En bra sak med att ha uppnått den höga åldern av nästan-30, är att man inte längre behöver skämmas för vissa delar av sin musiksmak. Som till exempel Evert Taube.
Jag har älskat Taube sedan jag var liten. Riktigt liten, kanske tre eller så. Mina favorit-LP-skivor var dels Du är inte klok, Madicken-originalinspelning från filmen, dels Sven-Bertil sjunger Evert Taube.
Mina tidigaste favoritsånger var framför allt Karl-Alfred och Ellinor (jag kan den utantill än idag) och Oxdragarsång och så givetvis Fritiof och Carmencita. Julen 1991 fick jag (eller kanske mamma?) en dubbel-LP där svenska artister som Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Jakob Hellman och Magnus Johansson, Plura och flera andra tolkar Taube. Då upptäckte jag de svartare och vemodigare Briggen Blue Bird av Hull, Pepita dansar, Bibbi och underbara Och skulle det så vara. Och Det fönster som lyste förstås, den är hemskt sorglig och härlig. På något vis så passade många av sångerna min tonåriga själ perfekt, så jag lyssnade på de där skivorna så de nästan gick sönder. Dock i största hemlighet. Bara de mest pålitliga vännerna fick veta om det, och det i utbyte mot tystnadslöfte.
Långt senare, i Uppsala, köpte jag samma skivor på CD och upptäckte att jag hade en själsfrände i min korridorare Stina, vilket kändes mycket skönt. Jag upptäckte även en spansk-svensk sångerska som översatt Taube till spanska med gott resultat, och dessutom att mitt förråd av Taubeiana kom väl till pass under mina somrar i äldrevården. Nu för tiden är jag helt öppen med min Taube-kärlek och letar ständigt efter nya uttolkare. Dock är det svårt att slå Sven-Bertil. Men Kajsa Grytt är fantastisk. Här är hon:
1 kommentar:
Jag var också Evert fan... Vet inte om jag är det idag, men som barn var jag det. Jag minns när Evert Taube dog, han var min största idol, och jag drömde om att få träffa honom... Jag var 9 år då...
Skicka en kommentar