Idag är det söndagen efter jul och dagens tema är Guds Barn. Själv funderar jag lite på de mer världsliga delarna av att vara barn respektive vuxen. Jag tycker i allmänhet att barndomen och framförallt tonåren är en överskattad period och är så tacksam att jag är vuxen nu och har åtminstone skuggan av en chans att för det första förstå och för det andra hjälpligt hantera vardagen på egen hand. Men det är en sak jag saknar, något jag hade trott skulle överleva vuxenblivandet men som inte riktigt gjorde det. Det är lite svårt att kategorisera det, så jag får helt enkelt förklara. Så här var det:
Jag lärde mig läsa tidigt (jag fick en lillebror och insåg att om min litterära konsumtion skulle bestå var jag tvungen att ta tag i saken själv) och det var det bästa som hänt mig. I lågstadieåldern när jag inte ville ha cykelhjälm var det enda argument som bet på mig hotet om att läsförmågan kunde försvinna om man slog i huvudet. I alla fall. Hur underbart det än var med böcker, så fanns det ett problem med dem - handlingen blev inte alltid sådan som jag önskade. I mitt huvud fanns det kapitel i Lilla Huset på Prärien som vida överträffade det med indianupproret, Madicken fortsatte leva vidare långt efter att den galne mannen bytt lillasyster mot en kattunge och ganska snart skrev jag ned både dem och helt nya historier. Det började med en berättelse om ett stall en sommar hemma hos mormor och blå anteckningsböcker (Berättelseboken, kallad) i skolan, fortsatte med A4-block som fyllde mina skrivbordslådor och sedan, när det helt enkelt gick för långsamt, ritblockspapper som jag körde ned i pappas manuella skrivmaskin. Jag skrev hela tiden, flera timmar om dagen. Om pionjärflygplan, om medeltida hjältinnor, om mellanstadieintriger och framför allt om krig. Amerikanska inbördeskriget, första världskriget, andra världskriget, finska vinterkriget - jag var av någon anledning helt besatt av kriget som miljö.
Jag lärde mig läsa tidigt (jag fick en lillebror och insåg att om min litterära konsumtion skulle bestå var jag tvungen att ta tag i saken själv) och det var det bästa som hänt mig. I lågstadieåldern när jag inte ville ha cykelhjälm var det enda argument som bet på mig hotet om att läsförmågan kunde försvinna om man slog i huvudet. I alla fall. Hur underbart det än var med böcker, så fanns det ett problem med dem - handlingen blev inte alltid sådan som jag önskade. I mitt huvud fanns det kapitel i Lilla Huset på Prärien som vida överträffade det med indianupproret, Madicken fortsatte leva vidare långt efter att den galne mannen bytt lillasyster mot en kattunge och ganska snart skrev jag ned både dem och helt nya historier. Det började med en berättelse om ett stall en sommar hemma hos mormor och blå anteckningsböcker (Berättelseboken, kallad) i skolan, fortsatte med A4-block som fyllde mina skrivbordslådor och sedan, när det helt enkelt gick för långsamt, ritblockspapper som jag körde ned i pappas manuella skrivmaskin. Jag skrev hela tiden, flera timmar om dagen. Om pionjärflygplan, om medeltida hjältinnor, om mellanstadieintriger och framför allt om krig. Amerikanska inbördeskriget, första världskriget, andra världskriget, finska vinterkriget - jag var av någon anledning helt besatt av kriget som miljö.
När jag fyllde fjorton hade övriga familjen insett vidden av mitt största fritidsintresse och jag fick en egen, elektrisk skrivmaskin i present och faktiskt helt fri tillgång till färgbandskassetter. Och jag skrev vidare, mer och mer självständigt i förhållande till favoritböckerna samtidigt som mina ökade kunskaper i grammatik och språkvård begränsade kreativiteten något. När jag började gymnasiet avtog det något och blev samtidigt lite svartare i tonen, när jag flyttade hemifrån ytterligare något och nu är det länge sedan jag skrev något utan att köra fast efter tre sidor. Min sista långa berättelse skrev jag när jag gick på PIUS, den är inte färdig än och det är ingen överdrift att säga att det jag skrev i åttan är dubbelt så bra. Det går liksom inte längre, det är som att den delen av min hjärna har invaderats av något annat, tråkigt och hämmat och kinkigt.
Det är inte själva skrivandet jag saknar mest, hur underbart det än var att stänga dörren, sätta ett nytt papper i maskinen, trycka på det för handlingen mest lämpliga blandbandet och sedan helt gå upp i det som kom ut. Nej, det jag saknar mest är tillgången till min berättelsevärld och mitt skrivarjag. Att när som helst kunna förlora sig i den miljö, de personer och den handling som jag själv bestämde över. Att låta mina alter egon leva ut allt det jag inte vågade eller inte kunde för att jag bodde i ett villaområde i Örebro på 1990-talet och inte i Flandern 1915. Långa bilresor, tråkiga släktmiddagar, kvällar när det var svårt att somna, mattelektioner - det var inte så farligt. För jag det fanns alltid en berättelse som behövde ett nytt kapitel, val som behövde göras om intrigens riktning, nya personer som behövdes utmejslas. Ofta låg jag på den rosa mattan i mitt flickrum med fötterna på skrivbordsstolen och tänkte, djupt koncentrerat, på vad jag sedan skulle skriva. Jag skrev utkast längst bak i kemiblocket eller på lösa blad om jag råkade befinna mig i skrivsbordslöst land. Och var livet i övrigt hopplöst krångligt eller (oftast) hopplöst ointressant, så hade jag i alla detta att jag skrev. Jag hade något meningsfullt att göra, jag var upphovskvinnan till något även om jag i övrigt var en meningslös individ i en sorgligt oromantisk värld.
Nu är jag ohjälpligt vuxen. Det känns som min mest skrivande period (13-16) är ljusår bort och jag tror knappt att de som idag är mina vänner vet om att den har funnits. Jag kan fortfarande skriva och tycker det är roligt. Eftersom jag skrivit maskin varje dag sedan jag var tolv är min teknik rätt god. Men jag kan inte hitta på längre, inte på samma sätt. Min fantasi och min kreativitet går åt till andra saker. Vardagens logik verkar hämmande och mina känslor har sina naturliga platser i verkliga relationer och i mitt trosliv. Det är gott så. Jag tänker oftast inte ens på förändringen. Men så ibland, när jag stöter på en bågnande mapp med tättskrivna sidor, eller hittar en diskett med kryptisk etikett eller som nu, ser den gamla skrivmaskinen hemma hos mamma och pappa, då kan jag faktiskt sakna det, och sakna den perioden i livet när jag hade barnaskapets frihet kvar.
Det här blev långt och något egocentriskt, men å andra sidan för en gångs skull ganska djupsinnigt. Så jag ber inte om ursäkt utan övergår till att leta reda på några gamla anteckningsböcker...
Det är inte själva skrivandet jag saknar mest, hur underbart det än var att stänga dörren, sätta ett nytt papper i maskinen, trycka på det för handlingen mest lämpliga blandbandet och sedan helt gå upp i det som kom ut. Nej, det jag saknar mest är tillgången till min berättelsevärld och mitt skrivarjag. Att när som helst kunna förlora sig i den miljö, de personer och den handling som jag själv bestämde över. Att låta mina alter egon leva ut allt det jag inte vågade eller inte kunde för att jag bodde i ett villaområde i Örebro på 1990-talet och inte i Flandern 1915. Långa bilresor, tråkiga släktmiddagar, kvällar när det var svårt att somna, mattelektioner - det var inte så farligt. För jag det fanns alltid en berättelse som behövde ett nytt kapitel, val som behövde göras om intrigens riktning, nya personer som behövdes utmejslas. Ofta låg jag på den rosa mattan i mitt flickrum med fötterna på skrivbordsstolen och tänkte, djupt koncentrerat, på vad jag sedan skulle skriva. Jag skrev utkast längst bak i kemiblocket eller på lösa blad om jag råkade befinna mig i skrivsbordslöst land. Och var livet i övrigt hopplöst krångligt eller (oftast) hopplöst ointressant, så hade jag i alla detta att jag skrev. Jag hade något meningsfullt att göra, jag var upphovskvinnan till något även om jag i övrigt var en meningslös individ i en sorgligt oromantisk värld.
Nu är jag ohjälpligt vuxen. Det känns som min mest skrivande period (13-16) är ljusår bort och jag tror knappt att de som idag är mina vänner vet om att den har funnits. Jag kan fortfarande skriva och tycker det är roligt. Eftersom jag skrivit maskin varje dag sedan jag var tolv är min teknik rätt god. Men jag kan inte hitta på längre, inte på samma sätt. Min fantasi och min kreativitet går åt till andra saker. Vardagens logik verkar hämmande och mina känslor har sina naturliga platser i verkliga relationer och i mitt trosliv. Det är gott så. Jag tänker oftast inte ens på förändringen. Men så ibland, när jag stöter på en bågnande mapp med tättskrivna sidor, eller hittar en diskett med kryptisk etikett eller som nu, ser den gamla skrivmaskinen hemma hos mamma och pappa, då kan jag faktiskt sakna det, och sakna den perioden i livet när jag hade barnaskapets frihet kvar.
Det här blev långt och något egocentriskt, men å andra sidan för en gångs skull ganska djupsinnigt. Så jag ber inte om ursäkt utan övergår till att leta reda på några gamla anteckningsböcker...
3 kommentarer:
Skrivandets värld är underbar. Kanske kommer skrivandet i sjok. Det kan ta långt tid emellan omgångarna med det kommer tillbaka. Åtminstone hoppas jag det.
När jag var liten och ännu inte kunde skriva, hittade jag på egna "bokstäver" som jag fyllde anteckningsböcker med. När jag hittar dem idag förstår jag naturligtvis inte exakt vad det står, men jag minns känslorna i varje berättelse. Häpnar över det lilla barnets kreativitet.
Känner så väl igen mig, jag skrev också massor som yngre, speciellt i mellanstadiet/högstadiet. Det var mycket berättelser om hästar och "historiska" berättelser då jag var lite besatt av historia. När jag väl började gymnasiet fick man ju betyg i grammatiken och handlingen och när man då började få för mycket "klagomål" på grammatik m.m så var det inte lika kul längre... jag slutade helt använda min blåa olivetti skrivmaskin (elektrisk). Numera skriver jag aldrig .... tror faktiskt gymnasiet förstörde lite för mig... eller så blev man helt enkelt vuxen och fantasin blev sämre.
Jag tyckte också att det var i gymnasiet som magin började svikta. Ju mer man är tvungen att skriva på "befallning" med prestationskrav (typ uppsatser och sånt) ju svårare blir det att skriva det man vill. Men kanske att magin kommer tillbaka när man blir pensionär eller nåt.
Skicka en kommentar