Mitt Småland

Jag är inte från Småland. Jag är egentligen inte någon särskild stans ifrån alls. Mamma är från Småland, pappa från Uppland, jag är född i Stockholm och mestadels uppvuxen i Närke och nu bor jag precis på gränsen mellan Stockholms och Södermanlands län. Även om jag tillbringat i princip alla barndomens sommar- och jullov där, och trots att mina föräldrar bor där nu, så är min hemortsrätt i Småland rent formellt ganska svag. Och småländska pratar jag förstås inte heller, bortsett från vissa ordvändningar, som nog snarare är s.k. familjespråkliga än dialektala.

Men i alla fall. Småländska höglandet är den del av Sverige som känns mest som "hemma" trots att jag inte bor där just nu. Jag tycker (väl medveten om att jag romantiserar....) att det är där som naturen är som vackrast, människorna som trevligast och det är där jag på sätt och vis önskar att jag vore född och det är dit jag vill flytta när jag blir gammal. Och om någon pratar småländska med mig, så går jag på i princip vad som helst - det är verkligen min trygghets- och trevnadsdialekt nummer 1.


Därför var det fullkomligt underbart att läsa Carl-Henriks översättning av "Jesus och barnen" till Landsbromål. Landsbro ligger utanför Vetlanda, några mil sydväst om Eksjö, där mamma och pappa bor, och dialekten är inte exakt likadan som den min morfar pratade - men nästan. Smaka bara på den här meningen:


Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom.