Insiktsfulla Emelie skriver om mobbing på sin blogg. Hennes mobbare var "klassrådsordförande, elevrådsrepresentant, kamratstödjare, och med i de grupperna som Friends senare startade på skolan". Högstatuselever, med andra ord, ansedda av både lärare och andra elever. Ett anseende och en status som förmodligen fick skymma det som de egentligen gjorde. Som gjorde dem svåra att kritisera och lätta att urskulda. Och som gav dem delansvar i för att stoppa den mobbing de själva bedrev. Ett ansvar som jag anser ligger först och främst på de vuxna. Det är den vuxnes uppgift att våga säga ifrån mot övergrepp utan att acceptera bortförklaringar. Det är den vuxnes uppgift att ta mobbningssituationer på allvar och att inte förklara bort dem. Somligt är inte OK. Inte någon gång, inte för någon. Duktiga flickor får faktiskt inte mobba. Och inte snygga killar heller.
Jag tror dessvärre att de vuxna brister i sitt ansvar, därför att vi själva pysslar med precis samma saker. Hela vuxenvärlden - universitetsvärlden, församlingslivet, hela samfund, arbetsplatser, kompisgäng. Där är det faktiskt en väldig skillnad på skit och pannkaka. Alla vet vad som är rätt och fel - i teorin. Men i praktiken är det en väldigt skillnad beroende på vem som serverar. Hackordningar och statusskalor finns nämligen kvar även när alla inblandade är 25, 30 eller 60+. Det handlar om att rätta in sig i systemet och inte vara "fel". Och är du (för ögonblicket) "rätt", kan du säga och göra nästan vad som helst. Är du däremot fel, då smäller det till innan du ens hunnit stänga munnen. I de flesta grupper, stora som små, finns det någon som är lite OK att snacka skit om, och några som är helt okritiserbara. Det finns sådana som aldrig blir emotsagda, och sådana som alltid blir det. Det finns olika måttstockar för olika människor, det finns oskrivna lagar och regler och det finns sådana det är OK att sparka på. Men eftersom vi är vuxna, så försöker vi övertyga oss om att det inte är så. Att det är den drabbades fel - för att hon/han vägrar att rätta in sig. Att det i själva verket är jag själv som är utsatt av att den andre inte är som jag skulle önska att hon/han var.
Precis som i mellanstadiet, är det också så vansinnigt svårt att våga säga ifrån när man står bredvid. För inte kan väl jag...? Jag kanske bara missuppfattar, det är nog inte så farligt egentligen? Hur ska det bli för mig om jag stöter mig med dem som är rätt? Blir jag fel då? Och hur ska jag stå ut med det?
2 kommentarer:
Tack för att du fortsätter sprida budskapet! Det är så viktigt att våga se och ta ansvar för det vi gör fel när vi gör andra människor illa. Det är viktigt att vuxna vågar ta ansvar och sätta ner foten i situationer där andra kommer till skada.
Amen
Du sätter fingret på väldigt viktiga saker, som tyvärr är ganska vanligt förekommande, även i vuxenvärlden.
Skicka en kommentar