Att vara vuxen är att ta ansvar för sin omognad

Ungefär så uttryckte sig en av mina läsare i en kommentar här i bloggen för inte så länge sedan. Det var väldigt klokt, tycker jag.

Och dessutom uppbyggeligt att minnas när de där hysteriska dagarna kommer, när alla oförutsedda händelser händer, när alla eventualiteter blir auktualiteter, när alla ens medmänniskor behöver vill ha hela uppmärksamheten och all kraften - medan man själv skulle föredra att ligga i soffan och käka godis, alternativt lägga sig på golvet och sparka och skrika.

Så när de där dagarna kommer behöver man inte skämmas för det man egentligen, i sitt inneboende treårings- eller trettonåringsjag skulle vilja. Man behöver bara ta ansvar för att låta bli. Eller i alla fall för att spara sig tills man kommer hem. Och be all trösts Gud om hjälp och styrka att klara av det.