Oavsett vilket resultat man kommer till när man resonerar teologiskt och exegetiskt kring frågan om äktenskapet, så tror jag att den stora majoriteten inom Svenska Kyrkan och kristenheten i stort, gör det utifrån samma grundförutsättning - nämligen hjärtats uppriktiga tro på Kristus. En tro som driver oss att sträva efter att göra Guds vilja, att leva och handla efter Guds uppenbarelse. En tro som kan se olika ut och få olika uttryck, men som har en gemensam kärna i kärleken till Jesus och viljan att följa honom.
Vore det inte tacknämligt om detta stora som vi faktiskt har gemensamt, kunde hjälpa oss att se på varandra med någon form av respekt och förståelse, även när vi kommer till olika slutsatser i en fråga vi känner så starkt för som denna? Istället för att misstänkliggöra, smutskasta och håna varandra?
Och när vi ändå håller på, vore det inte dessutom tacknämligt med en viss ödmjukhet inför bibelordets förhållande till våra hjärtans dunkelhet? Idag ser vi en gåtfull spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska det uppenbaras vad som är Guds vilja, om äktenskapet såväl som om andra saker. Eftersom Gud är Gud, och var och en av oss bristfulla människor fallna i synd, så är risken stor att vi på en eller flera punkter har missuppfattat Hans vilja - trots att vi uppriktigt försökt göra den. Också detta har vi gemensamt, och detta borde kunna inspirera till en större ödmjukhet inför våra egna slutsater, och till en större respekt inför dem som kommer till andra.
15 kommentarer:
Amen. Tack! Du satte ord på mina tankar.
Eko-amen.
Tänk om alla människor var lika kloka som du...
Tack Miriam! Om din vishet och ödmjukhet hade vatir mer genomgående i nuvarande debatt hade den varit både värdigare o intresantare. Må Gud välsigna dig! /Ylva
Tack alla.
Miriam: i grundtanke tycker jag att du har rätt. Men det du missar är att detta inte enbart handlar om olika syn på äktenskap och att vi alla kämpar med att tolka Guds vilja.
Detta handlar också om riktiga människor, de som är homosexuella. Den anledning som gör att jag blir så känslomässigt engagerad, är att flera av mina vänner är gay och kristna. Allt de vill är att få leva i samma trygghet som alla andra par. De önskar också att få gå in i kyrkan med den de älskar och lova trohet och kärlek.
Denna meningsskiljaktighet mellan olika tolkningar i kyrkan - är givetvis ett sår och mycket tråkigt. Men jag kan inte se att priset för denna respekt och enighet, måste vara på bekostnad av de homosexuella. För det är ju det som blir priset.
Så hur göra - inte tusan vet jag. Vi älskar alla kyrkan och försöker leva i trohet mot Gud. Men vissa saker är tuffa, och kräver tuffa debatter. Däremot inte sagt att vi kan behandla varandra hur som helst.
Jamen Liza, det är ju precis det jag menar!! De homosexuellas längtan att få sin kärlek välsignad inför Gud, är också den en längtan efter att leva i enlighet med guds ord och vilja, som måste ha respekt! Kan vi mötas i vår gemensamma längtan, så kan vi också få en gemensam grund att stå på när vi försöker prata MED varandra på riktigt, istället för om varandra.
Ett mer respektfullt samtalsklimat, där man talar om sakfrågan och de känslor den väcker, och utgår från det man faktiskt har gemensamt, den enhet som faktiskt finns, offrar inte de homosexuella. Att de homosexuella däremot blir "symbolgruppen" för en söndrande konflikt, där folk i beter sig illa mot varandra, tror jag däremot är klart olyckligt.
Tvärtom, om man får in mer respekt och ödmjukhet i samtalet i stort, blir de homosexuellas liv och kärlek tydligare en del i den teologiska och exegetiska ekvationen och en påminnelse om att det här, på alla plan, är en fråga om människor. Och det blir ytterligare en påminnelse, för alla parter, att man måste vara beredd att ge den respekt man själv vill ha.
Ok - tyckte inte att det var så tydligt i det du skrev. För det blir liksom så lätt det där med "två hetronormativa grupper" som samtalar om "symbolgruppen".
Sorry - då ändrar jag mig och säger: att jag absolut håller med dig! =)
Fast med en liten ivändning (såklart =)
Att försöka respektera och förstå varandra är den godaste av kristna föresatser. Men det är stor skillnad på att försöka hitta samförstånd för att vi alla söker Guds vilja. För den grupp som söker Guds vilja i den mer skapelsetraditionella teologin så finns det inget i det som diskriminerar eller hotar deras liv.
För den som är homosexuell är det ju inte riktigt lika enkelt. Har faktiskt förståelse för att det finns ilska och sorg: att den jag är, inte inom en tolkningstradition, inte erkänns som en människa som också längtar efter tvåsamhet - som kan välsignas av Gud...
Jag menar det är ju skillnad att diskutera Guds vilja - kontra mitt värde - sådan jag är och Guds vilja.
Hmm blev visst lite rörig här...det jag försöker säga är bara att det inte är två grupper med likvärdig utgångspunkt som ska försöka nå denna förståelse för varandras tro och sökande efter Guds vilja i våra liv. Det kan aldrig vara likvärdigt när ena gruppen är normativ och den andra betraktas som utanför normen..
Men jag kan relatera till din önskan...
Liza, du gör det vanliga misstaget att utgå från att alla homosexuella håller med dig. Det finns dock många homosexuella som upplever att kyrkan nu sviker dem genom att inte längre stödja deras vilja till ett liv i avhållsamhet. Också dessa är människor av kött och blod och den grupp som i dagsläget kanske har det allra svårast...
Liza: Jag var inte så tydlig som jag kunde ha varit - förmodligen därför att det faktum att frågan handlar om människor av kött och blod liksom är en självklar förutsättning och jag gjorde misstaget att utgå från att läsaren vet vad jag tänker utan att jag skriver det :-)
Dock vill jag förtydliga en sak. Jag menar inte att man ska söka samförstånd och enhet - utan att man ska minnas att man redan har det, i och med sin gemensamma tro och längtan. Vi ÄR ett i Kristus l och det är vårt uppdrag att behandla varandra därefter.
Därför ska vi möta varandra med respekt och ödmjukhet, både för tro, liv, kärlek och åsikter. Det faktum att vi är delar av Kristi kropp måste få vara viktigare än vilken tradition vi hör till, eller vilken sexualitet vi har. Man skär ju inte sig själv i handen om man känner igen sin egen hand.
Och visst, utgångspunkterna är olika, jag är medveten om det. Men vem som är i över- respektive underläge, varierar faktiskt rätt rejält beroende på i vilket sammanhang du befinner dig.
Vem som är i över o underläge beror på sammanhang. Visst - om man utgår ifrån subjektiva värden. Jag menar att det finns en strukturell objektiv verklighet, där vi har ett graderingssystem av människor. Nu vet jag att inte alla håller med om denna analys, själv tycker jag att det finns tillräckligt med forskning som klart visar att det är så: Där vit hetro man graderas högst, sedan vit hetro kvinna, sedan svart hetreo man...kvinna, homosexuella män och kvinnor är långt ner i denna gradering (oavsett om de vill leva i relation eller inte)...jag kan förstå att många som har en konservativ värdegrund, både i politik och i teologi idag upplever sig osynliggjorda och missförstådda i dagens sverige...men det är inte samma sak som att vara underordnad...
Och jag menar att det är detta system vi måste se när vi sedan talar om respekt o.s.v. Den med mest makt har mest ansvar!
Jag kanske är naiv och utopisk, men är inte insikten om över/underordning genom historien, validerandet av den andras erfarenheter, respekt för den andres tro och liv något som blir lättare om man utgår från det man har gemensamt istället från det som skiljer?
Om jag möter en människa med grundtesen "detta är min syster/broder i Kristus som jag delar min tro och min frälsare med" så blir kravet och motivationen att att ta hänsyn till den människan, lyssna på henne och vara ärlig mot henne starkare, än om jag bara gör det från min egen åsikt och min egen erfarenhet.
Att se den enhet i Kristus som vi faktiskt HAR och försöka göra den synlig i respekt och ödmjukthet mot varandra, behöver inte utesluta att man också ser den splittring och de skador som vi samtidigt lever med och har tillfågad varandra och oss själva -tvärtom! Jag tror att man då kan se kontrasten och få inspiration att låta enheten så att säga smitta av sig och påverka hur jag talar om och med min nästa. Och jag tror att det ansvaret, det har alla som vill följa Jesus.
Miriam: Som du vet så håller jag med dig och det här är en så oerhört smärtsam historia för alla, vi hör ju liksom ihop i Kristus oavsett hur vi ställer oss i den här frågan. Det intressanta är att det alltid kommer nya frågor som säkert kommer att vara viktiga men jag tror att kyrkan så lätt glömmer Kristus i sådana här lägen. Det är lätt att bli förblindad och att allt annat stannar upp och vi inte ser centrum då vi hela tiden positionerar oss.
Liza: Att tillhöra en teologisk tradition som inte är mainstream kan innebära att man blir underordnad andra. Att vara underordnad betyder "att vara av mindre vikt" än ngn annan och så kan nog många uppleva det, dvs. man misstänkliggörs, man tas inte på allvar i en diskussion för att det finns redan en bild av vad som ska sägas. Så det är faktiskt inte särsklit roligt och det är att uppleva sig underordnad.
Det är ingen som anser att homosexuella inte är människor och att de skulle vara mindre värda på något sätt. Men att personer av samma kön skulle kunna gifta sig, ja att det är emot Guds skapelseordning och att det inte har något med kristen tro att göra - förutom i en - i förhållande till den övriga kristenheten - liten extremfundamentalistisk liberalteologisk tolkning - är ju givet.
Skicka en kommentar