Ännu mera 90-talsnostalgi

Det är svårt att få nog när man väl börjat minneskavalkaden. Eller vad säger ni som också var tonåringar på 90-talet om följande modeminnen:

Scrunchiesarna - dubbelt så mycket tyg som resår, ju fluffigare desto bättre. Jag hade en vinröd som var väldigt bra. Försöker minnas när de gick från trendiga till töntiga, men det är svårt att minnas.

Levis 501:or med uppsprättad och uppklippt fåll så att nederdelen på byxorna täckte större delen av skorna. Jag hade tur, för även om mamma hade invändningar så hade hon vare sig tid eller lust att laga jeansen.


Stor herrskjorta, nedstoppad och uppdragen så det bildades ett stor fluff runt midjan. Jag hade tur, för min pappa var en slipspappa och hade sålunda många skjortor. Och han lånade faktiskt ut dem utan att protestera alls, vad jag minns. Fast den grönrandiga fick jag bara ha vid speciella tillfällen.


Rutig flanellskjorta med tunn polotröja eller farfarströja under. Eventuellt, om man var rebellisk, kunde man klippa av skjortans ärmar.


Nike-skor. Vita, med en blå vinge skulle det vara. När alla mina kompisar var samlade kunde det stå fem-sex par i hallen. Man skulle snöra dem på ett speciellt sätt så man inte behövde knyta och knyta upp dem.

Dr Martens. Först var de med stålhätta trendigast, sedan, framåt 95-96 skulle de vara utan. Mina var vinröda, utan stålhätta.

Over-knee-trenden. Runt 1995 skulle alla ha knästrumpor. Och sedan, plötsligt, hade ingen det.


Mjuka, lätt triangelformade ryggsäckar som skulle bäras så långt ned på ryggen som möjligt. Min var skotskrutig, vill jag minnas.


Championtröjorna. I den gemensamma skolkatalogen för alla högstadieskolor i hela Örebro kunde man räkna till nästan 100 stycken. Min var mörkgrön, en hett åstundad 15-årspresent. Tack mamma för att du förstod!