söndag, november 15, 2009

Den yttersta domen för hela familjen


Idag har jag firat familjemässa på söndagen före domsöndagen. Eftersom tredje söndagen i månaden alltid är familjemässa-söndag i vår församling, så är det inte första gången det händer. Någon gång har familjemässan hamnat på själva domsöndagen, men oavsett vilket så handlar texterna om den yttersta tiden, Jesu återkomst och den yttersta domen.

Varje år får jag alltid lite panik. Vad ska jag säga? Vad ska vi sjunga? Hur ska man förklara texterna så att även barnen förstår, men utan att de (eller deras föräldrar, för den delen) tycker det är otäckt och fördömande? Hur förmedlar man bibelns budskap om vaksamhet, väntan och den yttersta domen på ett sätt som är sant utan att vara skrämmande på ett sätt som driver bort från Jesus, istället för till honom?

Vi har löst det på lite olika sätt genom åren. Ibland har vi lagt fokus på just att Jesus kommer tillbaka och på hur härligt det ska bli. Något år har vi kombinerat det hela med dopfesten för fyraåringar, och i skenet av berättelsen om de tio jungfrurna talat om vikten att hålla sitt dopljus brinnande. I fjol gjorde vi bilder till GT-texten och i år slog vi på stort och dramatiserade evangeliet, med pappersfacklor och allt.

Det gick bara bra, och när jag satt i bilen hem så slog det mig att det kanske egentligen inte är vare sig lättare eller svårare med den Yttersta Domen för ett barn. Texterna blir ju varken lättare att förstå, eller mindre oroande för att man blir vuxen - tvärtom! Det står som det står, och det kan vi inte ändra på, eller anpassa, eller hoppa över. Men om vi frimodigt kastar oss över dem, tillsammans, så tror jag att vi kan få en djupare förståelse för vad det innebär att leva i vaksamhet och väntan på att Jesus ska komma tillbaka - oavsett om vi är sju år, trettio eller nästan sjuttiofem.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tolkar det sista stycket som att du inte riktigt håller med domprost Åke Bonnier. Det känns betryggande...

Miriam sa...

Hurså?

Anonym sa...

Förlåt en något kryptisk kommentar förut. Jo, jag läste Bonniers inlägg "Vad är sanning?" och noterade den nästan totala relativismen i hans bibelsyn. Sen hamnade jag hos dig och såg en helt annan syn på bibelordet, och det gjorde mig glad. Därmed inget ont om Åke Bonnier m.fl. Vi kommer på olika vägar fram till tron, och vårt bagage ser olika ut. Men för mig blir den tro väldigt kraftlös som inte alls verkar räkna med Gud i vardagen. Jag tänker att ju fler vi är som åtminstone är beredda att problematisera bibelordet, inte bara räkna ut det, desto mer kan Gud faktiskt verka sin vilja bland oss.
Sen är det en intressant tanke vad som egentligen är trons kärna. Räcker det att tro på Jesus som den uppståndne frälsaren för att räknas in bland fåren? Det kanske det gör...