Söndagsstämning i fredagsmyset

Detta tänker jag säga i Sankta Ragnhild på söndag.


Det kan hända vem som helst, läser vi ibland i tidningsartiklar. Inte sällan i sådana som handlar om otäcka saker, sjukdomar och överfall och konkurser, artiklar som vill varna och kanske skrämmas lite. Ingen går säker. Det kan hända preciiis vem som helst…

Och så är det också med hjärtats tro på Kristus. Den kan drabba vem som helst. Som officeren i dagens evangelium. Han hörde inte till Israels folk – tvärtom, han var en representant för ockupationsmakten. Han kände inte Abrahams Gud, han hörde inte till förbundet. Han hade inte läst berättelserna, psalmerna och lagarna. Han visste förmodligen inget, eller mycket lite, om Messias, han som skulle komma. Men det hände ändå.

Det hände därför att den kristna trons kärna, det som alltihopa står och faller med, inte är en text, en idé eller en ideologi. Trons innehåll är en konkret, verklig person. En person som man, precis som officeren i texten, kan möta, och liksom drabbas av. Officeren såg Jesus och såg något som han kände igen från sin vardag, något som han visste hur det fungerade, nämligen makt. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig. Men han såg också något annat, nämligen att Jesu makt är sådan att den räddar från det onda, upprättar och helar. Han såg att Jesu makt är gudomlig, rättfärdig och kärleksfull. Inför detta reagerade officeren en plötslig insikt om sin egen ofullkomlighet: Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men också med en alldeles självklart tillit; men säg bara ett ord så blir pojken frisk.

Sådana här möten sker överallt, varje dag, i olika människors liv. Människor som levt helt utanför kyrkans gemenskap, eller för den delen mitt i den, står plötsligt en dag öga mot öga med Jesus och drabbas av hans makt och härlighet. Människor drabbas av den märkliga blandning av vördnad, tillit, kärlek och lydnad som tron är. Detta kan, bokstavligen, hända vem som helst. Så är det därför att det är Jesus, och inte människor, som skapar tron. Det är från honom tron kommer och han vill ge den till alla människor, till alla folk. Sedan kan förstås vi själva, eller andra människor försöka hindra trons väg och uttryck, försöka förtrycka, förtränga eller förvanska den, men i sig själv, i grunden, är tron en gåva som ges av nåd.

Vad ska vi då ta oss till med den tro vi har fått? Hur ska vi förvalta den? För det första genom att ta emot den – officeren kände sig kanske inte på sitt allra mest rationella humör när han plötsligt hörde sig själv erkänna hur fullständigt han litade på Jesus – men han gjorde det ändå. Vi ska ta emot de tro vi får, och sedan ständigt söka nya möten med den person som är trons kärna och grund. Det är svårt att upprätthålla en relation med någon som man aldrig pratar med, eller träffar, och detta gäller också relationen till Jesus. Vi förvaltar vår tro, vårt möte med Jesus genom att leva i den och av den. Genom att läsa Bibeln, be, lovsjunga och fira nattvard. Genom att i ord och handling dela vår tro med våra medmänniskor, på det sätt som vi är kallade och utrustade till.

Vi förvaltar också vår tro genom att erkänna storheten i den. Gud hörde Salomos bön och lät också oss i fjärran land höra om Hans stora namn och starka hand. Vi förvaltar vår tro genom att inte skämmas för den utan lika frimodigt som Paulus erkänna att evangeliet om Jesus Kristus är en Guds kraft som räddar var och en som tror. En levande tro på Jesus Kristus behöver inte och ska inte, döljas, förminskas eller anpassas – tvärtom, vi har fått den för att vi ska leva i den, sprida den och stå upp för den.

Det är, som bekant, inte alltid så lätt att göra det. Omvärldens bekymmer, andras åsikter och vår egen benägenhet att vända oss bort från Gud gör att trons liv också innebär en daglig strävan för att inte tappa bort den gåva vi får ta emot, en strävan efter att inte gå vilse på vägen till mötet med Kristus. I den strävan är det gott att komma ihåg Jesu första ord till officeren. För han säger faktiskt, precis i början, alldeles självklart: Ska jag då komma och bota honom? Han säger till den blinde Bartimaios: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och han säger Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila.

Jesus söker oss, vill ha oss hos sig, vill rädda oss från det onda. Vi är förvisso inte värdiga i oss själva att han går in under vårt tak för att ge oss tro– men det är precis det han vill göra och precis det som han har gjort. Jesus har genom sitt liv och sin död gått in under hela mänsklighetens tak för att på det sättet ge oss frälsning. Han vill flytta in i våra hjärtan – inte därför att vi förtjänat det, utan för att han är Guds son, som älskar oss. Och det, att Jesus flyttar in med all sin härlighet, det kan hända preciiiis vem som helst.