Ännu en barndomskärlek

Jag ägnar mig åt ett stillsamt indoktrineringsförsök. När vi före jul lekte Mary Poppins hos gudsonen och hans systrar, tog jag med mig det som i min familj (och nu också i deras, tror jag) kallas för en Laura-bok.

När jag växte upp gick TV-serien Lilla Huset på prärien på SVT på bästa sändningstid (istället för mitt på dagen på TV3) och alla tittade på det. Att i det läget kalla sina älsklingsböcker, som berättade en helt annan historia, på ett helt annat sätt, för Lilla huset på prärien-böcker, det funkade liksom inte. För då trodde folk att de visste en massa saker om boken bara för att de hade sett på TV, och antog en massa konstiga saker som inte alls stämde. Därför sa vi Laura-bok istället.

Det finns tio riktiga Laura-böcker (spin-offböckerna räknas inte för dem har inte Laura Ingalls Wilder skrivit själv) och alla har det gemensamt att de noggrant, i stillsam takt, beskriver en amerikansk familjs vardag på 1870- och -80-talen. Det bakas bröd, kärnas smör, jagas björn, gås i skolan och sys lapptäcken, men det blir även indianuppror, rallarslagsmål, präriebränder och en och annan vargincident. I centrum står Laura, näst äldst av fyra systrar, som försöker vara snäll och oftast lyckas, som hellre är utomhus med hästar än inne och syr och som hellre vill fara västerut när hon blir stor, än att bli lärarinna i skolan. I den första boken fyller hon fem år, i den sista, som är en resedagbok, är hon runt 25. Böckerna är skrivna på 1930- och -40-talen och översatta till svenska av Britt G. Hallqvist. Bilderna (i alla fall i mina 50-talsutgåvor) är gjorda av Garth Williams.

Jag växte alltså upp med minst ett kapitel Laura-bok om dagen, först högläst och sedan på egen hand. Många är de kompisar som jag tvingat att leka vårflod, indianuppror eller präriebrand, och min mamma minns med fasa perioden när jag vägrade ha långbyxor för "det hade inte Laura" och sprarade ut håret för att kunna ha flätor. Min rutiga klänning med vita ganser kallades av hela familjenm inklusive mormor, för "Laura-klänningen" och min högsta dröm var att få åka till Laura Ingalls Wilder-muséet i De Smet.

Nu för tiden läser jag inte ett kapitel Laura om dagen längre, men jag har givetvis kvar alla böckerna och har dessutom alla tio på engelska, en 20-årspresent från mina kursare när jag läste engelska i Uppsala för länge sedan. Min man har vackert fått utstå att få de första åtta böckerna höglästa för sig (den nionde är så sorglig och den tionde rätt tråkig) och sist jag hälsade på gudsonen hade jag med mig bok nr 2. Om de unga damerna i Runtuna prästgård börjar leka Mary och Laura och vägra ha långbyxor, återstår dock att se...