Om olika sorters rädslor

Var med om en ganska otäck incident på jobbet idag, vilket har fått mig att reflektera lite över hur rädsla fungerar.

Jag är generellt en ganska räddhågsen person som oroar mig mycket för mer eller mindre sannolika saker som "skulle kunna hända". Jag är rädd för fåglar, för cancer, för att hjulen på bilen ska lossa och ramla av och/eller att bilen ska brinna upp. Jag är rädd för konflikter, för gränslöshet och för tandläkaren. Och ingen av dessa rädslor tror jag att jag är speciellt ensam om - det skulle vara fåglarna då kanske.

Men det intressanta i sammanhanget är att det mesta av våra rädslor tar vi ut i förskott. Det mesta av det vi fruktar händer inte, eller så undviker vi det. Rädslan tjänar oss, den skyddar oss från risker och ger oss ett visst mått av ödmjukhet inför livet. Samtidigt hindrar den oss från att göra saker som vi vill och saker som vi borde göra, den kan göra våra liv mindre.

I de där andra situationerna, när det verkligen blir farligt på riktigt, då är det däremot inte alls alltid man blir så rädd. Man kan befinna sig i de mest dramatiska situationer och inte ens bli lite skärrad. Antingen för att man inte fattar vad som sker, eller för att Gud helt enkelt skickar en ängel eller en dos självkontroll eller vad det nu är för att man ska klara sig igenom. Rädslan, den kommer efteråt, när det inte är farligt längre och man inte behöver allt sitt fokus för att reda ut situationen.

Det är en sinnrik del av skapelsen att det fungerar så här. Men lite underligt känns det, att jag lagt ned säkert 100 gånger mer av min tid på att vara rädd för saker som aldrig någonsin kommer att ske, än vad jag var rädd idag, när något riktigt farligt faktiskt nästan hände.