För nästan precis tio år sedan började jag Svenska Kyrkans Grundkurs på Hagabergs folkhögskola. Jag skulle ljuga om jag sa att det var det roligaste jag gjort, men det var på många sätt nyttigt och lärorikt och det var spännande att som nästan-20-åring ta sina första steg på prästämbetet.
Det bästa med grundkursen var dock inte de insikter om Svenska Kyrkan jag nådde, eller för den delen insikterna om hur spännande gräl det kan bli när man tar den mest osannolika samling människor och får dem att umgås dygnet runt med både varandra och Livets Stora Frågor. Det bästa var den unga damen med lång blond häststvans och ovala, vinröda glasögon som i matsalen den första morgonen på klingande ångermanländska utbrast:
- Gudis dagars tider, har de gjort inbrott i kapellet? Fattar de inte att dä ä heligt!
Lisa och jag var yngst på kursen och bodde båda två i Nyvillan. Ingen av oss hade fullt studiemedel utan levde båda två på bidragsdelen och inackorderingstillägg, så våra nöjen under den där vårterminen var högst stillsamma. Vi brukade promenera ned genom Kusens backe och titta på fartygen vid slussen, sedan lånade vi böcker och skivor på biblioteket innan vi köpte med oss varsin cheeseburgare för nio kronor innan vi traskade hem och drack te.
Tio år senare lever vi komministerliv i Norrköping respektive Södertälje (Lisa tog sig lite längre från brottsplatsen än jag...) och har råd att köpa hela menyer på McDonalds om vi vill. Vi har hunnit med att bo på samma korridor, träffa varsin ung man med portfölj, vi har druckit sammanlagt badkarsvis med te, pratat förmodligen bortåt ett kvartal i telefon, diskuterat små och stora saker såsom det eviga livets hopp, vilken Ben and Jerrys som är godast, realpresens, Svenska Kyrkans framtid samt vilken affär som har bäst kvalitet på sina trikåtröjor. Vi har grinat, bett, skrattat och sjungit psalmer och firat mässa, bollat predikoidéer och flätat varandras hår. Båda har vi blivit klokare, visare och äldre, Lisa har blivit mamma och jag har blivit gudmor och på det hela taget har vi haft hur kul som helst i tio år!
Jag är tacksam för vänskapens sakrament (alltså en vänskap som pekar på Kristus och föser en mot nåden) och gåvan att ha en riktig bästis, en sådan man tror bara ska finnas på film.
4 kommentarer:
Hade det varit inbrott i kapellet eller var det bara stökigt?
De hade gjort inbrott, tror jag i alla fall.
Gick grundkursen när jag var ca dubbelt så gammal som du. Och hittade också en riktig vän där.
Men jag trivdes kolossalt.
Älskar dig gumman!!!!
L
Skicka en kommentar