir jag nyfiken på vad är det som får dig att vilja låta bli?
Kanske för att bliden blev så väldigt typisk Svenska kyrkan!
Först något bra sagt - sedan någon som liksom inte kan låta bli att predika vidare, fast inte lika träffande (no offense, kyrksyster!) och till sist någon som insinuant beklagar sig över sakernas tillstånd i stor-Svenska kyrkan (ta inte illa upp, Leif!).
Bara ett av de "miljöproblem" (bara mina problem; som en sorts allergi) som håller mig på viss distans till kyrkan, trots att jag inte kan hålla fingrarna borta....
Kanske ville jag bara ha den goda kakan, som du bakat, för mig själv... :)
Tack för dessa väldigt goda tankar!
För att inte någon i onödan ska tycka att min kommentar blir typisk svenskkyrklig vill jag bara säga att det du har skrivit här, Miriam, är väldigt bra och det talade till mig.
Tack, Loi.
Jag använde din betraktelse när jag inledde vårt styrelsemöte i missionsföreningen i går kväll (och talade förstås om att det var du som skrivit det). Tack!
Skicka en kommentar