Alltså, jag tycker inte om att predika om den yttersta domen. Jag tycker berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är ett mycket trevligare bibelställe, precis som jag tycker att berättelsen om Jesus och barnen är mycket lättare att hantera, än berättelsen om Jesus och den unge mannen som ägde mycket.
Därför händer det att jag ägnar mig och exegetiskt, såväl som homiletiskt, fegspel. Jag tassar helt enkelt runt det som Jesus egentligen säger, och försöker hitta andra vinklar, andra temata och andra ingångar, för att inte behöva konfrontera mig själv och mina åhörare med den Jesus som, för att citera lärjungarna i Joh. 6:60, säger outhärdliga saker. Dels för att jag själv inte vill höra dem, dels för att jag inte vill att mina åhörare ska tycka att det är jag som är outhärdlig.
Jag VET att jag gör så här - men jag tycker inte om det. Jag försöker låta bli. Och därför blir jag så arg och beklämd över predikningar, utläggningar och andra offentliga homiletiska utsagor som utan tillstymmelse till eftertanke ägnar sig åt att förtiga, eller bortförklara det faktum att bibelns värsta domspredikant faktiskt heter Jesus från Nasaret.
Vi har den bibel vi har. Jesu ord om frälsningen och den yttersta domen, är inte lösryckta meningar här och där, eller tvetydiga yttranden i komplicerade kontexter. Nej, det är hela kapitel sammanhängande text, det är predikningar, liknelser och skarpa förmaningar. Jag har mycket svårt att tro att det är hans vilja att vi som är hans tjänare ska fega ur inför dem.
Det behöver inte innebära att vi ska predika svavel. Det behöver absolut inte innebära att vi ska låtsas att vi tycker det känns enkelt, bekvämt och glasklart och det ska definitivt INTE innebär en förkunnelse som verbalt kastar några i helvetet och andra i himmelriket, för sådant kommer det inte an på oss att göra. Domen är Herrens. Men vi kan väl åtminstone försöka stå för att han säger att den finns?
12 kommentarer:
Grannen är 80 år och har ingen kyrkvana eller bibeltextvana. Så jag testar. Det är min ångest, att jag vet om vad som står precis som du skriver om, Miriam. Så hon fick Matt 25 och fick själv välja i olika beteende. Fåren är beroende av en herde. En rätt herde riskerar sitt liv gentemot fårens fiender. En lejd bryr sig inte om ett mer eller mindre finns kvar. Som sagt: geten går sina egna vägar och är inte beroende, stångar sig fram. (Hon fick flera bilder av herden)
"Då är jag ett får," sa hon glatt.
Visst jag är också beroende och skäms inte över det.
Problemet är väl de som medvetet väljer bort Jesus.
När det gäller den yttersta domen finner jag en väldig tröst i tanken på att det inte är människor som ska döma utan den som vet allt. Hurdan domen än blir kommer ingen att kunna säga att den inte är rättvis.
Det är svårt att predika dom och straff i ett samhälle som helt tappat den begreppsmässiga grunden. För brott utdöms visserligen fortfarande "straff", men alla vet att det handlar om rehabilitering. Ingen bär ansvar för sina handlingar, alla är offer för omständigheter. Och Gud är ju bara kärlek. Det är inte lätt...
Jag försökte i ett av mina oktoberinlägg. Helvetet som utanförskap. Kanske var det också att fega ur, eller så blev det begripligt. Jag vet inte.
/Lars
Marapyttan - precis så där tänker jag också! Helt rättvist och rättfärdigt, på ett sätt vin inte ens kan föreställa oss.
Lars - det är en märklig värld. Å ena sidan är det precis som du beskriver. Å andra sidan, så är det en värld där allt måste förtjänas, och där minsta fläck på ditt CV kan leda till undergång, beroende på omständigheterna.
Ja, det är i sanning en märklig värld. Och in i denna värld får vi tala och leva ett märkligt och bångstyrigt Gudsord, som har en märklig förmåga att förändra människors omständigheter...
/Lars
Jag skulle tycka det vore underbart med en svavelosande predikan, inte minst från en kvinnlig präst (skulle ju särskilt bryta med den gängse bilden av en domedagspredikant)! Jag tror nog att vi behöver något sådant emellanåt, däremot behöver det inte direkt vara varje predikan..
Ja, vi ska predika om domen. Vi ska vara trogna mot Jesu undervisning även på den punkten. Inte minst för att framhålla att Jesus INTE är någon "helvetespredikant". Helvetesläran kom in senare i kristendomen och läses lätt in i det som Jesus säger om domen. Men det var inte så han sa.
Nej, inte om man avser helvetet som en "geografisk" plats med vissa dogmatiskt bestämda egenskaper, det har du förvisso rätt i.
Men i överförd bemärkelse, med helvetet som ett samlingsnamn på det som Jesus avser när han talar om "mörkret där ute. Där ska man gråta och skära tänder" och "den eviga elden" och "evigt straff".
Intressant att läsa dina tankar om det outhärdliga. Tack.
Problemet med ordet helvetet är att det är så starkt bestämt av sin senare betydelse, som plats för evig pina för de förtappade i kontrast till den eviga saligheten i himlen för de frälsta. Använder man ordet helvete kommer det att vara detta som man tänker på. Och då går det inte att komma åt vad Jesus egentligen talade om, innan helvetesläran uppkom.
Exakt vad Jesus menade kan vi nog inte fastställa, helt enkelt för att det är bilder han använder ("mörkret utanför" och "det brinnande gehenna" är t ex två olika bilder som strängt taget motsäger varandra). Vi kan inte få ihop de olika bilderna till en enhetlig lära om de yttersta tingen utan att stöta på problem. Därför finns det många olika teorier om de yttersta tingen och vad Jesus kan ha menat. T ex menar en del att de orättfärdiga annihileras, alltså "bränns upp" och försvinner. Medan andra menar att "straffen" är tidsbegränsade och kan leda till rening och upprättelse ("aiôn", som vi översätter med "evighet", betyder snarare "epok" än "oändlighet").
Här finns inte riktigt plats att gå igenom allt det här. Men två saker tycker jag är viktiga att ha i åtanke. Dels att himmelriket, eller Guds rike, inte är det samma som himlen. Himmelriket/Guds rike är Guds herravälde på jorden, som finns överallt där Guds vilja sker. Att "gå in i riket" är alltså inte detsamma som det som i senare tradition har menats med att "komma till himlen". Inga människor kommer till himlen i NT. Det är himmelriket på jorden som gäller. Att INTE gå in i riket liknar Jesus vid att bli kvar i mörkret utanför, hamna i gehenna (soptippen utanför Jerusalem), brännas upp, etc. Exakt vad som menas med detta är inte klart, men det är i alla fall inte bra. Man missar målet med livet.
Och dels ska vi tänka på att syftet med att tala om domen inte är att ge information om vad som händer sedan, utan att mana till rätt vägval i nuet. Det är kriterierna för domen som står i fokus. Inte straffet.
Okej, okej, jag använde begreppen himmel och helvete slarvigt. Dumt av mig - men inlägget hade så att säga ett annat fokus, vilket jag tror är uppenbart. Det jag skrev om var vikten av att kännas vid det faktum att Jesus talar om domen.
Jag vet att det finns olika läror omkring vad det som Jesus säger (t.ex. i Matt 25) innebär i praktiken. Jag är fullt medveten om att det inte går att säga någonting säkert om vare sig Guds rike, himmelriket eller vad man nu ska kalla dess motsatser. Teologisk facksutbildning brukar ge dylika effekter.
Jag delar helt din uppfattning om att vår förkunnelse, i Jesu efterföljd bör handla om hur vi förbereder oss för domen, snarare än vad som ska hända sedan. Man kan ju se i texterna att Jesus lägger fokus precis så.
Däremot vill jag inte så kategoriskt bestämma vad människor föreställer sig, eller kommer att tänka på när de hör ett visst ord. Min erfarenhet är nämligen, att just de ord som tycks mest självklara, ibland är de som tolkas på flest sätt och har helt olika laddning för olika människor.
Ursäkta att jag gick igång lite på h-ordet. Det var nog egentligen mer min västkustuppväxts helvetespredikanter jag reagerade mot än det du skrev. När du säger att Jesus är en domspredikant så är jag helt med dig.
Skicka en kommentar