Laura och jag

Kommer ni ihåg att det faktisk var vargar utanför förhänget i dörröppningen?

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när min mamma började läsa Lilla Huset på Prärien-böckerna för mig, men eftersom jag inte har några minnen av ett liv utan Laura, så antar jag att det var tidigt. Kanske att jag var tre, eller fyra - den första boken är skriven för ganska små barn. Hur som helst, när alla andra flickor på dagis ville leka prinsessa eller i alla fall prinsessan Leia, ville jag helst av allt leka Laura. Hade jag fått välja mig en ny identitet som sexåring (eller för den delen som tolvåring, även om jag aldrig hade erkänt det för en levande själ), hade jag inkarnerats som Laura Ingalls innan någon hann säga "solhätta". Och, märk väl, detta utan att ha sett ett enda avsnitt av TV-serien. Den fick jag inte se för mamma, eftersom den dels var för läskig, dels hade "förstört boken" - vilket hon givetvis hade fullkomligt rätt i.

Ikväll har jag sett en ganska ny filmatisering av de sista böckerna i ursprungsserien - Den Långa Vintern, Den Lilla Staden på Prärien, Gyllene År och De Första Fyra Åren. Den heter Beyond the Prairie och är inspelad för tio år sedan ungefär. Givetvis kan den inte mäta sig med böckerna, som förmodligen är helt omöjliga att filma tillfredsställande eftersom det långsamma och detaljerade berättandet som gör dem så unika är minst sagt svårt att omsätta i bild. Samtidigt är det en lättnad att efter alla år med Michael Landons skändning av god litteratur se att man i alla fall försökt använda sig av både böcker och författarens liv. Även om kronologin är konstig så är ramberättelsen relativt boktrogen. Det är snarare i detaljerna det skär sig. För alla som kan sin Laura vet att hon aldrig någonsin sa emot sin pappa. Och nog kunde de ha färgat Meredith Monroes hår brunt, flätat det ordentligt och satt på henne en solhätta?