Om att hålla Jesus kär

Kristoffer återger en mycket klok synpunkt från Eva Spångberg. Kan en människa verkligen älska Jesus hur som helst?

Sånt jag tycker om

När jag var tre år blev detta min favoritlåt. Det är den fortfarande, faktiskt. I alla fall i sin genre...

Mina bästa filmer i samma ålder var dessa och de håller också.

Avdöpt med grisrosa hårtork?

Sorry, ditt dop gäller ändå. Förutsatt att du själv vill det, förstås. Gud tvingar sig inte på någon som aktivt valt att tro, tänka och leva som om dopet vore en tom rit utifrån en fet lögn. Vill man så att säga avaktivera sina doplöften, så krävs inga manifest och ingen hårtork. Och alldeles oavsett manifest och hårtork, så kvarstår dopets löften om du en gång skulle ångra dig och vilja aktivera dem igen. Fast det spelar ju ingen roll. Tror man inte på Gud, och har man gått ur det samfund man rent pappersmässigt döptes in i, så är det ju bara tal om lite vatten och mumbojumbo. Varför så mycket besvär?

Nej, jag tycker inte det är respektlöst, eller ens upprörande. Bara fjantigt, i ärlighetens namn. Men jag vill understryka att Unga Humanister står i sin fulla rätt att hålla på med det. Precis som man har en fri vilja när det kommer till att ta emot dopets löften om barnaskap hos Gud, så har man en fri vilja när det kommer till aktiviteter med hårtorkar på bokmässor. Själens och tankens frihet är värd allt försvar.

(ännu) En världslig sak.

Jag har upptäckt ett par skor som jag verkligen vill ha. De finns på en nätshop och (kanske) i en affär i Vetlanda.

Som jag ser det har jag tre alternativ:

1) Beställa dem på nätet och hoppas och be att de både kommer fram och passar.

2) Be min moster som bor utanför Vetlanda åka dit och så att säga köpa ut dem.

3) Köpa ett par skor i Södertälje och helt enkelt vara som folk.

Här är de. Visst står det Miriam över hela dem?

Just nu...

...känns bloggandet ganska trögt. Jag hoppas ni överser med det tills det har gått över.

Nostalgi (igen...)

Mer 1994 än så här blir det inte. Och jag tar gärna en nostalgitripp!

Om Alex Schulman och om att tro det man ser

Jag läser tidiningen Dagens intervju med Alex Schulman och inser att jag är en lättpåverkad människa som sväljer texter som om de vore allomfattande sanningar.

Först hade Alex Schulman en blogg. Den var hård och elak - så jag utgick därför ifrån att att Alex Schulman var hård och elak hela han.

Nu har Alex Schulman en annan blogg, om att vara pappa. Den är lika underbar som hans dotter är bedårande - så jag tror numera att Alex Schulman är rätt underbar, han med.

Igår kväll predikade Alex Schulman (eller höll en bibelreflektion, snarare) i Hedvig Eleonora Kyrka i Stockholm. Jag hade gärna varit där. Och när jag läser intervjun så är jag fast och fullt övertygad om att Alex Schulman är inte bara rätt underbar, utan underbar rätt och slätt.

Sanningen är den att jag inte känner Alex Schulman. Förmodligen är han både elak, underbar och gudslängtande och en miljon andra saker som jag inte vet om. Jag vet saker om honom, det han väljer att berätta eller det media väljer att lyfta fram, och dessa små skärvor av kunskap kör jag genom mitt egen erfarenhets- och fördomsmaskineri och ut kommer en bild jag omedvetet behandlar som om den vore sann.

Ni som läser den här bloggen och inte känner mig i den icke-virtuella världen, ni har på samma sätt tillgång till vissa delar av mig, delar som ni sedan bygger era åsikter och/eller känslor på. Mötte ni mig i verkligheten, skulle ni kanske bli besvikna, kanske överraskade och kanske bara tänka att "jaha, hon ser längre ut på bilden." eller "hon pratar ju inte alls som hon skriver".

Det här fenomenet, att känna någon delvis, har förstås funnits jämt. Men bloggosfären, internet och andra media gör att det blir en större och större del av våra liv. På gott och ont. På gott, eftersom det ger oss större inblick, kunskap och förståelse för andras liv, tankar och verkligheter. På ont, eftersom det är så lätt att låta informationsskärvorna bli till fördomsfull sanning.

Biskop Bertil till minne

För mig var biskop Bertil främst en förkunnare och samlingsgestalt. Jag ska inte säga att jag kände honom - men jag har träffat, och inte minst hört, honom många gånger under de senaste åren, och det har alltid varit till glädje och uppbyggelse, precis som hans pigga ögon och varma leende.

Jag vet att det biskop Bertil också förknippas med konflikt, motstånd och splittring och jag vet också att han fasta övertygelse i ämbetsfrågan de facto skapade en svår situation för många ämbetssystrar i Västsverige. Men det är inte hela bilden - Liselotte och Maciej Zarmeba vittnar båda om en man som stod fast vid sin övertygelse med ödmjukhet.

Ibland är det skönt...

...att någon annan har ord, ork och omdöme att säga det man själv tänker, på precis rätt sätt. Därför hänvisar jag er härmed till den alltid lika skarpsynte Brygubben, och det han under de sista dagarna har skrivit om den sista tidens kyrkopolitiska retorik, och till min ämbetsstorasyster Liselotte som skriver om kyrkliga snedtak på ett mycket belysande sätt!

Dan före dan...

Imorgon är det kyrkoval. Jag hade inte tänkt blogga så mycket om det egentligen - men det har varit svårt att låta bli.

Så nu tänkte jag redovisa det faktum att jag tänker rösta på flera olika nomineringsgrupper, och sätta kryss för minst nio olika personer. Visserligen kan jag inte göra så mycket annat - alla grupper ställer inte upp överallt, av förklarliga skäl. Men jag är inte ledsen för det, faktiskt. Utifrån vad som bjuds, kommer jag kunna rösta utifrån många saker jag tycker är viktigt - jag kan rösta extra på de människor jag av olika skäl känner förtroende för, och samtidigt påverka fördelningen i ålder, kön, och engagemangsgrund i de olika beslutande organen. Jag kommer också att rösta på ett sätt som gör att min hemförsamling blir starkt och väl representerad där den behöver vara det. De personer jag kommer att kryssa, på alla nivåer, har olika frågor som de brinner för, olika kyrkliga och teologiska profiler och olika sekulärpolitiska sympatier. Gemensamt för dem alla, är att jag vet att de bryr sig om Svenska Kyrkan helt oberoende av kyrkovalet som sådant - och inte skulle sluta bry sig om till exempel valsystemet skulle förändras, eller deras sekulärpolitiska engagemang upphöra.

Den av mina kandidater jag känner starkast för, är min forna studiekamrat och numera ämbetssyster Ylva Rundberg. Jag tror hon, både i sin nomineringsgrupp och i såväl stiftsstyrelse som kyrkomöte, kan bidra med sunt förnuft, balanserade perspektiv och framför allt en genomreflekterad, varm och odramatisk syn på vad det är att vara kyrka - Kristi Kyrka. Mer om hur hon tänker kring sitt engagemang, kan man läsa här.

Dagens insikter

1) Ska man berätta om Sara och Hagar för ett gäng tioåringar, behöver man inte förmildra omständigheterna (de har sett värre på TV) men däremot ta det lugnt och metodiskt.

2) Om man inte äter socker alls på flera dagar och sedan äter för 8:50:- Pressbyrån-lösgodis, så får man ont i huvudet.

3) Det spelar ingen roll vilka avancerade sånger jag lär mig - ingenting slår begravningsbönen.

4) Ser man golvet genom skon, är det en bra idé med nya skor relativt omgående.

5) Att misstro sin bil gör livet krångligare.

6) Att handskura golvet med små scotch-brite-svampar är inte alls så tröstlöst som det låter. Det är rätt kul.

Laura och jag

Kommer ni ihåg att det faktisk var vargar utanför förhänget i dörröppningen?

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när min mamma började läsa Lilla Huset på Prärien-böckerna för mig, men eftersom jag inte har några minnen av ett liv utan Laura, så antar jag att det var tidigt. Kanske att jag var tre, eller fyra - den första boken är skriven för ganska små barn. Hur som helst, när alla andra flickor på dagis ville leka prinsessa eller i alla fall prinsessan Leia, ville jag helst av allt leka Laura. Hade jag fått välja mig en ny identitet som sexåring (eller för den delen som tolvåring, även om jag aldrig hade erkänt det för en levande själ), hade jag inkarnerats som Laura Ingalls innan någon hann säga "solhätta". Och, märk väl, detta utan att ha sett ett enda avsnitt av TV-serien. Den fick jag inte se för mamma, eftersom den dels var för läskig, dels hade "förstört boken" - vilket hon givetvis hade fullkomligt rätt i.

Ikväll har jag sett en ganska ny filmatisering av de sista böckerna i ursprungsserien - Den Långa Vintern, Den Lilla Staden på Prärien, Gyllene År och De Första Fyra Åren. Den heter Beyond the Prairie och är inspelad för tio år sedan ungefär. Givetvis kan den inte mäta sig med böckerna, som förmodligen är helt omöjliga att filma tillfredsställande eftersom det långsamma och detaljerade berättandet som gör dem så unika är minst sagt svårt att omsätta i bild. Samtidigt är det en lättnad att efter alla år med Michael Landons skändning av god litteratur se att man i alla fall försökt använda sig av både böcker och författarens liv. Även om kronologin är konstig så är ramberättelsen relativt boktrogen. Det är snarare i detaljerna det skär sig. För alla som kan sin Laura vet att hon aldrig någonsin sa emot sin pappa. Och nog kunde de ha färgat Meredith Monroes hår brunt, flätat det ordentligt och satt på henne en solhätta?

Milde tid...

...tänkte jag när jag läste i Dagen om brudpar som vill ha en stylad och stilig vigselpräst. Och drog mig till minnes bilderna jag sett på Facebook från en av sommarens vigslar - brudparet och hela deras följe är strålande vackra, jag själv är rufsig, svettig och sammanbiten.

Fast speciellt upprörd blev jag inte. Det kan rimligtvis inte vara särskilt många brudpar som tänker på det sättet. Och i den mån det förekommer, så tycker jag faktiskt det är ganska komiskt - snacka om att försöka regissera sönder livet!

Folk ställer mer besvärliga krav på präster än att vi ska vara snygga. En del krav och förväntningar är fullkomligt rättmätiga och har att göra med det faktum att vi ska vara Guds och församlingens tjänare. Andra handlar om konventioner och fördomar. Alla sorters krav kan vara kluriga att leva upp till, och min kollega Liselotte skriver klokt om alla sorter.

Mera morr!

Jag hör till den inte helt oansenliga skara kvinnor som behöver tränas i morrande för att få bättre precision, effektivtet och framför allt timing när det kommer till att morra. För säga ifrån, det ska man göra när man har skäl och tillfälle, och man ska göra det snyggt, hederligt och rättframt. Men det är inte så lätt i praktiken. Oftast blir det ingenting alls och sedan ingenting alls och ingenting alls och så allt på en gång, vid fel tid och på fel plats. För att motivera mig själv att träna regelbundet på detta, har jag idag köpt denna lilla påminnelse- och motivationsfigur som ska få pryda mitt arbetsrum på lämpligt sätt.

Deppad dopping

Idag är en deppig dag. Sarro åker nämligen hem till Kårarp igen, och jag lämnas kvar med saknad (och den inte helt lilla uppgiften post-Sarro-städning). Inget glatt skall när man svänger in på gården. Ingen blöt nos i knät när man ser på TV. Ingen godmorgon-slick i örat. Men kanske att Kisse vill flytta in igen?

Det ska bli skönt...

...när kyrkovalet äntligen är över. När man slipper ovärdigheter som gömda eller borttagna valsedlar, fula debattknep, misstro, raljans och medveten oförmåga att skilja på sak och person. Då kanske vi kan börja tala om sådana där jobbiga sakfrågor av typen gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Septemberlördag

Plommonskörd

Förmiddagsutflykt till Marvikarna

Rebecka, Debora, Jael och andra bibliska rivjärn

Vi har startat en tjejgrupp i församlingen.  Varje träff avslutas med andakt förstås, och i varje andakt är det tänkt att vi ska stifta bekantskap med en biblisk kvinna eller flicka. Idag har vi startat med Eva.

Det går ganska många fredagar på ett läsår, så jag håller just nu på och läser in mig för att vara ordentligt förberedd varje gång. Det är väldigt spännande - för när man verkligen letar och läser, så hittar man de mest fascinerade personligheter - inte alltid helt barnvänliga, men likväl fascinerande. Som Debora till exempel, domaren som ledde Israels folk och som Barak inte tordes gå i krig utan. Eller Judit som efter att ha gjort sig riktigt snygg och oemotståndlig fick komma in i fiendens sovrum - där hon slog ihjäl honom med ett svärd och spikade upp hans huvud på stadsmuren. Och Rebecka, som följde med en främling till ett främmande land för att gifta sig med en annan främling, och sedan, efter lång väntan, blev gravid med tvillingar, som sparkades så mycket i magen att hon inte stod ut. Eller för den delen Hanna, som först längtade så förtvivlat efter ett barn - och sedan gav bort sin son till Gud. Och så har vi Ester förstås, och Maria, och Marta och kvinnan vid Sykars brunn och Maria Magdalena och kvinnan med blödningarna och kvinnan med balsamflaskan och...hur många som helst.

Status Mölnbo 21:25

Sarro har äntligen (efter tre promenader, en utflykt och två grisöron) taggat ned. Maken har sett klart på Kyrkovalsdebatten från Seglora Smedja och själv börjar jag inse att jag inte kommer kunna hålla mig vaken genom en långfilm om tvångssteriliseringar. Lika bra att anse dagen avslutad.

Vilka är ni?

På sista tiden har det var roligt att öppna mailen från www.susnet.se för de meddelar nästan varje dag att jag haft en läsarskara som stillsamt strävar upp mot 100-strecket. Och då blir jag ju förstås nyfiken - vilka är ni som läser egentligen? Mina kommenterande stammisar känner jag ju - men jag tror jag har fler stammisar jag inte vet om...

Så, om ni vill, ge er till känna! Genom ett litet hej bland kommentarerna, eller på miriam.klefbeck@home.se . Vill ni samtidigt passa på och önska bloggämnen för hösten, så blir jag ännu gladare.

Trettonde efter trefaldighet - Medmänniskan

Mitt inneboende söndagsskolebarn säger, att det är den barmhärtige samariern som ska stå i fokus idag. Och det gör han också - alldeles av sig själv. Jesu liknelse om mannen som blev misshandlad och sedan behandlad som om han vore osynlig, är, för att vara en liknelse, ovanligt klar och tydlig. Budskapet till oss är: Att vara en nästa, en god medmänniska, är att visa barmhärtighet. Även mot den som vi inte känner, även mot den vi inte tycker om, även mot den som inte förtjänat vår omsorg. Det är DET vi ska ägna oss åt, istället för att som synagogsföreståndaren i berättelsen ägna vår tid och kraft åt att försöka sätta dit varandra för läromässiga eller moraliska.felaktigheter.

Med detta sagt, kan vi angripa den text som är avsevärt mindre tydlig, nämligen den från Första Johannesbrevet. För även om den är vacker, kraftfull och lätt att inspireras av, handlar den om en av det mänskliga livets allra mest komplicerade förhållanden - nämligen om kärlek.Det är lätt att tala om kärlek. Det är lätt att skriva om kärlek och lätt att sjunga om den. Argumentation som använder kärlek som drivkraft eller tes är svår att säga emot, och alla som upplevt förälskelse, djup vänskap eller föräldraskap vet, att känslor av kärlek kan vara både djupa, starka och omvälvande.

Men vad är det egentligen som första Johannesbrevets författare talar om? Bara i de fyra verser som vi just hörde, används ordet kärlek fyra gånger och ordet älska fem gånger. Men är det samma sak som avses hela tiden? Och hur ska vi egentligen förstå uppmaningen? Vilka gäller den - och vad är det vi ska göra?

Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Det här är ord som kan användas och upplevas på en mängd olika sätt. De kan vara bekräftande och inspirerande - men de kan också kännas närmast hånfulla och kravfyllda. För det finns människor som det är svårt att ens tycka om, för att inte tala om att älska. Och inte ens den kärlek jag verkligen vill känna, kan jag alltid klara av. Betyder det att jag inte är född av Gud, inte ens känner honom?När det känns så, beror det oftast på att vi satt likhetstecken mellan ordet kärlek, och känslor av kärlek. När man tycker om någon, så brukar man veta det, liksom.

Men kärlek är mer än känslor. Kärlek kan vara saker som görs och sägs i handling och sanning - alldeles oavsett vad vi känner, och egentligen skulle vilja göra och säga. Kärlek kan helt enkelt vara något man gör, och inte något man känner.I det här läget behöver vi gå till slutet av texten och läsa: Detta är kärleken - inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoning för våra synder.

Givetvis ska vi inte tro att Gud inte känner något för oss, att det inte var stark och förtärande kärlek som fick honom att offra sin egen son för vår skull. Men Guds handlande med oss människor visar, att den Gud som är kärlek, är det i aktiv handling.Gud flyter inte runt som ett mysigt kärleksmoln i kosmos och väntar på att vi ska meditera ikapp, dra ned känslan i magen och sedan i någon sorts rosaskimrande uppenbarelse och förstå hur Han känns. Gud sitter inte passiv och påpekar att han faktiskt älskar oss. Nej, Gud griper in och låter Kain få ta konsekvenserna av sitt brott. Gud ger sitt folk lagar, han sänder profeter. Och han kommer själv - talande, botande, helande, utmanande, i Jesus Kristus. Guds kärlek sker i handling och sanning - hela vägen till Golgata och hela vägen därifrån. Gud är kärleken - och vi har fått veta det genom att Jesus Kristus blev människa och bokstavligen gav sig själv för andras skull. Vill vi veta vad och hurdan den sanna kärleken är, så finns det bara en som kan visa oss det - och det är Jesus Kristus.

Det är högst troligt att Jesus upplevde kärleken till människorna med sina känslor - Bibeln berättar om att människors lidande såväl som vårt missbruk av det som är gott och rätt, får honom att uppröras inuti. Men samtidigt - han säger ytterst sällan till lärjungarna att han älskar dem. Han säger istället åt dem vem Gud är och hjälper dem till att både ta emot budskapet i tro, och sedan handla därefter. Oavsett hur de känner sig.Och det är sådan kärlek som vi alla är kallade till, utifrån våra begränsade förutsättningar. Det handlar inte om den sinnliga kärleken, eller den känslomässiga. Vi behöver faktiskt inte tycka om alla människor vi möter. Men vi ska bete oss som om vi gjorde det. Inte för vår egen skull, utan för den andra människans, och för Guds skull. Gud gav sig själv för oss - därför ska vi också ge oss åt varandra.

Tror vi på att Jesu kärleksgärning har skett för vår skull, då följer automatiskt uppdraget att försöka älska vår nästa i handling och sanning. Det vi får ta emot, får vi också ge tillbaka.Om en liten stund kommer vi få ta emot Kärleken, förkroppsligad, i nattvardens sakrament. Jesu kropp och blod, beviset på hans självutgivande kärlek, stiger in i vårt liv och bokstavligen in i våra kroppar, till kraft, mod och inspiration att ge vidare det vi får ta emot. Vi kanske inte känner något, när vi gör det - men det är ändå sant att det är så det är. Precis som Jesu ord och löfte att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Amen..

I händelsernas centrum

Sarro har hittat ett nytt favorithörn att lägga sin nos i - på tröskeln mellan hallen och kastrullskåpet i köket. Där har han koll på vad som sker vid kök och diskbänk, samtidigt som han kan hålla ett öra åt vardagsrummet och en åt ytterdörren. Och jag som får vara centrum för hans kontrollbehov, känner mig mycket hedrad av uppmärksamheten - även när den som ovan är lite loj...

Några tips inför stundande kyrkovalsdebatter

Man ska ju helst undvika att tala i negationer och negativa termer. Men det struntar jag i och redovisar här dagens lista:

Saker jag vill slippa i kyrkovalsdebatten:

1. Ord som fundamentalist, extremist, politruck och villolärare

2. Ex- och implicita påståenden om att meningsmotståndare saknar gott uppsåt

3. Sammanblandningar av sak (valsystem) och person.

4. Hånfullt och/eller insinuant tonläge i debatter

5. Felsägningar av detta slag (nog för att jag tror på Burell när han säger att det inte var meningen - men samtidigt passar han på att ta fulpoäng på sitt misstag.)

En lurvig gäst

Igår anlände Sarro för en veckas Mölnbovistelse medan husse och matte är på resa i Österled. Vi har redan hunnit med en långpromenad och diverse utskällningar, och nu sover han, utspridd som en lakritspöl på hallgolvet. Melanchthon har tagit sin tillflykt till revirets ytterkanter och då alls hon visar sig, visar hon med stor tydlighet att hon är sur...

Kärleksproblem

Läste en artikel i Kyrka och Folk, som (inte helt oväntat) handlade om äktenskapsteologi. Det ska det här inlägget INTE handla om. Vill ni diskutera artikeln, eller frågan i sig, får ni gärna göra det, men jag tänker inte lägga mig i.

Artikelförfattaren nämner dock skillnaden mellan det grekiska ordet eros (som avser sinnlig/romantisk kärlek) och agape (som avser kärlek som utgivande förhållningssätt, typ som Guds kärlek till oss och önskvärd kärlek till vår nästa oavsett hur vi känner inför honom/henne). Svenskan däremot, har bara ett ord för alla sorter, vilken ibland kan göra saker och ting lite tillkrånglat. För även om vi VET skillnaderna, så är det inte alltid så lätt att uttrycka dem när det bästa ordet liksom används för alla de bästa sakerna. Ännu svårare blir det när eros så att säga tar praktiska uttryck som helt klart hör hemma i agapekategorin.

Ett närliggande exempel är ordet "älskling". Många använder det uteslutande till sin partner, och kanske möjligtvis till sina barn. Själv använder jag det nästan aldrig så, eftersom den enda som
kallat mig älskling är min mamma, när hon antingen ville få mig att verkligen lyssna, eller liksom understryka att en uppmaning eller tillrättavisning inte var illa menad. Typ, "Miriam älskling, kommer du ihåg att plocka ur diskmaskinen" eller "Älskling, lyssna nu, det är klart att du inte är fulast i världen".

Förmodligen är det därför jag använder ordet älskling ungefär likadant - i agape-betonade situationer, för att resonera enligt ovan. Jag säger älskling när jag tröstar ledsna gudbarn, eller förklarar för desperata vänner att allt kommer att ordna sig och sånt. Ungefär som idag, när en kompis ringde och meddelade att han, enligt en arbetskamrat var en idiot. Det ville jag givetvis dementera å det starkaste, vilket föranledde mig att säga:
- Men M, älskling, även om du vore en idiot, så får han inte säga så där ändå, fattar du väl.
Varpå det strax stod solklart att de som satt omkring mig när jag tog samtalet, dels vet vad min man heter, samt INTE använder ordet älskling på det sättet...

Musikaliska Madeleinekakor

För nästan nio år sedan satt jag på Arlanda flygplats och väntade på att stiga på planet som skulle ta mig till först Zürich och sedan ännu ett som skulle fortästta till Tel Aviv. Solen sken, jag hade en blå klänning och Dr Martens (vilka gav mig en mindre trevlig upplevelse vid säkerhetskontrollen i Zürich) och alltsammans var mycket spännande.

Förutom att få se och uppleva det Heliga Landet, så skulle jag träffa mannen som då var min mycket färske pojkvän, och som sedan blev min man. I min freestyle (år 2000 användes faktiskt sådana av en stor del av befolkningen) satt Lisas bästa blandband, som innehöll bland annat den här sången, vars lyckliga ton och forcerade takt stämde perfekt in på min sinnesstämning:





Sedan dess kan jag inte höra Bukkene Bruse utan att tänka på Arlanda i septembersol, Intifadabilderna som vi fick se på våra små TV-skärmar innan vi lyfte från Zürich, och inte minst på Markus, som troget väntade på Ben Gurion fast det var långt in på småtimmarna - och tycker att den här låten är rätt jobbig.

För nasala Madeleinekakor, läs här: