Längtans självbevarelsedrift

Min man har varit i Armenien. Jag har inte skrivit det  på bloggen för då kan det hända att jag får för mig framåt midnatt att någon styckmördare ska ha läst det och ta tillfället i akt. Men nu är han hemma så det är inget farligt att skriva det längre.

I alla fall, att vara gräsänka är inte min starkaste gren. Tvärtom. Jag brukar se till att jobba så mycket som möjligt, vara hemma så lite som möjligt och sova med radion på, för att distrahera mig själv från det faktum att han inte är där. Och nu för tiden går det oftast ganska bra - särskilt de första dagarna. Det blir inte jobbigt förrän precis innan han ska komma hem. Precis som om att hjärnan liksom ställer in sig på att inte känna efter förrän det är så kort tid kvar att det är uthärdligt att längta och sakna ordentligt några timmar.

Nåväl, nu är han hemma från Armenien, men har gått till jobbet. Och jag sitter här och längtar jättemycket efter att klockan ska bli ett, för då kommer han hem och äter lunch...

Kärlek

Svårnattat, klarvaket gudbarn:  "Miriam, kommer du vara min gudmor alltid?"

Sömnig, frustrerad gudmor: "Mmm, det är klart..."

Gudbarnet, intresserat: "I himlen också???"

Liiite svårt att fortsätta vara sträng och säga "tyst och sov" i det läget...

Varför...

...satt jag och tänkte, blir jag så provocerad av den här låten, medan jag tycker den här är sjukt romantisk?  De går ju ut på nästan samma sak. 

Eller nej, det gör de faktiskt inte.

Apropå mitt förra inlägg...

...så tycker jag ni ska läsa det här, det här och inte minst det här!

Och det här också.

Hur tänker vi här?

Jag fick en fråga igår, som löd ungefär så här: Hur kommer det sig att man måste betala tusentals kronor för en svenskkyrklig begravning om den döde inte var kyrkotillhörig, samtidigt som både medlemmar och icke medlemmar är välkomna till konserter, musikgudstjänster och andra evenemang utan inträde, som kostar minst lika mycket i personal- och lokalkostnader ? Varför får man som icke medlem lyssna på musik gratis, när en begravning kostar så mycket? Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?


Frågan är god. Mycket god. För även om de flesta icke kyrkotillhöriga svenskar antingen själva medvetet valt bort alternativet kyrklig begravning genom att lämna Svenska Kyrkan, eller tillhör något annat samfund där de sedan också får sin begravning, så finns det alltid tillfällen, där principer inte riktigt funkar. Som gamla sverigefinländare, som fortfarande är finska medborgare och tillhör evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, men som varit aktiva i sin svenska församling i många år. Eller den ensamstående trebarnsmamman som inte hade råd att vara med längre men som ändå lät alla barnen gå i barntimmar och juniorerna. Eller den polska kvinnan som gift sig med en svensk och varit aktiv i Svenska Kyrkan i åratal men aldrig förstått poängen med att konvertera? Eller den odöpta tonåringen som inte hann gå från "antecknad" till medlem innan hon först fyllde 18 och sedan körde ihjäl sig? Varför ska deras familjer betala tusentals kronor för en gudstjänst, när de skulle kunna "konsumera" samma summa av kyrkans pengar genom att gå på tre "Musik i sommarkväll"?


Jag tror inte att begravning ska vara gratis för alla - det blir inte ekonomiskt hållbart i längden, och heller inte trovärdigt gentemot dem som lämnat Svenska Kyrkan av ideologiska skäl. Jag vet också att musikverksamhet kan ha en missionerande såväl som själavårdande karaktär och att den dessutom inte alltid är gratis för besökarna. Men ändå. Jag tror att det är dags att våga ifrågasätta både musikverksamheten, och en hel del av Svenska Kyrkans övriga verksamhet. Var och när används våra pengar mest till Guds ära och till medmänniskans tjänst? När hjälper våra pengar till att göra Guds vilja förverkligad i världen, och när ser de bara till att världen blir trevlig och vacker i allmänhet?

Men som sagt, det är inte en självklar fråga. Vad tycker ni?

Det finns många saker som är fantastiskt...

...med att vara präst och en av dem är att man får sjunga hela tiden - nästan varje dag faktiskt! Tillsammans med andra, till orgel- eller pianokomp, med fokus inte på hur det låter, utan på att man sjunger, tillsammans, till Gud.

Idag är det lördag, så det har blivit ännu mer än vanligt (åtta psalmer varav en två gånger och så vigselbönen, två gånger), men även vardagarna brukar bjuda på minst ett psalmtillfälle om dagen, ofta fler. Tur att man gillar att sjunga.

För länge sedan, när jag var ung...

...så fanns inte Spotify och Youtube. Det fanns inte ens reklamradio. Så råkade man höra en riktigt bra låt, men inte hade råd att köpa skivan, fick man hoppas och be att den skulle dyka upp på Tracks så man kunde spela av den. Eller så fick man vänta och vänta framför MTV för att kanske få se hela videon. Den här låten väntade jag väldigt ofta på våren 1992:

Från prestationsprinsessa....

..till Alfahona. Det är det nya, förment omtänksamma, skällsordet för högpresterande kvinnor som kan kombinera både jobb, karriär och träning och socialt liv. Och nu ska vi, enligt Aftonbladet, tillsammans tämja våra inre alfahonor. För inte kan vi väl ha koll och vara på topp utan att vara olyckliga och på gränsen till sammanbrott? Inte kan vi väl vara duktiga utan att vara offer för antingen samhället eller oss själva?

Hur vore det om man ägnade all den uppmärksamhet som läggs på högpresterande kvinnor, till att problematisera det faktum att män ofta behöver arbeta mindre för samma lön, eller tar avsevärt mindre praktiskt och socialt ansvar i många familjer? Det kanske inte är kvinnor som gör för mycket, utan män (och andra kvinnor) som gör för lite? Lösningen kanske inte är att kvinnor downshiftar och tvingar sig att prestera sämre än de egentligen vill, utan att män börjar prestera och engagera sig lika mycket? Och då kanske vi äntligen slipper alla nedlåtande likhetstecken mellan kvinnlig kapacitet och hälsorisker?

Ett känsligt system

Jag återanvänder en rubrik från maj 2009, när jag skrev om några då pågående fall i Stockholms domkapitel, där kollegor anklagades för otillbörliga relationer med tonåringar, eller snarare om domkapitelssystemets sårbarhet just inför sådana här fall.

Fallen är färdigbehandlade i domkapitlet, och påföljder är utdelade i vissa fall. Aftonbladet har däremot tagit upp dessa, och flera liknande fall i en artikelserie om hur Svenska Kyrkan hanterar sexuella och andra övergrepp som begås av präster (eller andra anställda).

Och jag gör precis samma reflektion då som nu. Nämligen att Svenska Kyrkans stift är för små enheter för att kunna hantera sådana här situationer på ett rättfärdigt sätt. För alltid är det nån i domkapitlet, som känner nån, som känner nån, som minsann vet. Eller nån, vars svåger jobbade i den församlingen och som inte alls tror att det kan vara så. Och nån som var med och antog den anklagade och minsann aldrig anade något SÅNT. Och alltid är det några som känner, när anklagelserna kommer, att man ska hålla sin kollega om ryggen - för han/hon är ju ändå en av oss, han är ju våran och vi är ju inte så många...

Jag tar återigen mig själv som exempel. Om jag hamnade inför domkapitlet, skulle jag möta två av mina egna gamla arbetskamrater, en av "mina" gamla kyrkvärdar och en av min mammas gamla chefer. Det är klart de skulle ha svårt att bortse från vår gemensamma historia, så att säga.

Så, återigen - skulle det vara helt omöjligt att skicka domkapitelsärenden av den här arten, där det är så fruktansvärt viktigt att inget blir fel - på remiss till ett annat stift, långt bort där man försäkrat sig om att vare sig anmälare eller anmäld har några uppenbara försänkningar? Eller i alla fall be om en second opinion?

Mera läsning i ämnet finns på Dagen och DN och så Dagen igen.

Fräs, sa Melanchthon

I några dagar har vårt husdjur haft problem med stämbanden. Om nu katter har stämband. Hur som helst, när hon jamar låter det inte alls som det brukar, utan istället kommer ett hest, småfalskt bräkande. Jag oroade mig, min vana trogen, lite först, men eftersom hon inte verkar påverkade annars, så lät vi det vara och nu låter hon nästan som vanligt igen.

Men säg den glädje som varar för evigt. Nyss fräste och flydde hon för något som inte fanns. Kan katter bli dementa?

Fåfängligheters fåfänglighet

Jag köpte skor idag. Dom är söta. Tycker jag.

Komplementaritet

Jag har en kollega som är ungefär lika gammal, ungefär lika lång och ungefär lika högkyrklig som jag. Vi brukar gilla varandras idéer, dela varandras kyrkopolitiska åsikter och varandras klädval. Vi äter lunch ihop, vi ber ihop, vi fnissar ihop och vi fräser ihop. Vi skulle kanske, på lite avstånd, kunna betraktas som en ljushårig och en mörkhårig variant på samma modell av prästvigd kvinna, ca 30. Men som tur är, är det inte riktigt så enkelt. Det är bättre än så - för när det kommer till begåvning,  tycks  Guds komplementaritetsiver ha slagit till så tillvida att Y's högra hjärnhalva matchar min vänstra perfekt. Hon kan helt enkelt en massa saker, och gillar inte minst en massa bra saker, som jag helt enkelt inte fixar. Typ häftpistoler, sömnad, pyssel, matematik och dramatiserade predikningar. Tack vännen, du är bäst!

Tänk så det kan ändra sig...

När jag var liten, avskydde jag att tvätta håret. Det var det läskigaste jag visste (med svår konkurrens från uppslaget med Bergatrollet i Tomtebobarnen) och jag protesterade livligt varje gång, varför hårtvätten blev ett familjeprojekt - pappa höll mig i famnen över badkaret, mamma tvättade så fort hon bara kunde och jag skrek.

Nu för tiden är det en högt eftertraktad vardagslyx att få gå till frisören och få håret tvättat i en sån där bakåtlutad stol. Jag ser fram emot det flera dagar innan jag ska dit, faktiskt. Även om man alltid får vatten i öronen.

Jag antar att det är detta som kallas för mognad?

Stenar i glashus

Idag refererade jag till tre mina manliga kollegor som är mellan 55 och 65 såsom "mina farbröder". Det var på skoj, och i allra högsta grad kärleksfullt menat, men det slog mig efteråt, att om någon av dem (mot förmodan, ingen av dem brukar uttrycka sig så) hade refererat till mig, och min jämnåriga kollega Ylva med "mina flickor" hade jag kanske inte uppskattat det så där värst mycket. Även om det varit på skoj och kärleksfullt menat. Det går att förmedla - men också att läsa in - både förminskande, objektifierande, ömhet och uppskattning i uttryck av den sorten. Kanske finns där inte så där värst mycket av något dera, utan bara ett ordval som var trevligt just då. Det är inte alltid så lätt att veta vad som är vad. Ibland blir jag lite matt av att jag ska analysera saker hela tiden som jag ändå inte riktigt vet vad de är. Vad jag däremot vet, är att jag tycker väldigt mycket om kollegorna i fråga.

Jag är rädd för döden

Inte alltid så medvetet, och inte hela tiden, och oftast inte så det stör mig, men visst är jag rädd för döden. Jag vidtar hela tiden åtgärder för att skydda mitt (och andras) liv, så därför använder jag säkerhetsbälte, flytväst, solskyddskräm, och cykelhjälm. Därför röker jag inte och därför använder jag inte droger. Därför blir jag ledsen eller förtvivlad när mina älskade dör, därför oroar jag mig när mina föräldrar inte svarar i telefonen och därför ställer jag giftiga och vassa saker på höga hyllor när gud/syskonbarn hälsar på. Och därför finner jag tröst och trygghet i att tro på uppståndelsen.

Nån kanske tycker detta är fegt och tycker att en uppståndelsetro som hör ihop med dödsångest inte är mycket värd. Men jag tycker inte det är så konstigt egentligen, och ingen stor hemlighet att kopplingen finns. Tvärtom. För dödsångest, i någon form, någon gång, är allmänmänskligt. Folkligt, om man så vill. Och kristen tro är, på det viset, rätt folklig av sig. Den tar saker som kärlek, mat och dödsångest på fullaste allvar.

Men, eftersom det är ett fritt land så är det är fritt fram att tycka att uppståndelsetro är en snuttefilt som beror på dödsångest och domsskräck. Det är en gammal, rätt vanligt förekommande åsikt både inom och utanför kyrkor, men den förändrar inte det jag tror och brukar förkunna - precis som min tro eller upplevelse av Gud, döden eller livet inte påverkar de löften som finns i Bibeln. Antingen är de sanna, eller så är de falska. Det återstår att se. Och jag väljer att leva i öppenhet om min egen ångest, såväl som om min tro och tillit till honom som ger mig det eviga livets hopp.

Imorgon...

...kommer jag säga ungefär detta:

Jesus provocerar, säger vi ganska ofta i kyrkan. Han framställs ofta som något av en rebell, som låter regler och konventioner stå åt sidan för kärlekens, sanningens och människornas skull. Och det är alldeles sant och riktigt - för precis sådan är ju evangeliernas Jesus. Han är den som ser dem som ingen annan ser, talar med dem som ingen annan vill tala med och rör vid dem som folk vänder sig bort ifrån.

Jesu kärlek provocerade i hans samtid, och den kan provocera här och nu, i både små och stora sammanhang. Men de gånger då det verkligen bränner till i evangelierna, när provokationen blir så stor att lärjungar ger upp och går och de skriftlärda bestämmer sig för att slå ihjäl honom, då är det faktiskt inte Jesu gärningar och sätt att bete sig som står för provokationen, utan det som gärningarna är ett tecken på, det som gör dem möjliga. Det som ställer saker och ting på sin spets, som verkligen väcker de stora känslorna och reaktionerna, det är när Jesus talar om vem han är och vad han kommit för att göra.

Dagens evangelium är, utan att det riktigt märks, ett exempel på detta. När vi hör Jesu ord om fåren, som lyssnar till hans röst, som han känner och som följer honom och som aldrig ska gå under eller ryckas ur hans hand, så reagerar nog många av oss positivt. Det är verkligen ord som kan ge oss kraft att både orka leva och våga dö. De som hörde det den första gången, reagerade helt annorlunda. Läser man vidare efter att dagens evangelietext slutar, berättar evangelisten Johannes om hur åhörarna tar upp stenar för att döda Jesus. Inte för något av det goda han gjort, säger de, utan för att han  "hädar och gör sig själv till Gud, fastän han är människa". Jesus svarar: Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på mig. Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern."  Då försöker de stena honom igen, men han kommer undan, och drar sig tillbaka till den plats där han döptes, där Anden kom över honom som en duva och en röst hördes från himlen - detta är min älskade son, han är min utvalde.

Detta, precis som orden i Kafernaums synagoga om sin kropp och blod som livets bröd, är något oerhört. Jesus gör anspråk inte bara på en annan uttolkning av lagen, och på en bokstavligt talat övermänsklig kärlek, utan på att vara Guds son, Gud själv. På att kunna förlåta synder, ge evigt liv och på att vara ett med Fadern. Där går gränsen. Detta kunde man bara inte tolerera då, och detta kan vara minst lika svårt att tolerera nu.

Jesu samtida försökte kasta sten på honom, och avrättade honom sedan på det blodigaste av sätt. Vår samtid kan av förklarliga skäl inte göra likadant, men själva provokationen finns kvar. Det finns gränser, liksom. Jesu goda gärningar kan man leva med, till och med ha som riktmärken och ambitioner för sitt egna liv. Hans förhållningssätt, hans gyllene regel, hans kärleksbud, allt detta kan vi leva med - åtminstone i teorin. För det förstår vi, och det känner vi igen från resten av världen, från den etik och moral som vi har lärt oss utanför kyrkans väggar. Men Jesus är mer än sina goda gärningar och den som räddar äktenskapsbryterskan och välsignar barn. Han är den torterade, blodiga människospillran på korset, den uppståndne som går genom låsta dörrar. Han är den som beskriver sig själv som vägen, sanningen och livet, som tagit upp till himlen och som ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Han är den som offrat sig själv för våra synders skull, offrat sig för att kompensera för det faktum att vi aldrig kan klara av att leva upp till den godhet som han står för, och kräver av oss. Jesus är förutsättningen för förlåtelsen, för relationen till Gud och för vårt eviga liv. Han är punkten där allting kokas ned till ett antingen eller, brännpunkten eller vägskälet eller vad man nu väljer att kalla det. För Jesus och Fadern är ett, och ingenting är större än det som Jesus fått av Fadern - nämligen kärleken som offrar sig själv för att vi ska leva.

Det här ligger bortom vad en människa kan ta in. Det strider mot både logiken, vetenskapen och en hel del av vad man brukar anse smakligt och passande. Vi männsikor kan inte greppa det med förnuftet, och ännu mindre med känslan. Det är liksom för stort, för mycket, för blodigt, för påtagligt. 

Under våren har det debatterats flitigt inom Svenska Kyrkan om försoningstanken och korsoffret verkligen behövs. Många röster har höjts för en Jesus där det övernaturliga, blodiga och gudomliga är mer eller mindre nedtonat eller borttaget, och där människans förmågor betonas mer och hennes benägenhet att synda inte alls. Vi kan uppröras, rycka på axlarna eller hålla med om detta, men det är inga unika frågeställningar för dem som deltagit i debatten. Tvärtom. Inom oss alla, oavsett vad vi vill och försöker tro, finns en röst som säger - stopp, det där kan ju bara inte funka. En röst som säger att nej, Gud kan inte bli människa och människor kan inte gå på vatten och de döda kan inte uppstå och det finns ingen ingen synd och det finns absolut ingen som kan älska någon annan (och särskilt inte mig) på det där patologiskt självutlämnande viset..

Jesus är inte bara en lidande, älskande människoson. Han är också Gud själv och trons mysterium - men han kräver inte att vi ska förstå och känna in. Han kräver ingenting annat än att vi lyssnar mer på hans röst än på den där andra, och följer honom. Som dem vi är, med våra fel och brister, våra svagheter, vår tro och vårt tvivel. Han vill bära oss och trösta oss, förmana oss och höra på oss, ge oss vårt dagliga bröd, syndernas förlåtelse och sin frid. Han vill vara med oss jämt och ha vill ha hela oss. Men det funkar inte, om vi inte ser, och tar emot hela honom. En förebild och predikant är ingen frälsare och ingen herde. Men en älskande, levande Gudason med sårmärken i händerna som är omöjlig att helt begripa sig på, han är precis just det - en frälsare, en vän, en Herre och en Herde.

Du kan inte proppa näsan full med ärtor...

...för den är redan full med snor!

Denna klassiska sentens från Astrid Lindgrens Madicken, känns i allra högsta grad adekvat i min livstolkning just nu. Precis så prosaiskt är det med allergi. Det är en åkomma som inte är det minsta romantisk, eller dramatisk. Man blir trött, ful, asocial och äcklig. Full med snor, så att säga.

Lite roligt är det allt...

...att Kyrkans Tidning ringer och ber om att få publicera hela blogginlägg. Men hade jag fått välja vilket av mina Aspeboda-relaterade inlägg som skulle spridits den vägen, hade jag valt det jag skrev 28 mars. Där kommer min starkaste invändning mot resonemanget fram, nämligen att den lämnar de verkliga syndarna, dem som ingen vill se och ingen kan förlåta, utanför.

Så därför kommer här min första re-blogging. Tycker ni jag är tjatig eller helt wacko så är det bara att låta bli att läsa.

Jag har en linje till i resonemanget. Nämligen att i det synsätt som t.ex. Ulla Karlsson i Aspeboda men även andra som på senare tid förespråkat förändringar när det gäller syndabekännelsens plats i gudstjänsten t.ex. ger uttryck för, är fokus ganska ensidigt. Och ganska ytligt. Det utgår nämligen från att vi alla är människor som är sådär lite lagom tillräckligt goda. Som gör vårt bästa och faktiskt försöker behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Som självklart har gjort en del saker som vi inte är så stolta över, som ofta känner oss otillräckliga och lite misslyckade, men egentligen mest behöver höra att vi är fina och älskade och duger som vi är.

De som däremot glöms bort, är människor som gjort saker som de vet är riktigt, riktigt fel och inte vet vad de ska göra med sin berättigade skam och skuld. Som vet att de svikit sina barn, bedragit sin älskade, mobbat sin kollega, beljugit sina vänner, misshandlat någon på krogen, våldtagit sin flickvän. Nåden är till också för dem. Ännu mer för dem - för det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Och i detta glömmer man också offren för det som är ont och fel. När man ser sin våldtäktsman gå fri, hjälper det knappast att höra att Gud inte behöver förlåta för att han aldrig har fördömt. Då kan man förmodligen lika gärna sparka sig själv i magen. När krigsförbrytare kommer undan, så känns det knappast så vidare uppbyggeligt för tortyroffer att höra att de inte ens inför Gud ska få svara för sina handlingar. Och så vidare.

För att den teologiska diskussionen om synd, dom och nåd ska bli relevant, måste vi lyfta oss från det lagomsvenska mellanmjölkstänket om självkänsla och självbild och good-enough. Vi måste lyfta blicken också till det vi helst väljer att inte se - hos andra såväl som hos oss själva. Och framför allt måste vi sluta utgå från vår egen upplevelse av att det är jobbigt att höra att man är syndig, och se till dem - till oss - som faktiskt är drabbade av ondska på ett mer påtagligt sätt. Som har gjort, eller utsatts för, det som faktiskt inte kan kallas för otillräcklighet eller misslyckanden utan faktiskt är synd rakt upp och ner. Till dem som behöver Guds förlåtelse eftersom ingen människa klarar att förlåta det som de gjort. Till dem som behöver veta att någonstans, någon gång, ska den som gjorde mig, eller mitt barn så illa, få svara för sina handlingar inför den som ser och vet precis allting och som inte kan föras bakom ljuset.

En teologi utan synd och skuld är inte en teologi för de svaga och sargade, utstötta och slagna. Det är en teologi för de lyckade och välanpassade, där nåd är en självklarhet och en rättighet snarare än en gåva och där förlåtelsen inte behövs. En teologi där lidande är något man koketterar med, som bara får finnas om det får den drabbade att framstå som stark och/eller insiktsfull. En teologi där vare sig rövaren på korset, kvinnan med balsamflaskan eller äktenskapsbryterskan göre sig besvär.

Självcensur och själretuschering

...är vanliga inslag i både det vanliga och i det virtuella livet. Vi behöver det för att kunna fungera socialt, samtidigt som det både hämmar och krånglar till det i nästan alla mänskliga relationer. Vi är inte sådana vi önskar att vi vore, helt enkelt. Vi har alla sidor vi inte vill visa, inre kaos och hemligheter, sånt som vi inte pratar om. Sånt som nästan ingen kan ana, när vi bestämmer oss för att inte visa det. Även om vi vet allt det där om att Gud älskar oss för dem vi är, oavsett hur trasiga/röriga/knäppa vi är när ingen ser utom Han, så är det inte alltid så lätt att tro alla gånger.

Därför, tror jag, ger Han oss ibland nåden att möta människor, i vars sällskap man kan vara som man är och säga som det är. Människor som får höra hela historien, se det som ingen annan får se och som ändå tycker att man är bäst i världen.

Ungefär så här.

Bröllpsdag nr 9

Jag fick en (förvisso godmodig och vänlig) kommentar på Facebook imorse om att jag "gifte mig alltför ung". Och ung var jag, 23 år lite drygt. Maken skulle fylla 26 och vi hade känt varandra i tre år och varit tillsammans i ett och ett halvt. Så visst var vi unga - de flesta brudpar jag viger är minst fem, ofta tio år äldre - och visst gick det ganska fort. Men vi var vuxna och hade tagit den tid vi behövde på oss och vi kommer förhoppningsvis hinna fira guldbröllop innan vi är 80!

Apropå Osama...

...så talade Aaron Sorkin (nästan) profetiskt även i detta, även om det är en viss skillnad mellan Bin Laden och den påhittade Abdul Sharif...

Käthe och jag

Efter några dagar i Luthers fotspår kan följande konstateras:

* Tyskland blir vackrare ju längre söderut man åker

* I Lützen finns en djurpark med åsnor, kossor och kaniner. Samt en klättervägg. 

* Exodus Resor är ett mycket bra företag som jag varmt kan rekommendera!

* Jag somnar lätt i bussar.

* I Tyskland dubbar man allt. Även presskonferenser från USA. 

* Bussresor med guide där allt är ordnat i förväg är inte töntigt. Bara bekvämt.

* Katharina von Bora tycks ha varit en klok kvinna i ett rent anakronistiskt modernt äktenskap

* Två präster, en busschaufför och två besättningsmän kan rulla en turistbuss många meter.

* Tysk mat är inte äcklig. Men inte så jättegod heller faktiskt.

* Jag tycker om att vara lutheran. Även om Luther inte skulle tycka om att jag sa så.