Du vet att du är barn- och familjepräst när du...

...har trolldeg under naglarna

...får skrapa bort grön målarfärg från halsen

...hittar rester av ett söndertuggat Mariekex under skon

...gör dylika upptäckter i krematoriets sakristia...

Sjukling i familjen

Som trogna bloggläsare vet har jag både ganska lätt för att bli sjuk och en tendens att tycka väääldigt synd om mig själv när jag blir det. Som den klassiska (fördomsfulla) bilden av en förkyld karl, ungefär. Tror att jag ska dö så fort febertermometern visar över 37,5 och ser dessutom ut som om jag lider av svår tuberkulos så fort jag blir det minsta hängig.

Men olika falla ödets lotter. Min man, som för närvarande ÄR en mycket sjuk karl, han tror verkligen inte att han ska dö. Trots att termometern i morse stanande på 39,4 har han inte ens klagat. Tvärtom, innan jag tvingade honom att ta tempen var han fullkomligt inställd på att gå till jobbet. Det syns knappt ens på honom att han är sjuk, bortsett från att han är lite glansig på ögonen ser han ut precis som vanligt. Mycket märkligt.

Frisörspråket

Jag tror att frisörer har ett eget språk. Det låter förbryllande likt svenska, och det är ganska lätt att förstå, men inte alls lika lätt att själv göra sig förstådd när man som icke-frisör försöker tala det själv. Dessutom är färgprover på små tofsar i en pärm väldigt svåra att föreställa sig på ett helt huvud.

Vart jag vill komma med detta? Jo, det är så att jag under eftermiddagen blivit bra mycket rödrandigare i håret än vad jag rikigt hade tänkt mig. Det är inte fult eller så, bara väldigt...rött. Inser att det kommer att skära sig rejält mot den lila mässhaken på söndag, men det piggar ju alltid upp i fastetider.

Min välsignade vardag

Min katt, som nyss låg i mitt knä och vilade hakan på skrivbordet, tycker uppenbarligen inte lika mycket om tyska 1500-talspsalmer som jag. När O Haupt voll Blut und Wunden satte igång i högtalarna sprätte hon förskräckt iväg och gömde sig. Jag måste säga att hon inte riktigt uppfyller de förpliktelser som följer med att heta Melanchthon.

Bortsett från denna lilla meningsskiljaktlighet har vi haft en god måndag, katten, maken och jag. Vi har egentligen inte gjort någonting speciellt, men det gör inte så mycket. Jag är så nöjd med en lagom lång promenad, att sitta i soffan tillsammans, att dricka kvällste med scones och sedan krypa till kojs med reprisen på Studio Ett på låg volym, ett bra korsord och en varm katt ihoprullad mot knävecken. Små goda saker är tecken på rik välsignelse från en stor Gud.

Till alla andra lutherpuckon därute...

...rekommenderar jag starkt att leta reda på Klassiche Kirchenlieder på Youtube. Där kan man avnjuta både Vår Gud är oss en väldig borg och så förstås O huvud blodigt sårat, givetvis på originalspråk. Visserligen med mesigt smörkomp och en minst lika mesig sångerska, men det förtar inte att tyska 1500-talspsalmer regerar!

Ni som undrar varför jag har svårt för psalm 718 (se tidigare inlägg) finner delar av svaret ovan. Jag har helt enkelt mina musikaliska, teologiska och stilistiska preferenser på annat håll. På 1500-talet till exempel.

Osannolik med obehaglig åkomma

Jag har fått in en bit av sånt där vitt som sitter mellan skalet och fruktköttet på en apelsin under tumnageln. Det gjorde av någon anledning jätteont precis när det hände och trots att jag med dödsförakt petade runt under nageln med ett häftstift, sitter det fortfarande kvar något som trycker och gör ont under nageln. Banalt, men rätt smärtsamt, faktiskt. Men fruktsalladen blev god!

Idag har jag haft firat högmässa i Sankta Ragnhild och sedan haft först konfirmandlektion och sedan konfrmandföräldramöte. Nu är jag ganska slut faktiskt, men nöjd. Konfirmander är en av prästlivets godispåsar, tycker jag. Konfirmander, dop och att få använda dokumentförstöraren...

Det är lördag morgon...

...och jag sitter här i en av Hello-Kitty-pyjamasar, syrénlila morgonrock och makens tofflor. Några timmar kvar innan guddottern med mor och far dyker upp, så jag har tid för ett teologiskt djupsinnigt inlägg om till exempel vilken lättnad det var när jag en morgon utanför Carolina Rediviva kom på att jag faktiskt tror på realpresensen, eller om vad jag egentligen tycker om samarbetsavtalet med Svenska Missionskyrkan. Eller helt enkelt om vad jag tycker är bäst och sämst just nu. Listan kommer närmast från Anna, men jag har lagt till några kategorier. Kom ihåg att alla svar är subjektiva och inga absoluta sanningar, samt att texten nedan är så där tät och grötig eftersom idiotblogger fortfarande inte förstår det enkla kommandot ENTER.

Bästa minnet: Här är det hård konkurrens mellan min bröllopsdag och min prästvigningsdag, men jag får nog säga bröllopsdagen ändå. Trots duggregn, sju plusgrader och snålblåst...

Värsta minnet: I princip alla minnen som hör ihop med död, sjukdom och Lundbyskolan

Bästa resan: Till Jerusalem (och maken, som då var min alldeles nye pojkvän!) i oktober 2000.
Värsta resan: Som ensam ledare till Taizé våren 2005. Tjejerna jag hade med mig var underbara, men uppgiften var mig helt klart övermäktig. Och dessutom blev jag magsjuk...

Bästa maträtten: Sushi, helst fråm Tsuki i Luna. Saganaki Tiri är inte heller dumt.
Värsta maträtten: Blodpudding. Har inte smakat det sedan den dagen jag kräktes upp det på dagis - över bordet, mig själv och framför allt över fröken som hade tvångsmatat mig.

Bästa köpet: Vet inte riktigt. Men jag säger makens båt, den har vi haft SÅ mycket glädje av!
Sämsta köpet: Vår första bil, som efter en smekmånadsperiod på några månader visade sig vara en självdestruktiv penningslukare.
Bästa egenskapen hos en vän: Empati och omtanke. Sedan får de gärna vara lite eljest, så känner jag mig liksom hemma.

Sämsta egenskapen hos en vän: Taktlöshet och svekfullhet.

Bästa gudstjänsttiden Klockan 10. Då blir man inte vrålhungrig under tiden och när man kommer hem har inte hela dagen gått.

Sämsta gudstjänsttiden Klockan 16. Man har lagom hunnit påbörja en massa saker som man inte vill avsluta. Det är inte kväll, men inte heller riktigt dagtid.

Bästa psalmen 209 - O Gud all sannings källa. Den är min themesong.

Sämsta psalmen 718 - Hennes starka vingar bär. Jag klarar bara inte av den. Varför kan jag utreda en annan gång.

Dagens outfit

Jag har ingen sådan där sladd som kopplar ihop kameran med datorn, så till detta inlägg får ni använda er fantasi. I morse tog jag på mig prästskjorta, röda favoritklänningen från Rabalder och mitt reafynd - en lång, brungrönaktig kofta från NoaNoa. Det såg riktigt bra ut. Sedan fick jag bråttom till tåget och tog raskt på mig en ljusgrön halsduk, lila kängor, svart-vitrandig mössa och till detta min prickiga väska. När jag såg min spegelbild i pendeltågsfönstret insåg jag att jag såg ut som Pippi Långstrump efter att färgblindheten slog till. Men då var det inte så mycket att göra åt saken.

Efter avslutat värv bestämde jag mig för att slutligen få till det tidigare omskrivna inköpet av kyrkskor. Utbudet var inte mycket bättre nu än det var för en månad sedan, men till sist hittade jag ett par som uppfyllde de flesta kriterierna. Ni kan beskåda dem här:

Faktiskt riktigt fina, inget lack, inga dödskallar och inte en massa bjäfs. Att de sedan är av märket Rieker Antistress är väl en tantvarning jag får leva med. Jag börjar misstänka att den långsamma process som jag genomgår inte kommer sluta med att jag förvandlats till min mamma, utan snarare till min farmor...

Musikalisk betingning

Jag tror att vi alla har dem, musikstycken som för evigt är förknippade med något annat. En period i livet, en bok, en person. Utmanar härmed alla mina läsare att delge oss andra fem sådana musikaliska betingningar. Här kommer några av mina:

Skåda, skåda nu här alla (psalm 142) - ingick i min konfirmationsredovisning. Eftersom de sörjande runt korset knappast hade tillgång till psalmböcker, fick samtliga konfirmander helt enkelt lära sig den utantill. Alltså tragglade vi den medan vi cyklade till och från Hjärsta Gård under flera juniveckor. Och jag kan den fortfarande utantill och tänker alltid på cykelvägen genom Vivalla när jag sjunger den.

Seven Days a week (The Sounds) - jag hörde den på Friskis och Svettis när jag befann mig i slutskedet av mitt examensarbete. Köpte CD-singeln och hade den sedan på repeat medan jag sammanställde min enkätundersökning om nattvardsböner. Det var en varm vår och jag låg på mage i vardagsrummet i Triangeln med balkongdörren öppen och hade små högar med enkäter överallt. Och som sagt, The Sounds på hög volym. Tänker på epikleser varje gång jag hör den.

Mors Lilla Lathund (Sara Isaksson) - fick vara bakgrundsmusik när jag packade upp och möblerade huset vi bor i nu, samt försökte komma underfund med det här med vedeldning. Blir därför lite frusen på något vis när jag lyssnar på den. Och dessutom läste jag om hela Anne på Grönkulla-serien den julen, så det är dubbel betingning; Avonlea och köld.

Cornflake Girl (Tori Amos) -spelades ofta i radio och ännu oftare på mina blandband de erbarmligt långa vinterveckorna som jag praoade på Svanströms pappershandel i Örebro. Det var vanvettigt tråkigt, så Tori var lite räddningen. Tänker på Storgatan i snö när jag hör den.

I love to hate you (Erasure) - fick följa med i freestylen på familjesemestern i England 1992. Och som den trettonåring jag var, var texten inte helt sällan en rätt bra beskrivning på hur det kändes att dela rum med hela familjen och säng (!) med lillebror i tio hela dagar medan alla kompisarna var på KU-läger...och därför skäms jag lite när jag hör den, för jag var verkligen odräglig hela resan.

Då så allihop, känn er utmanade!

Hur många procent Svensson är jag?

Hittade ett litet test hos de återuppståndna Prästfruarna! Hedrar deras återkomst i bloggosfären med att se hur vanlig jag är...

[ ] Ditt efternamn slutar på -son
[] Du känner någon som har samma förnamn som du
[ ] Du känner någon (utanför din släkt) som har samma efternamn som du
[X] I din familj är ni 2 barn
[X] Du bor i villa
[X] Du bor i en tätort
[ ] Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla
[X] Dina föräldrar har gift sig
[] Din mamma är yngre än din pappa - fast bara sju månader
[ ] Din pappa heter Lars
[ ] Din mamma heter Anna
[ ] Din familj har en Volvo
[ ] Din familj har en silvergrå eller röd bil
[X] Du har tillgång till Internet hemma
[X] Du har egen mobiltelefon
[ ] Du har ett eget rum
[X] Du har varit utomlands minst 2 gånger
[] Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna
[X ] Du har varit i Grekland
[ ] Du har varit på Öland minst 2 gånger
[ ] Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger
[ ] Din familj har en husvagn
[X ] Ingen av dina föräldrar röker
[X ] Din pappa är lite lätt överviktig
[ ] Du idrottar flera dagar i veckan
[X ] Du har husdjur
[ ] Du får månadspeng
[X ] De flesta i din familj är blåögda
[X ] Du äter på Mc Donalds - funkar i nödfall
[X ] Du följer Melodifestivalen

Multiplicera antalet kryss med tre och få fram din vanlighetsprocent.

Jag är alltså 42% Svensson-vanlig. Jag misstänker dock att testet är avsett för mycket yngre försökspersoner, så kanske är det inte helt tillförlitligt. Dessutom ÄR mamma yngre än pappa, två hela år. Och jag äter gärna på McDonalds, inte bara i nödfall. Och lön kanske kan räknas som månadspeng? Nåja, jag är rätt vanlig. Men ingen Volvo här inte!

Frusna funderingar

Vi bor i ett trähus från 1920-talets början. Det kunde vara bättre isolerat, och det värms upp med direktverkande el samt två vedspisar, en Husqvarna i köket och en kamin i vardagsrummet. Det verkar vid första anblicken jättebra och mysigt, och det är det också, de dagar då vi är hemma och kan hålla jämn fart i spisarna under hela dagen. Då fylls huset av en torr och skön värme, som när den väl spritt sig håller sig ganska länge. Gott luktar det också, jag älskar att komma ned i köket på morgonen och höra hur det sprakar och känna hur det luktar ved.

Men allt som oftast är det som idag, nämligen:

*Utomhustemperatur runt nollan samt blåst = kylan kryper in

*Vi har jobbat och därmed inte tänt i spisarna förrän vid 17-tiden sådär

*Veden är kall och lite fuktig och vill inte ta sig.

Så nu sitter jag här, i min stora yllekofta, och småfryser medan maken späntar tändbrändsle. Jag skulle gissa att det är vid pass 17 grader här inne. I köket, där den bästa spisen är, kanske det pallrat sig upp i 19. Fast när vi kommer ned imorgon bitti kommer det ha sjunkit till 15 igen.

Man skulle ha en husalf ...

Bästislista

Bästa...

bageriet, matbröd:
Saltå Kvarn, Järna

bageriet, kaffebröd:
Lilla Maräng, Järna

blomsteraffären:
Allards, Södertälje

smyckesmärket:
Pilgrim

pizzan:
Miami Special, Abbes

thaibuffén:
Kinakrogen i Trosa, den består inte bara av Thaimat men är god ändå.

fiskrestaurangen:
Hambergs i Uppsala

bilen:
Skoda Roomster eller Passat Combi

handelsträdgården:
Oj. Vet inte.

tv-serien:
Grey´s anatomy

på nätet:
Bloggar

boken:
Nineteen minutes av Jodi Picoult

resmålet:
Estland

drycken:
Blodapelsinjuice

badlakan:
Mitt konfirmationsbadlakan med snäckor på

sängen:
Min säng. Och gästsängarna hos svärföräldrarna.

shoppingstället i hemstaden:
Gågatan - det är liksom det ENDA shoppingstället i hemstaden.

staden att bo i:
Jag har aldrig provat, men Nyköping verkar trevligt. Och Eksjö också.

storstaden:
Stockholm

landet att shoppa i:
Vet inte.

nöjet i huvudstaden:
Drälla omkring och titta i affärer

morgontidningen:
SvD.

Alla Hjärtans ångest

Dagen skriver idag om att 60% av svenska skolbarn känner sig utanför när Alla Hjärtans Dag firas i skolorna. Kort, rosor och andra presenter blir inte bara fina tecken på uppskattning, vänskap och kärlek, utan också en påminnelse om hur stor skillnad det är på att vara populär och på att vara mobbad, utanför eller bara ensam. Organisationen Friends uppmanar alla vuxna att vara extra uppmärksamma under morgondagen, och det tycker jag är mycket klokt.

Själv minns jag smärtsamt tydligt den 14 februari 1996, när jag och min klasskompis A-F satt i ett hörn i matsalen på Karolinska skolan i Örebro och försökte svälja ned ledsenheten över att inte ha en enda ros på brickan, när det fanns så många som hade fått fyra eller fem från mer eller mindre anonyma beundrare. Kanske inte så mycket för att vi saknade vänner, det gjorde ingen av oss, utan för att vi båda starkt tvivlade på att vi någonsin skulle vara något annat än oälskade ensamma singlar. Ett I-landsproblem, kanske, men samtidigt högst påtagligt just då, när vi var sjutton och trodde vi skulle dö som ungmöer på Marklyckans äldreboende.

I år ska jag fira Alla Hjärtans Dag med mina konfirmander. Vi ska äta geléhjärtan och chokladhjärtan, spela det underbara diskussionsspelet Tyck Till, fira mässa och sedan får alla med sig ett hjärta med ett bibelord hem. Det tycker jag känns schysst, eftersom alla får samma uppskattning.

Sist men inte minst vill jag gratulera Kaplanen och Ebbas Mamma på förlovningsdagen, som faktiskt är idag och inte imorgon.

Adrenalinjunkie

Jag har hört någonstans att olika människor är olika känsliga för olika substanser. Till exempel kan en person dricka tio koppar kaffe om dagen utan att få ont i huvudet om den låter bli, medan andra är så beroende av sitt dagliga koffein att hela livet skakas i grunden om det blir åtta koppar istället för tio. Andra kan, som min gode vän och kollega J, sluta röka på askonsdagen och sedan börja om igen på påsknatten, år efter år utan större problem. Andra blir beroende av choklad (är det serotonin det innehåller?) och ytterligare andra av wasabi.

Jag är inte särskilt känslig för koffein och nikotin har jag aldrig provat. Min akilleshäl är istället adrenalin. Jag hyser en hatkärlek till stress och högt tempo - å ena sidan presterar jag bra under stress, är effektiv och kan behålla fokus hyfsat klart. Å andra sidan får jag ont i nacken, blir folkilsken och trött när adrenalinet sjunker. Och då stressar jag raskt upp mig igen för att kunna få saker gjorda. Alltså behöver jag avvänjning från mitt adrenalinmissbruk. Behöver lära mig gå istället för att springa, som tant doktorn sa häromdagen. Så nu har jag vidtagit vissa åtgärder. Kanske är de bra, kanske inte. Vi får se. Adrenalin är ju inte dödligt giftigt så det är ingen fara på taket om det inte funkar. Här är i alla fall mina åtgärder:

1. Äta frukost. Jag varvar upp (och jobbar snabbare) om jag är hungrig. Och eftersom jag sällan blir det före klockan tio på morgonen så ligger frukosten risigt till. Men nu är det yoghurt som gäller. Mycket yoghurt.

2. Sticka. Jag är kass på att sticka. Nioåringarna på Eftermiddagskul slår mig lätt i både hastighet och resultat. Men det dödar effektivt stressen, för jag behöver verkloigen all min koncentration för att det ska bli något över huvud taghet. Att sticka erbarmligt dåligt i offentliga miljöer (pendeltåg) är dessutom bra för fåfängan...

3. Promenera. Då går adrenalinet åt till något vettigt. Och så blir man (kanske) smal och vacker på köpet. Och stress-grubbel brukar bli mindre snurrigt när går.

4. Klappa katten. Såvida hon är med på noterna och inte bits, är det väldigt rogivande. Och har hon väl lagt sig på en i soffan är det betydligt svårare att komma upp därifrån!

Har någon av er bra "varva-ner-" eller "slappna av"-tips tar jag tacksamt emot dem.

Och nej, det är ingen fara med mig. Jag försöker bara ta det lite lugnare och bli lite trevligare!

Jag vill fira min gudstjänst under tak!!!

Detta kanske kan upplevas som stötande för ett folk vars stora favoriter bland psalmer är både Härlig är Jorden och Den Blomstertid, men jag tycker verkligen, verkligen inte om friluftsgudstjänster. Det beror inte på att jag tycker naturen är för vardaglig eller på något sätt ohelig eller ovärdig. Det beror inte heller på att jag tycker det per definition är förkastligt att se Guds verk i naturen. Nej, det beror helt enkelt på att jag tycker naturen är totalt opraktisk som gudstjänstlokal.

Jag vill inte jaga efter agendor och torkdukar som sprids för vinden, se kyrkvärdens ögon slamma igen av pollen eller handha oblater som är alldeles uppblötta av sommarregnet. Jag vill att alla ska kunna höra vad som sägs och kunna sitta bekvämt. Jag vill inte sila myggor mellan tänderna när jag tar emot Kristi blod, jag vill inte att det ska passera traktorer under trosbekännelsen. Jag vill inte frysa eller få solsting eller bli blöt i baken.

Nej, befinner jag mig inom rimligt avstånd från en torr, sval kyrka med tak, ljudanläggning, hörslinga och stiltje, föredrar jag att fira gudstjänst där. Efteråt kan jag gärna dricka mitt kyrkkaffe i utemöblerna eller i skogsbacken, men själva gudstjänsten vill jag fira i därför avsedd lokal.

PS: Läsare som använder Facebook får mer än gärna gå med i min nystartade klubb för likasinnade - Kyrkor är till för att användas.DS

Bloggstiltje

Nej då, jag bloggfastar inte. Det har bara saknats inspiration de sista dagarna, och riktigt hur intetsägande som helst vill jag inte att min blogg ska vara. Faktiskt.

Så där vansinnigt med inspiration har jag inte nu heller, i ärlighetens namn. Det finns många saker som jag i och för sig skulle ha en hel del att säga om ifall andan föll på. Till exempel bristen på avtal gällande kopiering ur psalmboken (kastade säkert 100 fina agendor igår eftersom de blir olagliga på måndag) och så förstår melodifestivalen. Men jag tror jag nöjer mig med en vardaglig rekommendation:

Om du befinner dig i Södertälje kvällstid och blir hungrig, ät då på Akropol på Mariekällgatan. Det ligger lite avsides mitt bland hyreshus och ålderdomshem, men det är värt en omväg. God grekisk mat i stora portioner till rimliga priser (förrätterna kostar bara mellan 20-45:- och då blir man nästan mätt på bara det) och vänlig service. Rätt trist lokal, men det gör inte så mycket när allt annat är så bra! Vi var där ikväll och jag är mätt, nöjd och belåten.

Juno!

Nu har vi varit och sett Juno. Och ja, den var lika bra som alla säger. En ganska enkel story, en ganska odräglig huvudperson, ganska skruvade repliker, osentimentalt och jätteroligt. Rekommenderas verkligen. Om inte annat för den här låten. Och för Michael Cera som spelar bebisens pappa. Han är verkligen så klockrent snäll tonårskille att det är rena konfirmandlägerlyckan att titta på honom.

Däremot måste jag komma ihåg att aldrig gå på bio på dagtid. Vi satt bredvid tre killar i elva-tolvårsåldern som uppenbarligen inte hade så mycket utbyte av filmen, de pratade och klättrade runt och hade tagit av sig skorna och var allmänt störande. "Jag fattar ingenting" suckade en av dem ibland och jag fick bita mig i tungan för att inte väsa: "Nej, du fattar ingenting och därför borde du vara på en annan film!"

Jag vet som sagt att jag är lutheran...

...och detta är också fint.

Fast det är allt en mesig sångerska.

Kyrkor i mitt hjärta

Vårdinge.

Kyrkan hemma på landet

Sankta Ragnhild

stora kyrkan i stan, där jag jobbar

Mariefred

Missivkyrkan, där jag lärt mig allt jag kan


Sankt Angsars
Studentkyrkan, där vi gifte oss

S:t Mikael

Min barndoms andliga hem.