När jag var liten hade mina föräldrar en brun tekanna, och jättelika tekoppar med pastorala mönster på - en blå (mammas) och en grön (pappas). Kopparna hade de fått i lysningspresent och jag tyckte de var bland de vackraste saker som fanns. De brukade inte använda dem så ofta men ibland, på lördagseftermiddagar eller så, drack de svart, ganska vanligt te ur en speciell burk och gömde tekannan under den svarta tehuvan från Jobstryck. Jag tyckte att teet luktade rätt konstigt och smakade illa, men det var ändå väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa och dricka mjölk medan de drack te och pratade. Nu för tiden har de gått över till Roiboos, som dricks med mjölk i mindre muggar med sädgäss på, men det är fortfarande mysigt att dricka te med dem.
Mitt eget tedrickande tog inte fart ordentligt förrän i Uppsala. Där insåg jag också fort att tjusningen med löste - den ask med tepåsar som jag köpte min första vecka på Arken slängde jag, halvfull, när jag flyttade därifrån tre år senare. Riktigt te skulle inköpas i tebutiken under Storken, och gärna ha exotiska namn som "Rabbits Tale", "Vintersaga" eller "Chokladmint" (vilket i och för sig var rätt äckligt). Och te dracks det. På morgnarna vid korridorsköksbordet, mellan föreläsningarna på Café Carolina respektive Alma och framför allt på kvällar och nätter, i diverse olika korridorskök. Tekopparna hjälpte en att plugga, lösa världs- såväl som kärleksproblem och inte minst att skapa nya kontakter av olika slag. En nyckelreplik i den romans som utmynnade i vårt äktenskap var till exempel: - Vill du ha lite te? och det lär ju knappast vara särskilt originellt i dylika sammanhang...
Te är med andra ord en dryck med hög mys-, koncentrations- och tröstfaktor. Det är varmt och därmed lite lugnande, är såpass starkt i smaken att man inte behöver äta så mycket till, och det finns sorter för de flesta smaker. När man känner sig ledsen, frusen, orolig eller bara lite trött, så brukar en kopp te alltid funka, åtminstone delvis. Uttrycket te och sympati är knappast tillkommet av en slump, och ikväll har jag fått just det, av min snälla kollega och hans lika snälla hustru. Jag drack säkert sju koppar - och nu känns allting mycket bättre!
1 kommentar:
Ja men tänk hur mycket te vi har druckit i varandras och andras kök, när det begav sig! Den i särklass bästa drycken, enligt mig. Passar jämt. Hjälper det mesta. /Ylva
Skicka en kommentar