Högt i tak. Öppenhet. Mångfald. Vidsynthet. Nytänkande. Respekt.
Det är honnörsord för Svenska Kyrkan i många sammanhang. Inget fel i det. Men det är ord för förpliktigar. Ord som man inte ska använda om man inte är djupt medveten om att de
a) för en fattig, syndig människa och en fattig, syndig kyrka är omöjliga att uppnå helt och fullt.
b) alltid står i relation till hur församlingens styrande/stiftskansliet/ungdomsgruppens tongivare/kyrkokansliet uppfattar den rådande såväl som den önskade verkligheten.
Jag säger inte att orden ovan borde sluta användas. De är bra och viktiga och måste finnas med i beräkningarna när man ärligen eftersträvar en trovärdig församling i Kristi efterföljd. Men däremot kanske det vore bra att vara ärlig med sina gränser. Ungefär som Jesus. Både när det gäller vem han är, och vad som gäller för vår del, så är han oftast smärtsamt, men också befriande, tydlig.
Så, gäller det höga taket bara en viss sorts långa människor - låt oss säga det! Om mångfalden bara är önskvärd på ett kulturellt/etniskt plan men inte på ett teologiskt - så säg det. Om vidsyntheten har gränser, de må vara hur självklara som helst - säg det också! Eller så låter vi helt enkelt bli att ideal-etikettera vår gemenskap och koncentrerar oss på att prata med och om Jesus istället.
För att uppleva att man är fel-fel-fel i ett sammanhang där det hela tiden sägs att alla är rätt, det förvirrar på ett smärtsamt sätt. Att få sin tro och tradition utdömd såsom felaktig och farlig på en plats dit man gått därför att man hört att där får man tro som man vill, det kan skapa en bitterhet som på sikt kan bli kronisk. Och att komma med sina gåvor, för att få bidra på sin villkor, eftersom man uppmanats just till det, och sedan bli satt att koka kaffe, det gör en knappast sugen på att komma tillbaka.
Tips!
Sofia Lilly Jönsson skriver om när hon försökte sig på församlingslivet. Smärtsamt nyttig läsning för alla kyrkoanställda. Glöm inte att läsa kommentarerna, för där finns flera av de mest träffande formuleringarna!
2 kommentarer:
Jag känner så väl igen det där med att "alla får vara med", men att jag (och sådana som är som jag) inte är en av "alla". Den där klumpen i magen när man förstår att man bara borde ha förstått att man inte alls hör dit. Men man begriper inte alls; för man litade till orden som sades och inte ville misstro dem.
Jag tänker ofta på det där med orden och om man egentligen menar vad man säger. Hur det finns ord som uttrycker så mycket positiva värden att man skyndar sig att slänga sig med dem, trots att de gäller bara med en lång rad förbehåll.
Jag tänker på det ibland när folk proklamerar att de t.ex. inte är fundamentalister. Det man egentligen oftast säger är att man är snäll och klok och inte dum, inte så mycket mer.
Skicka en kommentar