Jag älskar Sexagesima. Inte bara för att det är lite roligt att säga namnet, utan därför att det är en så fin söndag. Det Levande Ordet. Reformationssöndagen. Godis för ett lutherpucko, som min kompis Jocke skulle uttrycka saken.
Till saken hör också min första (och förmodligen enda) predikan i Uppsala Domkyrka hölls just i Sexagesimatid. Måndagen efter tror jag. Jag gick på pastoralinstitutet, som hade ansvar för morgonmässan där med jämna mellanrum.
Jag trivdes inte på pastoralinstitutet. Det berodde både på platsen och mig själv. Att jag stundtals hanterade situationen ganska barnsligt, det berodde bara på mig. Hur som helst, jag predikade över tredje årgångens evangelium, Johannes 6:60-69. Så det visslade. Med illa dolda pikar mot pastoralinstitutet. Efteråt kände jag mig lite hög på adrenalin. Och samtidigt svartare och svartare på insidan ju längre dagen gick.
Jag läste igenom den där predikan idag, eftersom jag skulle betrakta över samma text på veckomässan på kvällen. Den är inte dålig. Inte alls, faktiskt, och särskilt inte med tanke på omständigheterna. Jag har använt precis samma tankar, om att stå fast också vid den outhärdlige Kristus, på Sexagesima flera gånger sedan dess. Men den gången så spelade det ingen roll. Använder man predikan för att sätta åt någon, så blir det fel. Det är inte så Guds levande ord ska brukas.
2 kommentarer:
Vad roligt att läsa! Nu i onsdags ansvarade Pastoralinstitutet i Lund för morgonmässan i Lunds domkyrkan – och då var det jag som fick predika över samma text, tredje årgångens evangelium.
Och märkligt nog delar jag din kärlek för reformationsdagen och "det levande ordet", och också jag predikade över det outhärdliga och att ibland just där, när det blir så där outhärdligt för oss, gudsmötet sker.
Undrar vad jag kommer att tycker om min predikan om några år. Det förblir nog för det första också den enda domkyrkopredikan.
Många hälsningar och en fin rest på Sexagesima-veckan!
Steffen
Min predikan handlade (bland annat, den var alldeles för lång...) om de kristnas motvilja mot sin outhärdlige frälsare, som tar sig uttryck i att man bara följer honom när det passar, istället för att ta honom sådan han faktiskt är...
Tack för hälsningar, jag önskar dig detsamma! Din rektor är för övrigt min konfirmationspräst!
Skicka en kommentar