Trettonde efter trefaldighet - Medmänniskan

Mitt inneboende söndagsskolebarn säger, att det är den barmhärtige samariern som ska stå i fokus idag. Och det gör han också - alldeles av sig själv. Jesu liknelse om mannen som blev misshandlad och sedan behandlad som om han vore osynlig, är, för att vara en liknelse, ovanligt klar och tydlig. Budskapet till oss är: Att vara en nästa, en god medmänniska, är att visa barmhärtighet. Även mot den som vi inte känner, även mot den vi inte tycker om, även mot den som inte förtjänat vår omsorg. Det är DET vi ska ägna oss åt, istället för att som synagogsföreståndaren i berättelsen ägna vår tid och kraft åt att försöka sätta dit varandra för läromässiga eller moraliska.felaktigheter.

Med detta sagt, kan vi angripa den text som är avsevärt mindre tydlig, nämligen den från Första Johannesbrevet. För även om den är vacker, kraftfull och lätt att inspireras av, handlar den om en av det mänskliga livets allra mest komplicerade förhållanden - nämligen om kärlek.Det är lätt att tala om kärlek. Det är lätt att skriva om kärlek och lätt att sjunga om den. Argumentation som använder kärlek som drivkraft eller tes är svår att säga emot, och alla som upplevt förälskelse, djup vänskap eller föräldraskap vet, att känslor av kärlek kan vara både djupa, starka och omvälvande.

Men vad är det egentligen som första Johannesbrevets författare talar om? Bara i de fyra verser som vi just hörde, används ordet kärlek fyra gånger och ordet älska fem gånger. Men är det samma sak som avses hela tiden? Och hur ska vi egentligen förstå uppmaningen? Vilka gäller den - och vad är det vi ska göra?

Låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Det här är ord som kan användas och upplevas på en mängd olika sätt. De kan vara bekräftande och inspirerande - men de kan också kännas närmast hånfulla och kravfyllda. För det finns människor som det är svårt att ens tycka om, för att inte tala om att älska. Och inte ens den kärlek jag verkligen vill känna, kan jag alltid klara av. Betyder det att jag inte är född av Gud, inte ens känner honom?När det känns så, beror det oftast på att vi satt likhetstecken mellan ordet kärlek, och känslor av kärlek. När man tycker om någon, så brukar man veta det, liksom.

Men kärlek är mer än känslor. Kärlek kan vara saker som görs och sägs i handling och sanning - alldeles oavsett vad vi känner, och egentligen skulle vilja göra och säga. Kärlek kan helt enkelt vara något man gör, och inte något man känner.I det här läget behöver vi gå till slutet av texten och läsa: Detta är kärleken - inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoning för våra synder.

Givetvis ska vi inte tro att Gud inte känner något för oss, att det inte var stark och förtärande kärlek som fick honom att offra sin egen son för vår skull. Men Guds handlande med oss människor visar, att den Gud som är kärlek, är det i aktiv handling.Gud flyter inte runt som ett mysigt kärleksmoln i kosmos och väntar på att vi ska meditera ikapp, dra ned känslan i magen och sedan i någon sorts rosaskimrande uppenbarelse och förstå hur Han känns. Gud sitter inte passiv och påpekar att han faktiskt älskar oss. Nej, Gud griper in och låter Kain få ta konsekvenserna av sitt brott. Gud ger sitt folk lagar, han sänder profeter. Och han kommer själv - talande, botande, helande, utmanande, i Jesus Kristus. Guds kärlek sker i handling och sanning - hela vägen till Golgata och hela vägen därifrån. Gud är kärleken - och vi har fått veta det genom att Jesus Kristus blev människa och bokstavligen gav sig själv för andras skull. Vill vi veta vad och hurdan den sanna kärleken är, så finns det bara en som kan visa oss det - och det är Jesus Kristus.

Det är högst troligt att Jesus upplevde kärleken till människorna med sina känslor - Bibeln berättar om att människors lidande såväl som vårt missbruk av det som är gott och rätt, får honom att uppröras inuti. Men samtidigt - han säger ytterst sällan till lärjungarna att han älskar dem. Han säger istället åt dem vem Gud är och hjälper dem till att både ta emot budskapet i tro, och sedan handla därefter. Oavsett hur de känner sig.Och det är sådan kärlek som vi alla är kallade till, utifrån våra begränsade förutsättningar. Det handlar inte om den sinnliga kärleken, eller den känslomässiga. Vi behöver faktiskt inte tycka om alla människor vi möter. Men vi ska bete oss som om vi gjorde det. Inte för vår egen skull, utan för den andra människans, och för Guds skull. Gud gav sig själv för oss - därför ska vi också ge oss åt varandra.

Tror vi på att Jesu kärleksgärning har skett för vår skull, då följer automatiskt uppdraget att försöka älska vår nästa i handling och sanning. Det vi får ta emot, får vi också ge tillbaka.Om en liten stund kommer vi få ta emot Kärleken, förkroppsligad, i nattvardens sakrament. Jesu kropp och blod, beviset på hans självutgivande kärlek, stiger in i vårt liv och bokstavligen in i våra kroppar, till kraft, mod och inspiration att ge vidare det vi får ta emot. Vi kanske inte känner något, när vi gör det - men det är ändå sant att det är så det är. Precis som Jesu ord och löfte att den som kommer till honom, ska han inte visa bort. Amen..