fredag, januari 30, 2009
Fredagsfeeling
Nu är det fredag, snart dags att ringa Abbe och bänka sig framför På Spåret. Fredagsfeelingen känns stabil trots att jag ska jobba hela helgen och sedan få besök av målare klockan 07.30 på min lediga måndag...
torsdag, januari 29, 2009
Gilead
Jag är helt förlorad i en bok. Så förlorad att jag låter bli att läsa den, för jag vill inte att den tar slut för fort. Det händer inte särskilt ofta, jag läser i vanliga fall nästan bulimiskt, alltså fort och mycket.
Boken heter Gilead och är skriven av Marilynn Robinson som vann ett klart välförtjänst Pulitzerpris för den. Det är ingen märkvärdig handling - gammal präst med hjärtfel förbereder sig för att dö genom att skriva ett brev till sin sjuårige son och berätta om sin egen barndom, sin tro, sin kallelse, sin kärlek och helt enkelt sitt liv. Det märkvärdiga är språket - vackert, underfundigt, intelligent, känsligt, vartenda positivt adjektiv som existerar. Och att man dessutom får en bild av ett stillsamt mellanvästern som man annars sällan möter, är en fin bonus.
Läs den. Nu. Jag ska försöka att göra det långsamt.
tisdag, januari 27, 2009
måndag, januari 26, 2009
Kissens hårda liv
Precis när man krupit ned mellan överkastet och påslakanet, så rycker husse av överkastet. Mothårs. Och när man efter en del blängande har krupit ned igen, då kommer matte med kameran. Aldrig får man vara ifred.
söndag, januari 25, 2009
Apropå SSPX-reportaget...
...vill jag hänvisa till min vän och kollega i Varnhem, Markus Hagberg, som på Stefan Olssons blogg skriver om medial hederlighet i rapporteringen om upplåtandet av Svenska Kyrkans kyrkorum till SSPX mässor.
Se på de kristna, hur de älska varandra
Följande skrev jag tidigare i dag i en kommentar på Helle Kleins blogg. Detta efter att under hela veckan varit minst sagt beklämd och upprörd över tongångarna i äktenskapsdebatten, på bloggar såväl som i andra media.
Oavsett vilket resultat man kommer till när man resonerar teologiskt och exegetiskt kring frågan om äktenskapet, så tror jag att den stora majoriteten inom Svenska Kyrkan och kristenheten i stort, gör det utifrån samma grundförutsättning - nämligen hjärtats uppriktiga tro på Kristus. En tro som driver oss att sträva efter att göra Guds vilja, att leva och handla efter Guds uppenbarelse. En tro som kan se olika ut och få olika uttryck, men som har en gemensam kärna i kärleken till Jesus och viljan att följa honom.
Vore det inte tacknämligt om detta stora som vi faktiskt har gemensamt, kunde hjälpa oss att se på varandra med någon form av respekt och förståelse, även när vi kommer till olika slutsatser i en fråga vi känner så starkt för som denna? Istället för att misstänkliggöra, smutskasta och håna varandra?
Och när vi ändå håller på, vore det inte dessutom tacknämligt med en viss ödmjukhet inför bibelordets förhållande till våra hjärtans dunkelhet? Idag ser vi en gåtfull spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska det uppenbaras vad som är Guds vilja, om äktenskapet såväl som om andra saker. Eftersom Gud är Gud, och var och en av oss bristfulla människor fallna i synd, så är risken stor att vi på en eller flera punkter har missuppfattat Hans vilja - trots att vi uppriktigt försökt göra den. Också detta har vi gemensamt, och detta borde kunna inspirera till en större ödmjukhet inför våra egna slutsater, och till en större respekt inför dem som kommer till andra.
lördag, januari 24, 2009
Kyrkorna i mitt liv
Carl-Henrik har gjort en lista över sina favoritkyrkor. Inspirerad av detta gör jag en över kyrkorna i mitt liv.
Först kommer Huddinge. Här är jag döpt.
Sedan kommer Sankt Mikael i Örebro. Här är jag konfirmerad.
Därefter kommer vi till S:t Ansgars i Uppsala, här gifte vi oss.
Slutligen kommer så Strängnäs Domkyrka. Här är jag prästvigd.
I DO like mondays...
...men jag tycker den här sången är bra ändå. Tori Amos är generellt bra. Och idag, när jag omväxlande deppar och vill bitas över diverse saker, passar den min sinnesstämning på något vis.
En ny favorit
...lite senfärdig som alltid har jag omsider upptäckt ännu en lysande bloggare, nämligen Emanuel Karlsten på Dagen. Rolig, begåvad och mångsidig.
fredag, januari 23, 2009
Söndagsstämning i fredagsmyset
Detta tänker jag säga i Sankta Ragnhild på söndag.
Det kan hända vem som helst, läser vi ibland i tidningsartiklar. Inte sällan i sådana som handlar om otäcka saker, sjukdomar och överfall och konkurser, artiklar som vill varna och kanske skrämmas lite. Ingen går säker. Det kan hända preciiis vem som helst…
Och så är det också med hjärtats tro på Kristus. Den kan drabba vem som helst. Som officeren i dagens evangelium. Han hörde inte till Israels folk – tvärtom, han var en representant för ockupationsmakten. Han kände inte Abrahams Gud, han hörde inte till förbundet. Han hade inte läst berättelserna, psalmerna och lagarna. Han visste förmodligen inget, eller mycket lite, om Messias, han som skulle komma. Men det hände ändå.
Det hände därför att den kristna trons kärna, det som alltihopa står och faller med, inte är en text, en idé eller en ideologi. Trons innehåll är en konkret, verklig person. En person som man, precis som officeren i texten, kan möta, och liksom drabbas av. Officeren såg Jesus och såg något som han kände igen från sin vardag, något som han visste hur det fungerade, nämligen makt. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig. Men han såg också något annat, nämligen att Jesu makt är sådan att den räddar från det onda, upprättar och helar. Han såg att Jesu makt är gudomlig, rättfärdig och kärleksfull. Inför detta reagerade officeren en plötslig insikt om sin egen ofullkomlighet: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men också med en alldeles självklart tillit; men säg bara ett ord så blir pojken frisk.
Sådana här möten sker överallt, varje dag, i olika människors liv. Människor som levt helt utanför kyrkans gemenskap, eller för den delen mitt i den, står plötsligt en dag öga mot öga med Jesus och drabbas av hans makt och härlighet. Människor drabbas av den märkliga blandning av vördnad, tillit, kärlek och lydnad som tron är. Detta kan, bokstavligen, hända vem som helst. Så är det därför att det är Jesus, och inte människor, som skapar tron. Det är från honom tron kommer och han vill ge den till alla människor, till alla folk. Sedan kan förstås vi själva, eller andra människor försöka hindra trons väg och uttryck, försöka förtrycka, förtränga eller förvanska den, men i sig själv, i grunden, är tron en gåva som ges av nåd.
Vad ska vi då ta oss till med den tro vi har fått? Hur ska vi förvalta den? För det första genom att ta emot den – officeren kände sig kanske inte på sitt allra mest rationella humör när han plötsligt hörde sig själv erkänna hur fullständigt han litade på Jesus – men han gjorde det ändå. Vi ska ta emot de tro vi får, och sedan ständigt söka nya möten med den person som är trons kärna och grund. Det är svårt att upprätthålla en relation med någon som man aldrig pratar med, eller träffar, och detta gäller också relationen till Jesus. Vi förvaltar vår tro, vårt möte med Jesus genom att leva i den och av den. Genom att läsa Bibeln, be, lovsjunga och fira nattvard. Genom att i ord och handling dela vår tro med våra medmänniskor, på det sätt som vi är kallade och utrustade till.
Vi förvaltar också vår tro genom att erkänna storheten i den. Gud hörde Salomos bön och lät också oss i fjärran land höra om Hans stora namn och starka hand. Vi förvaltar vår tro genom att inte skämmas för den utan lika frimodigt som Paulus erkänna att evangeliet om Jesus Kristus är en Guds kraft som räddar var och en som tror. En levande tro på Jesus Kristus behöver inte och ska inte, döljas, förminskas eller anpassas – tvärtom, vi har fått den för att vi ska leva i den, sprida den och stå upp för den.
Det är, som bekant, inte alltid så lätt att göra det. Omvärldens bekymmer, andras åsikter och vår egen benägenhet att vända oss bort från Gud gör att trons liv också innebär en daglig strävan för att inte tappa bort den gåva vi får ta emot, en strävan efter att inte gå vilse på vägen till mötet med Kristus. I den strävan är det gott att komma ihåg Jesu första ord till officeren. För han säger faktiskt, precis i början, alldeles självklart: Ska jag då komma och bota honom? Han säger till den blinde Bartimaios: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och han säger Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila.
Jesus söker oss, vill ha oss hos sig, vill rädda oss från det onda. Vi är förvisso inte värdiga i oss själva att han går in under vårt tak för att ge oss tro– men det är precis det han vill göra och precis det som han har gjort. Jesus har genom sitt liv och sin död gått in under hela mänsklighetens tak för att på det sättet ge oss frälsning. Han vill flytta in i våra hjärtan – inte därför att vi förtjänat det, utan för att han är Guds son, som älskar oss. Och det, att Jesus flyttar in med all sin härlighet, det kan hända preciiiis vem som helst.
Det kan hända vem som helst, läser vi ibland i tidningsartiklar. Inte sällan i sådana som handlar om otäcka saker, sjukdomar och överfall och konkurser, artiklar som vill varna och kanske skrämmas lite. Ingen går säker. Det kan hända preciiis vem som helst…
Och så är det också med hjärtats tro på Kristus. Den kan drabba vem som helst. Som officeren i dagens evangelium. Han hörde inte till Israels folk – tvärtom, han var en representant för ockupationsmakten. Han kände inte Abrahams Gud, han hörde inte till förbundet. Han hade inte läst berättelserna, psalmerna och lagarna. Han visste förmodligen inget, eller mycket lite, om Messias, han som skulle komma. Men det hände ändå.
Det hände därför att den kristna trons kärna, det som alltihopa står och faller med, inte är en text, en idé eller en ideologi. Trons innehåll är en konkret, verklig person. En person som man, precis som officeren i texten, kan möta, och liksom drabbas av. Officeren såg Jesus och såg något som han kände igen från sin vardag, något som han visste hur det fungerade, nämligen makt. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig. Men han såg också något annat, nämligen att Jesu makt är sådan att den räddar från det onda, upprättar och helar. Han såg att Jesu makt är gudomlig, rättfärdig och kärleksfull. Inför detta reagerade officeren en plötslig insikt om sin egen ofullkomlighet: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men också med en alldeles självklart tillit; men säg bara ett ord så blir pojken frisk.
Sådana här möten sker överallt, varje dag, i olika människors liv. Människor som levt helt utanför kyrkans gemenskap, eller för den delen mitt i den, står plötsligt en dag öga mot öga med Jesus och drabbas av hans makt och härlighet. Människor drabbas av den märkliga blandning av vördnad, tillit, kärlek och lydnad som tron är. Detta kan, bokstavligen, hända vem som helst. Så är det därför att det är Jesus, och inte människor, som skapar tron. Det är från honom tron kommer och han vill ge den till alla människor, till alla folk. Sedan kan förstås vi själva, eller andra människor försöka hindra trons väg och uttryck, försöka förtrycka, förtränga eller förvanska den, men i sig själv, i grunden, är tron en gåva som ges av nåd.
Vad ska vi då ta oss till med den tro vi har fått? Hur ska vi förvalta den? För det första genom att ta emot den – officeren kände sig kanske inte på sitt allra mest rationella humör när han plötsligt hörde sig själv erkänna hur fullständigt han litade på Jesus – men han gjorde det ändå. Vi ska ta emot de tro vi får, och sedan ständigt söka nya möten med den person som är trons kärna och grund. Det är svårt att upprätthålla en relation med någon som man aldrig pratar med, eller träffar, och detta gäller också relationen till Jesus. Vi förvaltar vår tro, vårt möte med Jesus genom att leva i den och av den. Genom att läsa Bibeln, be, lovsjunga och fira nattvard. Genom att i ord och handling dela vår tro med våra medmänniskor, på det sätt som vi är kallade och utrustade till.
Vi förvaltar också vår tro genom att erkänna storheten i den. Gud hörde Salomos bön och lät också oss i fjärran land höra om Hans stora namn och starka hand. Vi förvaltar vår tro genom att inte skämmas för den utan lika frimodigt som Paulus erkänna att evangeliet om Jesus Kristus är en Guds kraft som räddar var och en som tror. En levande tro på Jesus Kristus behöver inte och ska inte, döljas, förminskas eller anpassas – tvärtom, vi har fått den för att vi ska leva i den, sprida den och stå upp för den.
Det är, som bekant, inte alltid så lätt att göra det. Omvärldens bekymmer, andras åsikter och vår egen benägenhet att vända oss bort från Gud gör att trons liv också innebär en daglig strävan för att inte tappa bort den gåva vi får ta emot, en strävan efter att inte gå vilse på vägen till mötet med Kristus. I den strävan är det gott att komma ihåg Jesu första ord till officeren. För han säger faktiskt, precis i början, alldeles självklart: Ska jag då komma och bota honom? Han säger till den blinde Bartimaios: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och han säger Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila.
Jesus söker oss, vill ha oss hos sig, vill rädda oss från det onda. Vi är förvisso inte värdiga i oss själva att han går in under vårt tak för att ge oss tro– men det är precis det han vill göra och precis det som han har gjort. Jesus har genom sitt liv och sin död gått in under hela mänsklighetens tak för att på det sättet ge oss frälsning. Han vill flytta in i våra hjärtan – inte därför att vi förtjänat det, utan för att han är Guds son, som älskar oss. Och det, att Jesus flyttar in med all sin härlighet, det kan hända preciiiis vem som helst.
torsdag, januari 22, 2009
Medhåll känns extra bra...
...när det kommer från så rekorderligt håll som Statistiska Centralbyrån. Vad jag skrev om ämnet kan ni läsa här.
Läs gärna Elisabeth Sandlunds reflektion också.
onsdag, januari 21, 2009
Vilka skulle Jesus äta med?
En sak jag funderar på ibland, är vilka "tullindrivarna och syndarna" på Jesu tid motsvaras av i Sverige idag. Alltså de människor som föraktas, förskjuts och fördöms av samhället såväl som av enskilda människor - och som det är tämligen accepterat för vem som helst att, direkt eller indirekt, förakta, förskjuta och fördöma.
Det är förstås lite svårt att göra en "direktöversättning" eftersom skillnaderna i tid, kultur, religion och samhällssystem hinner bli väldigt stora på 2000 år, särskilt som man flyttat sig tvärs över Europa.
Men det är tänkvärd och nyttigt ändå att ställa sig frågan. Vilka är i människors ögon motsvarigheterna till Sackaios, tullindrivarna, synderskan i Simons hus och rövaren på korset? Vilka skulle vi bli upprörda om Jesus åt middag med? 37-åringen som ber småtjejer klä av sig framför webbkameran? Hustrumisshandlaren? Langaren? Våldtäktsmannen? De som tjänar stora pengar på människohandel?
Kanske måste man göra sådana tankeexperiment ibland för att förstå varför folk provocerades så oerhört av Jesus, och för att ana lite mer av hur stor Jesu nåd och kärlek faktiskt är. Försoningen är inte något som bara gäller väluppfostrade och lagom-förtappade hyggliga människor som gör så gott de kan, utan något som flödar över till var och en som vill ta emot den, till var och en som inser och medger att han eller hon behöver den - hur gräsliga saker hon eller han än har gjort.
Bland människor måste man vara syndig på rätt sätt för att få förlåtelse, och man man måste förtjäna den. Men inför Gud räcker det att av hjärtat be om förlåtelse för Jesu Kristi skull för att få den - av nåd, för intet, gratis. Priset är redan betalat. I blod.
Det är förstås lite svårt att göra en "direktöversättning" eftersom skillnaderna i tid, kultur, religion och samhällssystem hinner bli väldigt stora på 2000 år, särskilt som man flyttat sig tvärs över Europa.
Men det är tänkvärd och nyttigt ändå att ställa sig frågan. Vilka är i människors ögon motsvarigheterna till Sackaios, tullindrivarna, synderskan i Simons hus och rövaren på korset? Vilka skulle vi bli upprörda om Jesus åt middag med? 37-åringen som ber småtjejer klä av sig framför webbkameran? Hustrumisshandlaren? Langaren? Våldtäktsmannen? De som tjänar stora pengar på människohandel?
Kanske måste man göra sådana tankeexperiment ibland för att förstå varför folk provocerades så oerhört av Jesus, och för att ana lite mer av hur stor Jesu nåd och kärlek faktiskt är. Försoningen är inte något som bara gäller väluppfostrade och lagom-förtappade hyggliga människor som gör så gott de kan, utan något som flödar över till var och en som vill ta emot den, till var och en som inser och medger att han eller hon behöver den - hur gräsliga saker hon eller han än har gjort.
Bland människor måste man vara syndig på rätt sätt för att få förlåtelse, och man man måste förtjäna den. Men inför Gud räcker det att av hjärtat be om förlåtelse för Jesu Kristi skull för att få den - av nåd, för intet, gratis. Priset är redan betalat. I blod.
tisdag, januari 20, 2009
Nya säsonger av Vita Huset
Från min vän Johanna, som liksom jag är ett stort fan av Vita Huset, kom idag en länk till denna underbara Obama-hyllning. Tackar!
No-drama Obama
Det finns många glädjeämnen idag. Obama förstås - mitt i uppståndelsen och de minst sagt uppskruvade förväntningarna tycks ha ta saken med fattning och handlingskraft.
Ett annat, lite mer lokalt glädjeämne är domprosten i Strängnäs, Johan Dalman. Han celebrerade mässan och höll föredrag på nyårskonventet idag och alltsammans var fint, uppbyggeligt och inte minst roligt.
måndag, januari 19, 2009
Vänskapens sakrament
För nästan precis tio år sedan började jag Svenska Kyrkans Grundkurs på Hagabergs folkhögskola. Jag skulle ljuga om jag sa att det var det roligaste jag gjort, men det var på många sätt nyttigt och lärorikt och det var spännande att som nästan-20-åring ta sina första steg på prästämbetet.
Det bästa med grundkursen var dock inte de insikter om Svenska Kyrkan jag nådde, eller för den delen insikterna om hur spännande gräl det kan bli när man tar den mest osannolika samling människor och får dem att umgås dygnet runt med både varandra och Livets Stora Frågor. Det bästa var den unga damen med lång blond häststvans och ovala, vinröda glasögon som i matsalen den första morgonen på klingande ångermanländska utbrast:
- Gudis dagars tider, har de gjort inbrott i kapellet? Fattar de inte att dä ä heligt!
Lisa och jag var yngst på kursen och bodde båda två i Nyvillan. Ingen av oss hade fullt studiemedel utan levde båda två på bidragsdelen och inackorderingstillägg, så våra nöjen under den där vårterminen var högst stillsamma. Vi brukade promenera ned genom Kusens backe och titta på fartygen vid slussen, sedan lånade vi böcker och skivor på biblioteket innan vi köpte med oss varsin cheeseburgare för nio kronor innan vi traskade hem och drack te.
Tio år senare lever vi komministerliv i Norrköping respektive Södertälje (Lisa tog sig lite längre från brottsplatsen än jag...) och har råd att köpa hela menyer på McDonalds om vi vill. Vi har hunnit med att bo på samma korridor, träffa varsin ung man med portfölj, vi har druckit sammanlagt badkarsvis med te, pratat förmodligen bortåt ett kvartal i telefon, diskuterat små och stora saker såsom det eviga livets hopp, vilken Ben and Jerrys som är godast, realpresens, Svenska Kyrkans framtid samt vilken affär som har bäst kvalitet på sina trikåtröjor. Vi har grinat, bett, skrattat och sjungit psalmer och firat mässa, bollat predikoidéer och flätat varandras hår. Båda har vi blivit klokare, visare och äldre, Lisa har blivit mamma och jag har blivit gudmor och på det hela taget har vi haft hur kul som helst i tio år!
Jag är tacksam för vänskapens sakrament (alltså en vänskap som pekar på Kristus och föser en mot nåden) och gåvan att ha en riktig bästis, en sådan man tror bara ska finnas på film.
Det bästa med grundkursen var dock inte de insikter om Svenska Kyrkan jag nådde, eller för den delen insikterna om hur spännande gräl det kan bli när man tar den mest osannolika samling människor och får dem att umgås dygnet runt med både varandra och Livets Stora Frågor. Det bästa var den unga damen med lång blond häststvans och ovala, vinröda glasögon som i matsalen den första morgonen på klingande ångermanländska utbrast:
- Gudis dagars tider, har de gjort inbrott i kapellet? Fattar de inte att dä ä heligt!
Lisa och jag var yngst på kursen och bodde båda två i Nyvillan. Ingen av oss hade fullt studiemedel utan levde båda två på bidragsdelen och inackorderingstillägg, så våra nöjen under den där vårterminen var högst stillsamma. Vi brukade promenera ned genom Kusens backe och titta på fartygen vid slussen, sedan lånade vi böcker och skivor på biblioteket innan vi köpte med oss varsin cheeseburgare för nio kronor innan vi traskade hem och drack te.
Tio år senare lever vi komministerliv i Norrköping respektive Södertälje (Lisa tog sig lite längre från brottsplatsen än jag...) och har råd att köpa hela menyer på McDonalds om vi vill. Vi har hunnit med att bo på samma korridor, träffa varsin ung man med portfölj, vi har druckit sammanlagt badkarsvis med te, pratat förmodligen bortåt ett kvartal i telefon, diskuterat små och stora saker såsom det eviga livets hopp, vilken Ben and Jerrys som är godast, realpresens, Svenska Kyrkans framtid samt vilken affär som har bäst kvalitet på sina trikåtröjor. Vi har grinat, bett, skrattat och sjungit psalmer och firat mässa, bollat predikoidéer och flätat varandras hår. Båda har vi blivit klokare, visare och äldre, Lisa har blivit mamma och jag har blivit gudmor och på det hela taget har vi haft hur kul som helst i tio år!
Jag är tacksam för vänskapens sakrament (alltså en vänskap som pekar på Kristus och föser en mot nåden) och gåvan att ha en riktig bästis, en sådan man tror bara ska finnas på film.
lördag, januari 17, 2009
Ambivalent
Stilrent och minimalistiskt är säkert bra, praktiskt och lättläst. Men jag vill nog ha lite mys och färg ändå. Jag är ju trots allt en kvinnlig präst och då är man ju per automatik mjuk, mysig och mänsklig. ;-)
En typisk storasyster...
...det är jag det. Jag läste just om hur din placering i syskonskaran påverkar ditt kynne och nog stämmer det alltid. Så här står det i Hufvudstadsbladet, som intervjuat syskonexperten Elisabeth Schönbeck:
Storasyster och storebror: Ansvarstagande och ambitiösa, ofta ledare, omhändertagande. Väljer inte sällan samma jobb som föräldrarna, Kan vara auktoritetsbundna och noga med regler.
Förmodligen blir vi storasystrar sådana här för att föräldrarna är så överväldigade av sin begåvade skapelse och tycker vi är så duuuktiga när vi gör helt normala saker som går, äter, pratar och ritar gubbar. När vi sedan får småsyskon förväntas vi fortsätta vara duktiga(re än dem...) och vara snälla mot/ta hand om dem, vilket vi gör eftersom vi gillar att vara duktiga och dessutom inser att vi inte kan konkurrera med den hjälplösa, söta bebisen som dykt upp i tillvaron på något annat sätt. Storasystrar får ganska mycket regler, eftersom våra föräldrar måste testa sig fram och hellre går ut lite för hårt än lite för löst, men också en hel del ansvar och förmåner. När vi blir vuxna gifter vi oss inte sällan med en lillebror, vilket jag kan intyga fungerar jättebra.
Vi storasyrror är helt enkelt vana att rodda, styra och ställa. Och vid att vara duktiga. Inte helt tokiga egenskaper att slå sig fram med i skola och arbetsliv. Snälla och duktiga flickor med lite auktoritet, sådana kan ta sig rätt långt faktiskt!
fredag, januari 16, 2009
Ännu en barndomskärlek
Jag ägnar mig åt ett stillsamt indoktrineringsförsök. När vi före jul lekte Mary Poppins hos gudsonen och hans systrar, tog jag med mig det som i min familj (och nu också i deras, tror jag) kallas för en Laura-bok.
När jag växte upp gick TV-serien Lilla Huset på prärien på SVT på bästa sändningstid (istället för mitt på dagen på TV3) och alla tittade på det. Att i det läget kalla sina älsklingsböcker, som berättade en helt annan historia, på ett helt annat sätt, för Lilla huset på prärien-böcker, det funkade liksom inte. För då trodde folk att de visste en massa saker om boken bara för att de hade sett på TV, och antog en massa konstiga saker som inte alls stämde. Därför sa vi Laura-bok istället.
Det finns tio riktiga Laura-böcker (spin-offböckerna räknas inte för dem har inte Laura Ingalls Wilder skrivit själv) och alla har det gemensamt att de noggrant, i stillsam takt, beskriver en amerikansk familjs vardag på 1870- och -80-talen. Det bakas bröd, kärnas smör, jagas björn, gås i skolan och sys lapptäcken, men det blir även indianuppror, rallarslagsmål, präriebränder och en och annan vargincident. I centrum står Laura, näst äldst av fyra systrar, som försöker vara snäll och oftast lyckas, som hellre är utomhus med hästar än inne och syr och som hellre vill fara västerut när hon blir stor, än att bli lärarinna i skolan. I den första boken fyller hon fem år, i den sista, som är en resedagbok, är hon runt 25. Böckerna är skrivna på 1930- och -40-talen och översatta till svenska av Britt G. Hallqvist. Bilderna (i alla fall i mina 50-talsutgåvor) är gjorda av Garth Williams.
Jag växte alltså upp med minst ett kapitel Laura-bok om dagen, först högläst och sedan på egen hand. Många är de kompisar som jag tvingat att leka vårflod, indianuppror eller präriebrand, och min mamma minns med fasa perioden när jag vägrade ha långbyxor för "det hade inte Laura" och sprarade ut håret för att kunna ha flätor. Min rutiga klänning med vita ganser kallades av hela familjenm inklusive mormor, för "Laura-klänningen" och min högsta dröm var att få åka till Laura Ingalls Wilder-muséet i De Smet.
Nu för tiden läser jag inte ett kapitel Laura om dagen längre, men jag har givetvis kvar alla böckerna och har dessutom alla tio på engelska, en 20-årspresent från mina kursare när jag läste engelska i Uppsala för länge sedan. Min man har vackert fått utstå att få de första åtta böckerna höglästa för sig (den nionde är så sorglig och den tionde rätt tråkig) och sist jag hälsade på gudsonen hade jag med mig bok nr 2. Om de unga damerna i Runtuna prästgård börjar leka Mary och Laura och vägra ha långbyxor, återstår dock att se...
Tråkigt, men stilrent
Det är fullt möjligt att jag gjort min blogg lite tråkigare och mindre ombonad. Men lättare att läsa, och inte så gyttrig, tycker jag allt. Speciellt bilderna ser snyggare ut.
Vad tycker ni?
Vad tycker ni?
torsdag, januari 15, 2009
Kristi kropp, sa Ebba
Guddottern räcker sin mor en bit av smörgåsen med orden "Kristi kropp".
Gudsonen säger glatt och eftertryckligt "blod!" när han går i mässan.
Det är lätt som en plätt att vara gudmor till prästbarn!!
onsdag, januari 14, 2009
Stolleprov
...säger ärkebiskopen och det känns skönt på något vis att det är han som säger det. Så behöver jag inte känna mig dum för att jag inte riktigt hänger med i svängarna.
Lycka är en Lakrits-Plopp
Idag var precis rätt dag att upptäcka att det finns en sorts Plopp med saltlakritsfyllning. Vissa dagar behöver man Plopp mer än annars.
tisdag, januari 13, 2009
En hemlig kärlek
En bra sak med att ha uppnått den höga åldern av nästan-30, är att man inte längre behöver skämmas för vissa delar av sin musiksmak. Som till exempel Evert Taube.
Jag har älskat Taube sedan jag var liten. Riktigt liten, kanske tre eller så. Mina favorit-LP-skivor var dels Du är inte klok, Madicken-originalinspelning från filmen, dels Sven-Bertil sjunger Evert Taube.
Mina tidigaste favoritsånger var framför allt Karl-Alfred och Ellinor (jag kan den utantill än idag) och Oxdragarsång och så givetvis Fritiof och Carmencita. Julen 1991 fick jag (eller kanske mamma?) en dubbel-LP där svenska artister som Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jakob Hellman och Magnus Johansson, Plura och flera andra tolkar Taube. Då upptäckte jag de svartare och vemodigare Briggen Blue Bird av Hull, Pepita dansar, Bibbi och underbara Och skulle det så vara. Och Det fönster som lyste förstås, den är hemskt sorglig och härlig. På något vis så passade många av sångerna min tonåriga själ perfekt, så jag lyssnade på de där skivorna så de nästan gick sönder. Dock i största hemlighet. Bara de mest pålitliga vännerna fick veta om det, och det i utbyte mot tystnadslöfte.
Långt senare, i Uppsala, köpte jag samma skivor på CD och upptäckte att jag hade en själsfrände i min korridorare Stina, vilket kändes mycket skönt. Jag upptäckte även en spansk-svensk sångerska som översatt Taube till spanska med gott resultat, och dessutom att mitt förråd av Taubeiana kom väl till pass under mina somrar i äldrevården. Nu för tiden är jag helt öppen med min Taube-kärlek och letar ständigt efter nya uttolkare. Dock är det svårt att slå Sven-Bertil. Men Kajsa Grytt är fantastisk. Här är hon:
Jag har älskat Taube sedan jag var liten. Riktigt liten, kanske tre eller så. Mina favorit-LP-skivor var dels Du är inte klok, Madicken-originalinspelning från filmen, dels Sven-Bertil sjunger Evert Taube.
Mina tidigaste favoritsånger var framför allt Karl-Alfred och Ellinor (jag kan den utantill än idag) och Oxdragarsång och så givetvis Fritiof och Carmencita. Julen 1991 fick jag (eller kanske mamma?) en dubbel-LP där svenska artister som Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jakob Hellman och Magnus Johansson, Plura och flera andra tolkar Taube. Då upptäckte jag de svartare och vemodigare Briggen Blue Bird av Hull, Pepita dansar, Bibbi och underbara Och skulle det så vara. Och Det fönster som lyste förstås, den är hemskt sorglig och härlig. På något vis så passade många av sångerna min tonåriga själ perfekt, så jag lyssnade på de där skivorna så de nästan gick sönder. Dock i största hemlighet. Bara de mest pålitliga vännerna fick veta om det, och det i utbyte mot tystnadslöfte.
Långt senare, i Uppsala, köpte jag samma skivor på CD och upptäckte att jag hade en själsfrände i min korridorare Stina, vilket kändes mycket skönt. Jag upptäckte även en spansk-svensk sångerska som översatt Taube till spanska med gott resultat, och dessutom att mitt förråd av Taubeiana kom väl till pass under mina somrar i äldrevården. Nu för tiden är jag helt öppen med min Taube-kärlek och letar ständigt efter nya uttolkare. Dock är det svårt att slå Sven-Bertil. Men Kajsa Grytt är fantastisk. Här är hon:
måndag, januari 12, 2009
Osedvanligt trevlig måndag
Trots det undermåliga vädret, har jag idag haft en alldeles utmärkt ledig måndag. Jag har haft sovmorgon, fått hjortstek till lunch, köpt en mufflonfilé, ätit tacos hos gudsonen med familj, tittat på tre avsnitt Vita Huset, ätit säsongens första skumtomte, promenerat och druckit en massa te.
Tillfreds med tillvaron kryper jag så till sängs.
Tillfreds med tillvaron kryper jag så till sängs.
söndag, januari 11, 2009
Mitt absolut värsta väder...
...är det som just nu finns utanför fönstret: Blåst, 3 plusgrader och duggregn på snöfläckarna. Det får världen att se smutsig ut. Smustig och sorglig. Och allra värst är det i januari.
fredag, januari 09, 2009
Less kanske is more i alla fall
I Japan finns en Hello Kitty-park, som ett Disneyland ungefär. Man kan läsa om det här och efter att ha gjort det känner jag att där går nog någon slags gräns. Men en sådan här brödrost kan jag definitivt tänka mig!
I
torsdag, januari 08, 2009
Nyhetsvärde?
Jag fyller snart 30 och det känns väl i ärlighetens namn så där. Länstidningen Södertälje däremot, tycker att det har nyhetsvärde. Det är sant, de skrev så i ett litet brev som jag fick idag, med ett bifogat formulär där jag ska berätta saker om mig själv. Jag säger då det...
Nu sitter jag och funderar på hur jag ska leva upp till deras förhoppningar. Jag har fyllt i spännande uppgifter som utbildning (teol. kand. Ofantligt spännande) och födelseort (Huddinge, mycket exotiskt) och har nu kört fast på intressen - jag är som jag tidigare skrivit inte så bra på det där med en spännande fritid. Fast om jag skriver "SMHI:s hemsida, grälteknik i Vita Huset, klorin, obskyra Youtubeklipp samt kyrkohandböcker" så kanske det ligger något sorts nyhetsvärde i att jag är så konstig.
Hjälp mig, kära läsare. Tala om för mig vilka mina intressen är. Och förlåt mig för detta självcentrerade, fåniga inlägg. Jag lovar att vara seriös igen imorgon.
onsdag, januari 07, 2009
Mera Vita Huset
President Bartlets stab är, måste jag säga nu när jag har sett sisådär 18 Vita-Huset-avsnitt, föredömliga när de kommer till att arbetsrelaterade konflikter. Även om de skriker och är rätt förfärliga mot varandra med jämna mellanrum, håller de sig hyfsat till sakfrågorna (även om sakfrågorna ibland gäller känsliga saker som hur motparten sköter sitt jobb), undviker att slå under bältet och dessutom - och det är det allra bästa - grälar de tills de är färdiga. De ger liksom inte upp halvvägs och går och tjurar i tre avsnitt, utan de skriker och svär och lever om tills den ena parten är överbevisad, övertalad eller tills man hittat en hygglig kompromiss. Och då går man vidare med arbetet eftersom ingen har tid eller ork att gräla när det finns så mycket viktigare saker att syssla med i Vita Huset.
Jag vet att det är på låtsas. Det är ju onekligen lättare att gräla konstruktivt om man har ett manus att följa. Men principerna går ju att använda även i mindre sammanhang än i Vita Huset, t.ex. i ett lärarrum, en bilverkstad eller varför inte på en församlingsexpedition:
1) Signalera din inställning i ord och beteende (alltså skrik om du är arg men säg för allt i världen varför)
2) Håll dig till sakfrågan
3) Fortsätt prata tills saken är så löst den kan bli
4) Acceptera därefter lösningen och återgå till arbetet utan långsint tjafsande.
Jag tror jag ska satsa på detta i framtiden. Blir det alltför otäckt får jag väl helt enkelt låtsas att jag är C J Cregg.
Tro nu inte att min arbetsplats är sådan att jag är i desperat behov av en konfliktstrategi. Den är fullkomligt genomsnittlig även när det kommer till konflikter.
Jag vet att det är på låtsas. Det är ju onekligen lättare att gräla konstruktivt om man har ett manus att följa. Men principerna går ju att använda även i mindre sammanhang än i Vita Huset, t.ex. i ett lärarrum, en bilverkstad eller varför inte på en församlingsexpedition:
1) Signalera din inställning i ord och beteende (alltså skrik om du är arg men säg för allt i världen varför)
2) Håll dig till sakfrågan
3) Fortsätt prata tills saken är så löst den kan bli
4) Acceptera därefter lösningen och återgå till arbetet utan långsint tjafsande.
Jag tror jag ska satsa på detta i framtiden. Blir det alltför otäckt får jag väl helt enkelt låtsas att jag är C J Cregg.
Tro nu inte att min arbetsplats är sådan att jag är i desperat behov av en konfliktstrategi. Den är fullkomligt genomsnittlig även när det kommer till konflikter.
tisdag, januari 06, 2009
Julklapp x 22
Jag har fått två säsonger Vita Huset i julklapp och har nu, (på tre dagar...) tryckt i mig elva avsnitt politiskt drama. Det är helt underbart. Jag vet precis lagom mycket om Amerikas politiska system för att det ska vara spännande och intressant, och precis lagom lite för att inte märka när det blir orimligt, okunnigt eller bara otroligt. Hela persongalleriet är lysande, men extra svag är jag för personalchefen (det låter lite mesigt med tanke på vilken personal han är chef över -men hur översätter man annars Chief of staff?) Leo McGarry, som spelas av framlidne John Spencer. Han är hur bra som helst. Särskilt när han blir arg.
Trettondagslycka
Idag har jag firat högmässa omgiven av ett milt moln av rökelse. Och tänka sig, fast jag är både protestant och allergiker, var det en alltigenom angenäm upplevelse!
måndag, januari 05, 2009
Vise män från Österns länder
...har fått sällskap av en hårig varelse från norr, som också vill hylla Jesusbarnet. Bortser man från att hon just kommit in från nattens äventyr med blod i morrhåren, är det riktigt gulligt.
Skillnad på skit och pannkaka
Insiktsfulla Emelie skriver om mobbing på sin blogg. Hennes mobbare var "klassrådsordförande, elevrådsrepresentant, kamratstödjare, och med i de grupperna som Friends senare startade på skolan". Högstatuselever, med andra ord, ansedda av både lärare och andra elever. Ett anseende och en status som förmodligen fick skymma det som de egentligen gjorde. Som gjorde dem svåra att kritisera och lätta att urskulda. Och som gav dem delansvar i för att stoppa den mobbing de själva bedrev. Ett ansvar som jag anser ligger först och främst på de vuxna. Det är den vuxnes uppgift att våga säga ifrån mot övergrepp utan att acceptera bortförklaringar. Det är den vuxnes uppgift att ta mobbningssituationer på allvar och att inte förklara bort dem. Somligt är inte OK. Inte någon gång, inte för någon. Duktiga flickor får faktiskt inte mobba. Och inte snygga killar heller.
Jag tror dessvärre att de vuxna brister i sitt ansvar, därför att vi själva pysslar med precis samma saker. Hela vuxenvärlden - universitetsvärlden, församlingslivet, hela samfund, arbetsplatser, kompisgäng. Där är det faktiskt en väldig skillnad på skit och pannkaka. Alla vet vad som är rätt och fel - i teorin. Men i praktiken är det en väldigt skillnad beroende på vem som serverar. Hackordningar och statusskalor finns nämligen kvar även när alla inblandade är 25, 30 eller 60+. Det handlar om att rätta in sig i systemet och inte vara "fel". Och är du (för ögonblicket) "rätt", kan du säga och göra nästan vad som helst. Är du däremot fel, då smäller det till innan du ens hunnit stänga munnen. I de flesta grupper, stora som små, finns det någon som är lite OK att snacka skit om, och några som är helt okritiserbara. Det finns sådana som aldrig blir emotsagda, och sådana som alltid blir det. Det finns olika måttstockar för olika människor, det finns oskrivna lagar och regler och det finns sådana det är OK att sparka på. Men eftersom vi är vuxna, så försöker vi övertyga oss om att det inte är så. Att det är den drabbades fel - för att hon/han vägrar att rätta in sig. Att det i själva verket är jag själv som är utsatt av att den andre inte är som jag skulle önska att hon/han var.
Precis som i mellanstadiet, är det också så vansinnigt svårt att våga säga ifrån när man står bredvid. För inte kan väl jag...? Jag kanske bara missuppfattar, det är nog inte så farligt egentligen? Hur ska det bli för mig om jag stöter mig med dem som är rätt? Blir jag fel då? Och hur ska jag stå ut med det?
Jag tror dessvärre att de vuxna brister i sitt ansvar, därför att vi själva pysslar med precis samma saker. Hela vuxenvärlden - universitetsvärlden, församlingslivet, hela samfund, arbetsplatser, kompisgäng. Där är det faktiskt en väldig skillnad på skit och pannkaka. Alla vet vad som är rätt och fel - i teorin. Men i praktiken är det en väldigt skillnad beroende på vem som serverar. Hackordningar och statusskalor finns nämligen kvar även när alla inblandade är 25, 30 eller 60+. Det handlar om att rätta in sig i systemet och inte vara "fel". Och är du (för ögonblicket) "rätt", kan du säga och göra nästan vad som helst. Är du däremot fel, då smäller det till innan du ens hunnit stänga munnen. I de flesta grupper, stora som små, finns det någon som är lite OK att snacka skit om, och några som är helt okritiserbara. Det finns sådana som aldrig blir emotsagda, och sådana som alltid blir det. Det finns olika måttstockar för olika människor, det finns oskrivna lagar och regler och det finns sådana det är OK att sparka på. Men eftersom vi är vuxna, så försöker vi övertyga oss om att det inte är så. Att det är den drabbades fel - för att hon/han vägrar att rätta in sig. Att det i själva verket är jag själv som är utsatt av att den andre inte är som jag skulle önska att hon/han var.
Precis som i mellanstadiet, är det också så vansinnigt svårt att våga säga ifrån när man står bredvid. För inte kan väl jag...? Jag kanske bara missuppfattar, det är nog inte så farligt egentligen? Hur ska det bli för mig om jag stöter mig med dem som är rätt? Blir jag fel då? Och hur ska jag stå ut med det?
söndag, januari 04, 2009
Ute är mörkt och kallt
...närmare bestämt 13 minusgrader. Men inne i mitt kök är det varmt och skönt, tack vare trotjänaren ovan!
lördag, januari 03, 2009
Snölycka
Enligt SMHI ska det vara mulet men uppehåll, men i verkligheten snöar det för fullt. Jag är glad, fast jag ska ut och åka bil i eftermiddag...
fredag, januari 02, 2009
Varning
Jag trodde Australia skulle vara vacker, episk och romantisk. Det var den inte. Naturen var dataanimerad, kärleksparet överspelade och intrigen korkad. Makens sammanfattning "Zeb Macahan möter Åsa-Nisse med multi-kulti-inslag" är inte bara träffande, utan alltför vänligt. Dessutom, är man ute i ett halvår och driver boskap med skägg, så har man inte perfekt solbränna när man rakar av sig skägget.
Mellan hopp och förtvivlan
Jag hänger ganska mycket på SMHI:s hemsida Jag antar att det är helt i linje med mina övriga kontrollbehov att jag helt enkelt gillar väderleksrapporter jättemycket. Just nu är jag nöjd med vinterkylan som tycks vara här för att stanna åtminstone en vecka till, möjligen två.
Vad som däremot är rena rysaren, är om det ska snöa på lördag eller ej. Prognosen vacklar mellan snö hela lördagen, snö halva lördagen och halva söndagen, eller ingen snö alls. Blev så glad när jag kikade in i eftermiddags och såg två fina snömoln - och nu är de plötsligt borta! Jag måste helt enkelt vänta tills prognosen uppdateras eller det börjar snöa, vilket som nu händer först.
I-landsproblem? Jamenvisst.
Vad som däremot är rena rysaren, är om det ska snöa på lördag eller ej. Prognosen vacklar mellan snö hela lördagen, snö halva lördagen och halva söndagen, eller ingen snö alls. Blev så glad när jag kikade in i eftermiddags och såg två fina snömoln - och nu är de plötsligt borta! Jag måste helt enkelt vänta tills prognosen uppdateras eller det börjar snöa, vilket som nu händer först.
I-landsproblem? Jamenvisst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)