En vacker film

Gudar och människor är en riktigt vacker film. Fotot, musiken (som i princip enbart består av tidegärden) och långsamheten i berättandet. Dessutom är det befriande att se en film där de religiösa hjältarna tillåts vara både religiösa och hjältar fullt ut. Trots att de är livrädda franska farbröder med fula glasögon.

Pengar luktar inte. Gråter inte heller.

Ikväll hörde jag den igen. Två gånger på en kvart till och med. Radioreklamen för den där datingsajten som riktar sig till människor som lever i äktenskap eller relationer, men som vill, (och jag citerar) "...i lugn och ro hitta din flirt, affär eller älskare i både trygga och diskreta omgivningar." Idag var inslaget dessutom speciellt inriktat till kvinnor. Kanske är den kundgruppen lite svag?

Driven av min femtiotalsmoral och därtill hörande ilska, letade jag reda på hemsidan ifråga och blev ännu argare. För där hittade jag någon form av moralisk disclaimer, eller vad man nu ska kalla det. Där påstås det, sammanfattningsvis, att de som står bakom sidan på intet sätt hyllar otrohet, men eftersom folk ändå håller på med det, är det bättre att sköta det snyggt, diskret och säkert med hjälp av ett företag med "stränga etiska rättningslinjer".

Men kom igen. Det handlar om förmedling möjligheter till utomäktenskapliga affärer och träffar. Om försäljning av otrohet. Att försöka klistra på en sådan affärsverksamhet etisk fernissa gör inte saken bättre direkt - tvärtom. För otrohet är inte - ens om man bortser från det sjätte budordet - så enkelt som "spänning, passion och närhet". Otrohet kan slå sönder äktenskap och familjer och därmed hela livet för både vuxna och barn. Otrohet skapar tillitsproblem, depressioner, misstänksamhet och otrygga barndomar. Otrohet i praktiken är svek, falskhet och lögn och det kan inga etiska rättningslinjer ändra på. Men pengar varken luktar eller gråter, antar jag.

Citat

I min gröna ungdom hade jag en hemsida med citat ur verkligheten. Den är sedan länge nedlagd, men citat ur verkligheten samlar jag fortfarande på. Här är ett exempel:

"Jag trodde det var rökelse, men det var bara en makaron"
(maken hittar främmande föremål på hallgolvet på trettondedagens kväll)

Sociala medier ska man vara lite kluven till...

...åtminstone får jag känslan av det när jag läser vad som sägs både i just de sociala medierna och de mer "klassiska" eller vad man nu ska kalla tidningar, TV och radio. Det pratas om statusstress, uppdateringssjuka, om bortvändhet från verkligheten, om isolering och ytlighet. Självklart är det så. Självupptagenhet, kan man dessutom lägga till - för det blir lätt väldigt mycket jag och mig och mitt när man facebookar, twittrar och bloggar. Och visst är det lätt hänt att man skjuter på integritetens gränser lite för långt, både gentemot sig själv och andra - men det är nog en vanesak - de flesta bloggare vittnar t.ex. om att de blir mindre privata med tiden, liksom de flesta höjer snarare än sänker sina säkerhetsinställningar på Facebook.

Men ibland kan jag faktiskt bli lite trött på det koketta avståndstagandet från livet på nätet, det som sägs liksom för att markera den egna närheten till jorden, verkligheten och De Egentliga Värdena. För allting som sker på nätet är inte ytligt, stressigt och jagcentrerat. Tvärtom.

Sedan jag skaffade ett Facebookkonto har jag återtagit, upprätthållit och fördjupat kontakten med många människor som jag annars skulle haft ingen, eller mycket sporadisk kontakt med. Jag har upplevt värme, förbön, humor och uppskattning via Facebook - både sådan som kanske annars skulle förmedlats via telefon eller direktkontakt, men också sådan som aldrig skulle förmedlats annars. Via min blogg har jag lärt känna människor som jag aldrig träffat, och som jag kanske inte skulle kalla för nära vänner, men som ändå är mer än bekanta. Jag har dessutom fått möjlighet att dela tankar och åsikter med helt andra människor än dem jag i vanliga fall har omkring mig - utan att det kostar vare sig mig eller dem mer än vad vi betalar för vår internettillgång. Ansvarsfullt och kärleksfullt (i den bibliska bemärkelsen) användande av sociala medier är alltså inget hot mot mänsklig gemenskap. Tvärtom.

Och ser man i större perspektiv, ger sociala medier oss en chans att förstå varandra, bilda opinion och skapa förståelse mellan olika länder och kulturer. Det ger möjlighet till personliga vittnesbörd inifrån politiska skeenden, information om vad som sker bortom det som tillåts hamna i tidningen, och ger helt enkelt en mer mångfacetterad bild av verkligheten. Det kan möjliggöra frihet i sammanhang där man ingen frihet har, och ge röst åt sånt som inte får sägas.

Så nej, jag tänker inte fasta från vare sig bloggen eller Facebook i år heller. Tvärtom - jag tänker använda mer. Detta i tacksamhet över att jag lever i ett land där det inte stängs ned av de styrande, eller där jag inte riskerar hot, våld eller andra repressalier om jag uttrycker min åsikt (givetvis inom lagens råmärken). Men jag ska förstås även försöka att använda det på ett sätt som främjar de goda sidorna med sociala medier mer än de dåliga - alltså för att främja vänskap, möten, goda samtal, sanning och nyanser.

Mera om syndabekännelsen...

...kan man läsa HÄR!

Jesus går på vattnet

På söndag handlar evangelietexten om när Jesus går på vattnet. Jag tycker om den texten. Ännu mer sedan jag läste Bo Branders korta reflektion kring den i Ett År med Jesus. Där poängterar han att Jesus faktiskt gick på vattnet med ett bestämt mål - att hjälpa sina vänner. Han tänkte inte "hur ska det se ut, vad ska folk tro, jag borde hålla mig till naturlagarna om jag vill ha några kompisar", utan han såg att hans vänner behövde honom och gick dit. Vännerna var viktigast. Kärleken kom först.

Det är ett perspektiv som ibland glöms bort när vi läser och talar om de inslag i Jesu liv som har en klart övernaturlig prägel. Det är så lätt att snöa in på hur det kunde vara möjligt, och om det är viktigt att det är sant, att man glömmer varför de skedde. I princip alla Jesu underverk har ett tydlig syfte att rädda, befria eller upprätta människor. Inget underverk sker för sin egen, eller för Jesu ryktes skull, utan de är till för oss, för att vi ska leva. Människorna är viktigast. Kärleken kommer först.

På samma sätt är det med korset, och uppståndelsen, två andra omdiskuterade inslag i Jesu liv och i den kristna tron. Rent intellektuellt är de svåra att förstå och kan till och med väcka anstöt - korset för att det är så brutalt och påtagligt, uppståndelsen för att döda i allmänhet fortsätter vara döda. Men korset och uppståndelsen skedde inte för att på sikt pröva vår intelligens, tillit eller fantasim eller enbart för att demonstrera Jesu makt och härlighet - utan för att ge oss liv. De är bevis på att vi är viktigast, på att kärleken kommer först. De är vägarna som Jesus valt för att ta oss till sig, inte hindren vi ska övervinna för att ta honom till oss.

När man ser det på det sättet, blir det lättare att acceptera att Jesus gick på vattnet. Det är ingen uppvisning, inget självändamål, utan något som sker för mig. För att jag är viktig för Jesus. För att hans kärlek kommer först.

Som att vara brudtärna utan de jobbiga kläderna...

...och med en något annorlunda karaktär på vigningen. Så var det att vara prästvigningsassistent förra söndagen. En stor ära för mig - men allra störst och finast var dagen förstås för Johanna som vigdes, och som nu är pastorsadjunkt i Frustuna. Under sin utbildning har hon varit först praktikant, och sedan ett enastående tjänstvillligt tjänstebiträde i Södertälje församling. Så här glada var vi när allt var över och bara kalaset återstod...

Bortse gärna från kaksmulorna på assistentens näsa.

Bilden är tagen av Johannas kyrkoherde Katariina, och lånad från hennes blogg.
Där kan man få läsa mer om Johannas nya tjänsgöringsförsamling, och se fler bilder både från vigningen och från Johannas prima missa i söndags!

En barndomshjälte

Mitt livs första konsert (bortsett från sådana som jag halvsov mig igenom i pappas knä medan mamma hade andakt på slutet i någon kyrka på landet) ägde rum på Salsnäs i Småland, som en del av Ansgarsförbundets riksläger Tält-91. Massor med små och stora Ansgariter var samlade framför ett lastbilsflak på ett gärde. Börge Ring sjöng sina klassisker - fast det förstod vi ju inte då - såsom Upp och Ned, Ingenting och Änglar är bra. Vi sjöng med, hoppade, dansade och fick autografer på servetter efteråt. Precis som på en riktig konsert - för det var faktiskt en riktig konsert!

Problemet var bara att jag var tolv år och befann mig precis i skarven mellan att det var OK att gilla Upp och Ned och att det absolut, absolut INTE var OK. Bara ett halvår senare blev Börge Ring en ytterst hemlig favorit. När han kom till Längbro Kyrka och spelade där fick min kompis Camilla avlägga tystnadslöfte för att få följa med och sedan lyssnade jag på bandet som jag köpte där i absolut enskildhet...man kunde ju inte lyssna på en trubadurfarbror i pappas ålder när man gick i åttan liksom. Fast i kören -innan den blev gospelkör - sjöng vi faktiskt både Här kämpar vi och Ett steg till.

Men, som tur är, så har Börges musik överlevt. Barnkören i Pershagen har gjort musikalen Veckopengen flera gånger, så jag har fått sjunga Under stjärnorna och Vi Vill Ha med dem nästa så ofta jag vill.

Nu kommer Börge med en ny skiva, där han bland annat sjunger med Sara Isaksson och Sofia Karlsson. Den ska jag köpa. Omgående.

Vi har haft finbesök!

Lycka

Jag missade Hanna Hellquists jakt på lyckan i TV och delger er istället ett av mina bästa lyckominnen. Jag har varit mer påtagligt och intensivt lycklig massor av gånger, men det är minnet är speciellt eftersom det egentligen inte utlöstes av någonting alls. Hur som helst:

Det är augusti 1994. Jag är femton år och ligger på rygg i gräset i mormor och morfars trädgård. Alla andra är också i trädgården -pappa och min bror spelar något märkligt medeltida kortspel, morfar dricker Champis och mamma och mormor pratar om någonting. Mormors tjocka spaniel ligger bredvid mig. Himlen är ljus på det där sättet den kan vara på sensommarkvällar, det luktar gräs och jag tittar på molnen som rör sig förbi taket, lyssnar på de andras röster, bilarna på vägen och en höfläkt som susar uppe hos grannarna. Och jag tänker att om tiden skulle stanna nu, så skulle det inte göra mig nånting. Jag kan ligga här jämt. Alla är här, allt är bra.

Hanna Hellquist säger som det är.

...nämen jo, det enda avslutet på en relation...eller det finns två alternativ, att den ena dör eller att man gör slut så det går väl alltid åt helvete?

Egentligen är det ju inte alls roligt, men eftersom det är så träffsäkert så är det roligt ändå liksom.

Från de stora frågorna till de små

Jag må vara en fattig syndig människa och gudmor såväl som guddotter på det men just nu tänker jag mest på mitt vänstra öga. Det bor nämligen en vagel där just nu och den tenderar att utplåna ungefär allt annat ur mitt medvetande. Men, jag förmodar att ni klarar er utan detaljer?

Hjärtats adoption

Jag är gudmor till tre, guddotter till en. Eller till tre, det beror lite på hur man räknar, för på äldre dagar har jag helt på egen hand annekterat ett par till. Det kan rekommenderas - även i trettioårsåldern kan man sannerligen behöva en gudförälders förbön och omsorg. Idag tog detta sig uttryck i en Hello Kitty-nyckelring från Göteborg, till exempel.

Hur som helst, häromdagen läste jag en så fin beskrivning av vad det är att vara gudmor, eller fadder eller vad man nu väljer att kalla det. Jag minns inte var jag såg det, och inte vem som skrev det, men orden "hjärtats och bönens adoption" tyckte jag beskrev gudföräldraskapet så fint, och bara precis på gränsen till sentimentalt.

Ebba och Gudfar Markus också en fin illustration tycker jag.

Mera om syndabekännelsen.

Jesus dog för att rädda mig från syndens och ondskans konsekvens, nämligen döden. Jag tycker inte det är någon särskilt extrem kristologi - de flesta som är bekännande kristna håller säkert med, även om vi alla har lite olika sätt och uttrycka oss.

I ljuset av detta, av korset så att säga, blir jag ännu mer förbryllad över vissa kollegors aversion mot syndabekännelsen. Om möjligheten till förlåtelse och frälsning är betald i blod, känns det rätt fräckt att låta bli att be om den, för att det känns obekvämt att kalla sig själv för syndare. Och om man inte kopplar korset till synden och döden - vad handlar korset om då?

Om jag inte får kalla mina synder för synder...

...vad ska jag då kalla dem? Om jag inte får bekänna dem, hur ska jag då kunna ta emot förlåtelsen? Och om det inte var för våra synder - varför var Jesus tvungen att dö?

Det enda som händer med min självbild, när jag i mässan kallar mig själv för en syndare, är att den djupnar och blir sann. Jag får ett ord på det jag gör, säger och tänker som inte är rätt, gott och sant och i samma ögonblick som jag medget att det är syndat jag har gjort, öppnas också möjligheten till en gränslös förlåtelse. Min brustenhet och bortvändhet från Gud kommer jag ha så länge jag lever. Mina synder kan Gud utplåna för alltid, redan här och nu, alldeles gratis, bara jag ber honom. Hur kan en sådan möjlighet till uppriktighet, ansvar, befrielse och upprättelse vara ett problem?

Det är självklart...

...att man inte ska ställa lägre krav på pojkar än på flickor i skolan. Det är klart att lärare och andra vuxna inte ska signalera att det är helt normalt med en kultur där tjejer pluggar och killar glider.

Men det verkar inte funka så bra. Och det tror jag inte handlar enbart om resignation och förlegade könsroller i skolan. Det handlar om killarna som skiter i att plugga idag är omgivna av exempel på att det behöver spela så stor roll vad man får för betyg i skolan. De pojkar som sket i att plugga för tio, tjugo och trettio år sedan, växte nämligen i ganska ofta upp till män som ändå fick bättre betalt, högre status och bättre karriärmöjligheter än tjejen längst fram som hade 4, 8 i snitt.

Kanske är det en del av åtgärdsplanen att börja ge de högpresterande tjejerna cred, bra jobb och lön efter insats, istället för att fokusera på hur farligt det är för kvinnor att vara duktiga? Att börja anställa efter faktisk kompetens och utbildning och inte efter diverse föreställningar om att "män orkar mer och är rakare". Inför sådana framtidsutsikter är det nog en och annan kille som skärper till sig, en och annan pappa som säger ifrån och en och annan lärare som ryter till.

Om insiktsfullhetens självutplåning

Att känna sig själv, sina reaktionsmönster och sina starka respektive svaga punkter är bra. Det flesta av oss har, utan några större ansträngningar, rätt bra koll på det. Det är svårt att undgå sig själv så att säga. Ibland gör vi misstag gång på gång, ibland gör vi rätt. Och så vidare.

Självkännedom som fritidssysselsättning är emellertid något som verkar vara lite trendigt. Att analysera sig själv och sina reaktioner ska på sikt göra en till en mer ödmjuk, hel och grundad människa som älskar sig själv och därför kan vara en god medmänniska.

Jag tror inte att det här är fel. Inte alls. Men jag tror att det här, liksom i så många andra feel-better-filosofier, finns en potentiell kvinnofälla. Dels för att det här är en vanligare sysselsättning hos kvinnor, dels för att kvinnors reaktioner traditionellt sett ofta betraktats som något som handlar om kvinnan som reagerar och inte om det hon reagerar på.

För när man hela tiden ska analysera sina känslor och reaktioner, hela tiden söka svaret hos sig själv, så finns en uppenbar risk att man inte bara söker svaret där, utan också hittar det där, varje gång. I sin barndom, i sin osäkerhet, i sin vilja att vara till lags. I sin hormoncykel, i sin trötthet, i sin stress. Ibland är det helt riktigt. Men inte alltid. Ibland blir kvinnor arga för att någon eller något de facto är idiotiskt, orättvist eller oförskämt - inte för att de har pms. Ibland blir kvinnor ledsna och tar åt sig för att någon faktiskt angrep dem personligen och inte för att de är osäkra. Ibland är kvinnor trötta för att de faktiskt jobbat häcken av sig, inte för att de känner prestationsångest. Ibland är det faktiskt så att det är omvärlden som behöver förändras, inte vi själva.

Självkännedom är bra. Jag säger inte emot. Men omvärldskännedom är inte så dumt, det heller.

Granen brinner

Så här slutade även denna julgran sina dagar hos oss. Det sprakade härligt.

Som man pyntar...

Imorgon ska den brinna.

...får man städa. Det faktum att jag har en tomtearmé, en jättegran och nog med kryptomeria för att isolera en hundkoja utspridd över mitt hem känns inte lika trivsamt nu som det gjorde för sisådär två veckor sedan. Imorgon ska alltsammans hursomhelst ut och hemmet ska bli kalt, mörkt och allmänt söckent. Tö-tramset gör ju ingenting roligare direkt.

Nåja. Snart är det påsk.

Jag vet att det inte finns något samband...

...mellan somliga medmänniskors invändningar mot snö och kyla och det nuvarande slaskvädret. Lågtrycksvandringar styrs liksom inte av mänskliga känsloyttringar. Och alla har ju självklart rätt att ha fria väderpreferenser. Självklart.

Men ändå. Jag hatar verkligen töväder. Allting blir mörkt, smutsigt och inte minst blött. Allt det vita och rena och krispiga försvinner och geggar ihop sig till en kornig, halkig smet vars enda funktion är att få folk att halka. Så, trots att jag vet att det är oresonligt trams, här kommer ett pubertalt illvrål till alla snöhatare därute:

-Är ni nöjda nu eller?!?!?

Mina minutes of fame...

...finns här. Kakel, drömmar och Kristi återkomst. Förlåt mig det där tramsiga jag säger på slutet om att ha betalt för att prata om den jag älskar. Det stämmer iofs, men det kändes tramsigt när det kom ut ur munnen. Och det är absolut inget fel på våttapet.

Nej nu får jag moralpanik på riktigt.

Satt och körde bil och lyssnade, som jag understundom gör, på reklamradio. Plötsligt börjar en smeksam röst fråga mig saker i stil med:

- Lever du i ett förhållande som tappat gnistan? Var det länge sedan du upplevde passion? Längtar du efter spänning i vardagen?

Naiv som jag är, tänkte jag att detta måste vara reklam antingen för något sorts potenshöjande naturläkemedel, eller för par-helger på spa eller något. Men ack nej. Det som salufördes var en datingsida utformad för människor som är gifta eller sambo men ändå vill prata/flirta/dejta/ha sex med andra än sin livskamrat.

Det är klart jag vet att folk är otrogna IRL, så att säga. Det är klart jag vet att det förekommer nätkontakt i alla möjliga forum som rör sig i gråzonen mot otrohet. Jag borde inte vara förvånad och jag borde inte döma för det ska man inte. Men ändå. En datingsida som uttryckligen vänder sig till dem som vill ha något vid sidan om. Som förvisso påstår att den inte förhärligar otrohet, men som ändå har som affärsidé att skapa tillfällen till just det. Som dessutom gör en radioreklam om saken? Nu får jag faktiskt lite moralpanik. På riktigt. Och det står jag för.

Det är nio år mellan bilderna....

...men snöbollkrig är fortfarande roligast med Martin!

Om man ska extrabeskatta överviktiga...

...så borde man i rättvisans namn ge nykterister en fet skattelättnad. För alkohol måste väl kosta samhället avsevärt mer än vad överviktsrelaterad sjukvård kostar? Jag menar, det drabbar ju tredje part i en avsevärt större och allvarligare utsträckning?

Att väga för mycket är inte något man väljer helt och hållet själv. Det finns både genetiska och sociala faktorer som spelar in. Dessutom kan du drabbas av livsstilsrelaterade sjukdomar av typen diabetes, hjärtsjukdom och cancer utan att det syns på ditt BMI.

Dessutom - är det något vi vet nu för tiden är hur farligt det är att väga för mycket och leva ohälsosamt. Fett, socker och stillasittande pekas ut som dödsfällor i snart sagt varenda tidning. Ändå är det jättesvårt att hitta motivation och kraft att ändra sina vanor. Jag tror knappast att högre skatt kommer att göra det enklare. Däremot kommer det förmodligen spä på stigmatiseringen av överviktiga som är en bieffekt av alla vällovliga hälsotrender. Och hur hälsosamt är det att människor som redan riskerar sämre hälsa, dessutom går runt och skäms och känner sig som bördor för samhället?