Present

När jag för ett drygt halvår sedan fyllde 30, fick jag ett fint presentkort (i form av guldtackor) av mina arbetskamrater. Det har sedan av olika skäl fått ligga till sig något, innan jag idag slog till och köpte detta hoppfulla halsband. Eftersom mina kollegor så sällan ser min hals kommer här ett bildbevis, och mitt djupt kända TACK!

Dessa fantastiska män...

Jag har förmånen att få ha yrkeshandledning. Det betyder i korta drag att man med jämna mellanrum får sätta sig ner med ett proffs och prata om sitt arbete och hur det påverkar en. Detta inlägg ska dock inte handla om min handledning utan om män.

Min handledare sa nämligen en gång (apropå något jag inte minns nu) att den mest ifrågasatta och oskäligt problematiserade relation som finns, är vänskapen mellan en man och en kvinna. Även när sexuella och/eller romantiska känslor inte finns, så ställs ändå frågan, omedvetet eller medvetet, av omgivningen eller av kontrahenterna själva. Och detta gör att massor med vänskap blir mycket krångligare än den borde vara, och i värsta fall inte djupnar, för att man hela tiden måste påpeka att man "bara" är vänner.

För att om möjligt motverka detta trista förhållande något, kommer här ett vittnesbörd om några av de fantastiska män som är mina vänner - vare sig mer eller mindre. Och att några är nämnda, betyder inte att andra är glömda!

M visar ofta sin tillgivenhet i små gåvor som han hittar på alla små loppisar och försäljningar som han tycks ha en inbyggd radar för. Han är också en av de mest omtänksamma människor jag känner, och en av dem som är absolut bäst på att hålla kontakten. "Goddag, Guru!" är hans glada hälsningsfras när han ringer, oftast bara för att han vill prata lite och försäkra sig om att jag har det bra. Han har också gett mig det stora förtroendet att vara inte bara vigselpräst vid hans bröllop, utan också gudmor till hans förstfödde.

P både min bästa väninnas make och min guddotters far, men han är också min vän alldeles i sig själv. Han är en av de människor som lättast kan få mig att skratta, och också en av de människor jag känner som är bäst på att vara sig själv och göra som han vill, oavsett vad andra tycker. Vi har, sedan vårt första möte på en grekiskalektion för nio år sedan, gjort många olika saker tillsammans - åkt på roadtrip i en Ford Escort mellan Uppsala och Göteborg, tränat på gym, förberett kontraktskonvent, gråtit i smyg åt romantiska filmer, dansat styrdans baklänges. P har också en gång, när jag var mycket, mycket ledsen, tröstat mig på djupet med de förlösande orden: Men förstår du inte att det är djävulen som frestar dig?

M är en man med mycket stor integritet och därför tänker jag inte skriva mer om honom, än att jag genom att lära känna honom verkligen fått bekräftelse på tesen att åsiktsgemenskap och vänskap inte behöver vara samma sak.

Herre, utgjut din Ande...

Tio år i rad har jag varit på aKFs kyrkodagar. Tio år i rad har jag fått höra goda föredrag, fira fantastiska gudstjänster och träffat och lärt känna människor som blivit mina goda vänner, systrar och bröder i Kristus. Varje gång har jag gått eller åkt därifrån med tacksamhet och glädje - men också med en gnagande förvirring. För vad, har jag halvt omedvetet undrat, är det som gör att jag, som faktiskt förkroppsligar den reform som var orsaken till att aKF bildades för 50 år sedan, känner mig så hemma och så inspirerad just där? Vad är det för märkligt motvallsdrag i min personlighet som får mig att vilja vara på en plats där jag visserligen aldrig känt mig annat än välkommen - men där min närvaro ändå inte är okomplicerad?

De psykologiska aspeketerna kan vi lämna därhän - alla är vi konstiga på något sätt och far man inte illa av det så är det säkert meningen att det ska vara så. När jag satt i trappan i sal X i universitetshuset igår och såg alla välbekanta ansikten och lyssnade till Berit Simonssons utmärkta miniföredrag, då insåg jag plötsligt att det är i aKF -sammanhang som jag fått mycket av den erfarenhet och den kunskap jag behöver för att kunna utföra mitt uppdrag som präst på den plats där jag (närmast genom en slump) befinner mig. Kyrkodagarna, de människor jag mött där och den kunskap och inspiration jag fått ta emot där, har helt enkelt rustat mig för det arbete och det liv jag har idag.

Kanske är det förmätet att tro sig se Guds vägar och planer. Men jag tror ändå att Gud lät mig hitta den där hemsidan om aKF en sommar för nio år sedan, för att Han visste att jag där skulle få det jag behövde för att kunna tas i anspråk för Hans rike, det jag behövde för att hitta det sätt och de uttryck som är mina, både när det kommer till att vara andra människor till tjänst som präst och till att vara kristen i allmänhet, så att säga. Gud ledde mig till sångerna, till bönerna, till glädjen - och inte minst till den utmanande och välsignande insikten att vänskap och åsiktsgemenskap inte behöver vara samma sak. Han satte mig på ett ställe, för att sedan kunna använda mig på ett annat. Och mitt hopp och min bön är att jag förvaltar det Han gett mig på det sätt som Han hade tänkt.

Uppdatering: Dagen har också varit på Kyrkodagarna!

En tumme i ögat

Jag kan inte påstå att jag alltid håller med Maja fullt ut. Vi verkar både tycka olika och tycka om olika saker. Inte desto mindre gillar jag hennes blogg. Underrubriken "en tumme i ögat" håller sannerligen vad den lovar. Maja är skarpsynt, orädd och frispråkig och träffar skickligt på både ömma punkter och vassa kanter. Idag skriver hon om prästerligt högmod och dito självupptagenhet. Inte för att jag riktigt begriper varför hon måste blanda in om grönsaker och kroppsöppningar - men det är mycket annat som är effektiva jämfotahopp på diverse ömma tår. Intressant blir det också att jämföra det Maja skriver från sin synvinkel, med det som Dag Sandahl skrev häromdagen: "...att återställa proportionerna på vad det är att vara präst (för så märkvärdigt är det inte)"

För är det egentligen så fantastiskt och speciellt att vara präst? Och om det nu är det - vari ligger det speciella? I personligheterna hos oss som passerat igenom antagning, prövning och vigning? I ämbetet i sig? I andra människors förväntningar eller bemötande? Eller i det som Gud vill använda oss till? Det är lätt att bli så upptagen av tanke på att man fått ett uppdrag att man glömmer bort både uppdragsgivaren, och uppdragets innehåll. Och har man glömt det, så är det lätt att fortsätta med sig själv - för då får man med tiden inte så mycket annat att göra.

Boktips!!!

Idag läste jag ut Själavård - helt enkelt, skriven av min själavårdslärare från Pastoralinstitutet Cia Wadstein. En mycket läsvärd bok som både ger handfasta tips och kloka analyser av vad själavård är och kan vara i olika situationer och för olika människor. Rekommenderas!!

Kyrkodagslängtan

Uppsala i sensommarsol. Gamla vänner. Föredrag. Uppbyggelse. God mat. Rökelsedoft. Ikoner. Små svängar på stan i pauserna. Utmaningar. Gudstjänster när de är som bäst. Nya vänner. O ljuva sakrament.

I helgen är det dags för Kyrkodagar arrangerade av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, som i år firar 50-årsjubileum. Jag tror det kommer bli hur bra som helst!

1000!

Detta är mitt tusende blogginlägg sedan 25 februari 2006. Tänka sig.

Akta dig för kursiveringar...

...väser Emilys gamle magister innan han dör, i L.M Montgomerys Emily gör sitt val. Han tycker att Emily är alldeles på tok för emfatisk i sina litterära alster och helt enkelt borde ha ett lite mer jämnt sinnelag i skrift. Kanske också i resten av sin person också, misstänker jag...

Men det är inte alltid så lätt för den goda Emily och jag förstår henne. Till exempel får det faktum att det är 100 år sedan Anne på Grönkulla utkom mig att vilja skriva en lång harang om hur underbar den boken är, hur innerligt gärna jag hade velat vara med på konferensen i Uppsala i helgen och hur hedrad jag är över att just mina Anne- och Emilyupplevelser finns med i antologin Besläktade Själar - Läsupplevelser av Anne på Grönkulla. Den kan man för övrigt beställa här.

Nej, det är inte muterade vindruvor...

Det är plommon som förökat sig explosionsartat...

...och så här slutar livet för några av dem, sedan vi gått fram med vår godtyckliga utrensning...

Förresten...

...det tusende inlägget närmar sig med stormsteg. Förmodligen skriver jag det på tisdag eller något. Vad ska vi hitta på då, tycker ni?

Är det något inlägg ni vill läsa igen?

Är det något ämne ni vill läsa mer om?

Nån bild ni vill se?

Hjälp gärna till, för hur kul jag än tycker det vore att uppmärksamma det faktum att jag hostat ur mig så mycket bloggtext sedan 2006, så vet jag faktiskt inte riktigt hur...

Inte alla som säger Herre, Herre...

Jag har både tänkte och skrivit en hel del om kyrkligt fokus på sista tiden - i inlägget om att våga säga J-ordet, till exempel. Om vikten av att Jesus tydligt får stå i centrum i (Svenska) Kyrkans liv och verksamhet. Att våga tala om, och med honom, och helt enkelt ha honom i fokus.

Så läste jag Majas Bibelblogg häromdagen och fick mig en rejäl tankeställare. I ett inlägg om debattklimat och debattknep, påminner Maja nämligen om ett mycket viktigt Jesusord - nämligen detta, från Matteusevangeliet, kapitel 7 vers 20-23:

På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'

Det räcker inte att bara prata. Framför allt inte om man med sitt tal om att sätta Jesus främst inte bara vill väl, utan även polemisera mot någon annan människa eller grupp. En kyrka, eller ett trosliv, med Jesus i centrum, måste sträva efter att låta ord och handling följas åt. Det vi bekänner med munnen måste bära frukt i vår omgivning. Det gör det inte om vi bara ställer Jesus på en piedestal i mitten för att det ska vara så, eller om vi säger att han är Herre bara för att de andra (vilka de nu är) inte gör det, eller för den delen säger det för att visa hur fromma vi själva är.

Jag tycker det här är jättesvårt för min alldeles personliga del. För jag tycker det är så viktigt med ett kristocentriskt fokus i Svenska kyrkans liv, jag kan känna sorg över den tafatthet som råder kring tron på Jesus som en personlig frälsare och den misstänksamhet man kan mötas med om man är mer outspoken. Och när man tycker något är så där jätte-jätteviktigt, då blir man lätt övermodig och försöker använda sin älskade Frälsare för att slå någon annan på käften med honom, eller för att framhäva sig själv. Vilket inte precis är förenligt med vår himmelske faders vilja...ändock händer det mig, ganska ofta.

Jag tror inte att Jesus vill att våra munnars bekännelse ska tystna - men den får inte bli till en dom över andra. Bekännelsen och kärleken måste få konsekvenser i form av god frukt för Guds rike - och det är något vi måste öva oss i, hela tiden.

Vi har ingenstans att bo!

Vi är av tvivelaktig härkomst, med oregelbunden teckning och bristande uppfostran. Men vi hoppar högt och klättrar bra, äter det mesta och tycker om att kramas. Allt vi behöver är maskmedel och kärlek.

/Sicksack och Müsli

Tyda allt till det bästa?

"Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa."

Så lyder Luthers förklaring till den åttonde budet, som förvisso förklarar väldigt bra vad det rör sig om - och också visar hur svårt det är att efterleva. Så här i Kyrkovalstider, t.ex, har jag lagt märke till att jargongerna plötsligt hårdnar. I de olika nomineringsgrupperna finns ett ständigt inslag av att utmåla övriga grupper inte bara som meningsmotståndare, utan som hot. De har inte bara fel - de är farliga och har en dold agenda. Men röstar ni på oss, då ska vi befria kyrkan. Från politikerna/prästerna/biskoparna/homofoberna/de som aldrig går i kyrkan/fanatikerna/you name it.

Och jag undrar stillsamt - vill vi verkligen att hot och skrämsel ska vara drivkraften när man går och röstar i Kyrkovalet? Vore det inte trevligt om valretoriken handlade ännu mer om vad man vill göra, varför man vill göra det, och hur det ska göras? Utan att hela tiden ta de andra som en negativ mot- och hotbild? Man kan faktiskt hävda sina åsikter - och att de andra har fel också för den delen - utan att behöva underkänna motståndarens goda vilja.

Jag har två krav...

...när jag ska välja mig en almanacka. De är högst prosaiska - men ack så viktiga.

1) Hårda pärmar och - viktigt! - hel rygg. Absolut INTE ringpärm. De går bara sönder.

2) En hel sida per dag. Man måste kunna få plats med telefonnummer, psalmnummer, portkoder och namn på dopbarn och fortfarande kunna läsa vad det står.

Det brukar vara lite knepigt att hitta sådana här (om man inte vill betala massor av pengar för sådana där röda som ser ut som kyrkohandböcker) men idag gick det fint. Jag hade nämligen spanat in en kollegas nyinförskaffade almanacka, och gick helt sonika och letade upp en likadan. Fast min är lila och inte svart. Man kan ju inte härmas helt ogenerat.

Egentligen är jag lite trött på ämbetsfrågan

...men jag tycker ändock att det är intressant att läsa Dag Sandahl idag. Speciellt det här stycket på slutet, och jag citerar:

Det intressanta blir då att en sådan som jag står samman med kvinnliga präster för att värna Svenska kyrkans tro.
Betyder det att kvinnoprästfrågan blir allt mer ointressant? Nej. Men den kommer i en ny fas - en där vi måste ta itu med grundfrågorna, de som försummades. Vad är egentligen biskops- och prästämbetet? Vilka är det andra myllret av tjänster som hör till att vara Kyrka? Hur återställer vi proportionerna på vad det är att vara präst (för så märkvärdigt är det inte ...) Och vad gäller nu synnerligast kallelserna till kvinnor att vara mödrar i Kyrkan? (http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg 090817 kl.12.09)

De frågorna tänkte jag fundera lite på idag. Och alldeles oavsett om grundfrågorna försummades för i slutet på 50-talet, så är det viktiga saker att diskutera och ta på allvar. Speciellt frågan om "det andra myllret" och proportionerna!

Ibland behöver man hjälp och lite pepp...

..också när det kommer till bibelläsning, bön och andakt. Ibland förresten, Guds hjälp behöver man alltid. Och internet ger rika möjligheter att tillgodogöra sig den hjälpen. Den här sidan är en sådan möjlighet. Jag håller precis på att utforska den - testa du också!

Om snödetaljer

Ikväll ser vi Lasermannen - en berättelse om Sverige på DVD och jag slås av alla detaljer som gör att det verkligen märks att den utspelas 1991-92, när jag gick i sexan. Det är rätt sorts chipspåsar, rätt sorts polisbilar, folk har stickade tröjor och sladdriga kostymer och sprayade snedluggar. Stämningen är också fångad på pricken - Ny Demokrati dansar på TV, det är kravaller i Kungsträdgården, stämningen blir allt mer obehaglig - det är precis som jag minns det.

Det är bara en sak som inte stämmer. Snön. I filmen snöar det, eller är snö på marken, vid nästan alla attentaten, från oktober och framåt, och det är jag tämligen säker på att det inte gjorde i verkligheten. Jag förknippar tvärtom den hösten med att det var mörkt, regnigt och blåsigt hela tiden, en äktsvensk slaskvinter helt enkelt. 005, då filmen spelades in, däremot, då var det mer snö. Åtminstone på senvintern. Och jag antar att sådana detaljer är av underordnad betydelse - även när allt annat är perfekt ned till minsta chipspåse.

Personligt om Jesus. Och om mej.

Jag har haft Jesus i mitt liv sedan jag var liten. Det blir lätt så när man är prästbarn och dessutom både söndagsskolebarn, körbarn och juniorbarn. Så gradvis lärde vi känna varandra, Jesus och jag. Men jag värjde mig lite, när jag ser tillbaka. Till exempel tyckte jag att mina frikyrkliga vänners sätt att rikta böner till Jesus var konstigt och överdrivet. För att inte tala om när de gick runt och skrev "Jesus lever" i sina plånböcker. Och det där med försoningen, det fattade jag inte riktigt - han dog, han uppstod för att han var Gud och Gud kan ju inte gå runt och vara död liksom, men vad det hade med mig att göra, det tänkte jag inte så mycket på. Jag fortsatte vara ett körbarn, men blev även en konfirmandassistent och en minst sagt engagerad KU-tjej. Jag var med på alltinge och gick dessutom i kyrkan varje söndag - men tyckte inte det där med nattvarden var en så big deal. Eller, det tyckte jag nog egentligen. Men eftersom jag inte fattade vad det var jag upplevde så låtsades jag som att det inte var någon big deal. Och att det skulle vara Kristi kropp och blod på riktigt - knappast...Jag hade massor av kyrk-kompisar i olika åldrar, och visst pratade vi om tro, visst pratade vi om Gud - men Jesus? Mja, kanske inte. I alla fall kände jag mig inte så bekväm med det. Trots att jag, mer eller mindre i hemlighet var rätt övertygad om att jag ville bli präst. Vilket jag också började utbilda mig till, tämligen direkt efter gymnasiet.

Det fanns massor med saker, personer och händelser som fick mig att våga närma mig Jesus ännu mer och till och med prata med och om honom. Min gymnasiebästis Linda och min grundkursbästis Lisa. De tålmodiga förebedjare som också är mina föräldrar. Diverse pissiga perioder i 19-20-årsåldern. Min böne- och samtalsgrupp Heliga Klubben, mina vänner och godmodiga antagonister på teologen. Sankt Ansgars studentförsamling. Och, inte minst, mina studier i Nya Testamentets Exegetik.

Jag läste grekiskan på ett tidigt stadium, direkt efter A-kursen, och en helt ny värld öppnade sig. Inte så mycket själva språket (även om jag faktiskt tyckte om det också) som insikten att bibeln faktiskt är en riktig text och erfarenheten att läsa evangelier och brev ord för ord, på det språk den faktiskt skrevs. Jesus talade från mina kladdiga Novum-kopior och jag blev kär. Sedan har det fortsatt på den linjen - även om jag inte läser Bibeln på grekiska så ofta längre.

Vad är det som är så läskigt med J-ordet?

Kyrkoherden Anna Runesson, i Svenska kyrkan i Toronto och Anders Runesson som är professor vid McMaster University, också det i Toronto, har utifrån en broschyr de fått från Kyrkokansliet, skrivit en utmärkt debattartikel om hur Svenska Kyrkan beskrivs från central nivå.

I broschyren ifråga står det - bland annat - så här: Svenska kyrkan är en idéburen organisation som arbetar nationellt och internationellt utifrån kristna värderingar.

Det är ett exempel bland många på samma tåtassande runt det det som man inbillade sig borde vara en kyrkas stolthet och glädje, nämligen hennes ursprung och mål - Jesus Kristus och gemenskapen med honom. Det märks i kyrkopolitiska valmaterial, (HÄR nämns vare sig Gud eller Jesus en enda gång, och inte HÄR heller, till exempel), det märks i intervjuer med kyrkligt anställda och det märks, faktiskt, ibland också i predikningar.

Istället talar man om värderingar, gemenskap, kärlek, respekt, tillit - till och med om det tro och evangelium.
Och det är ju inte fel. Inte alls. Men det är så ofta som man missar det andra ledet - nämligen vad som ligger bakom de kristna värderingarna, vem som är kärnan i gemenskapen, vem som är kärleken själv, vem som är vår förebild i respekt, vem som gett oss ett löfte som är värt att lita på, vilken tro som rättfärdiggör och vem detta evangelium handlar om.

Varför ska det vara så svårt att säga J-ordet? Vad är det som hindrar oss från att säga att vi tillhör Svenska Kyrkan, som är en del av Guds folk och Kristi Kyrka på jorden? Att vi tror på Jesus, Gud och änglarna, att vi tror att Jesus är Guds son som vill vara vår vän och rädda oss från allt som är ont och farligt, inklusive döden?

Att säga J-ordet betyder inte att vi inte bryr oss om det andra. Att stå för att man älskar Jesus och vill låta honom vara centrum för Kyrkans liv betyder inte att man per definition börjar skita i arbetsmiljön, solidariteten, miljön och öppenheten. Tvärtom. Det betyder att man får ett rotfäste och en fast grund för sitt engagemang, en anledning och en mening helt enkelt.

Det är inte det att jag tror att kärleken och tron på Jesus saknas. Tvärtom. Jag tror att det finns många hemliga relationer med Jesus i vår kyrka, många anställda, frivilliga och förtroendevalda som skulle vilja komma ut och säga "jag gör det här för att jag har en tro", men som faktiskt inte törs. För, hur paradoxalt det än låter, så är det på många ställen i Svenska Kyrkan så, att Jesus Kristus inte är något man pratar om.

Det är inte lätt att vara ett Mumintroll i frigolit

...för rätt som det är hamnar man upp och ned i vasken för kvalitetssäkring.