Dagen skriver idag om att 60% av svenska skolbarn känner sig utanför när Alla Hjärtans Dag firas i skolorna. Kort, rosor och andra presenter blir inte bara fina tecken på uppskattning, vänskap och kärlek, utan också en påminnelse om hur stor skillnad det är på att vara populär och på att vara mobbad, utanför eller bara ensam. Organisationen Friends uppmanar alla vuxna att vara extra uppmärksamma under morgondagen, och det tycker jag är mycket klokt.
Själv minns jag smärtsamt tydligt den 14 februari 1996, när jag och min klasskompis A-F satt i ett hörn i matsalen på Karolinska skolan i Örebro och försökte svälja ned ledsenheten över att inte ha en enda ros på brickan, när det fanns så många som hade fått fyra eller fem från mer eller mindre anonyma beundrare. Kanske inte så mycket för att vi saknade vänner, det gjorde ingen av oss, utan för att vi båda starkt tvivlade på att vi någonsin skulle vara något annat än oälskade ensamma singlar. Ett I-landsproblem, kanske, men samtidigt högst påtagligt just då, när vi var sjutton och trodde vi skulle dö som ungmöer på Marklyckans äldreboende.
I år ska jag fira Alla Hjärtans Dag med mina konfirmander. Vi ska äta geléhjärtan och chokladhjärtan, spela det underbara diskussionsspelet Tyck Till, fira mässa och sedan får alla med sig ett hjärta med ett bibelord hem. Det tycker jag känns schysst, eftersom alla får samma uppskattning.
Sist men inte minst vill jag gratulera Kaplanen och Ebbas Mamma på förlovningsdagen, som faktiskt är idag och inte imorgon.
1 kommentar:
Ställer mig genast här och gratulerar Kaplanen med fru *ler*
Skicka en kommentar