Idag funderar jag på...

...hur många av alla kyrkotjänare, anställda såväl som förtroendevalda, som sitter och svettas över hur de ska öka antalet gudstjänstfirare i sina församlingar. Som funderar över vad dagens människa vill ha och behöver, när det kommer till tilltal såväl som innehåll. Som provar nya idéer och tankar och experimenterar med agendor och musik och som försöker hitta nya kommunikationsvägar.

Jag tror vi är ganska många och att det bland oss finns massor med god vilja och längtan efter att fira gudstjänster som är levande och välsignande möten med Gud och med varandra. Ändå är jag rädd att vi ofta missar några egentligen ganska grundläggande saker:

1) Att själva fira gudstjänst. På plats, med de människor som redan är där. För trovärdighetens, gemenskapens och insikternas skull. För att veta - på djupet - vad vi talar om. För varför skulle någon annan börja avsätta tid och engagemang för något, som de ansvariga själva inte prioriterar och värdesätter?

2) Att fråga oss själva, vad vi söker i gudstjänsten. Inte vad den där obestämda "dagens människa" söker, utan just vi, just nu. Och om vi inte firar gudstjänst - våga fråga oss själva varför vi låter bli, varför vi tycker oss kunna avvara kärnverksamheten i den kyrka vi bestämt oss för att tjäna.

3) Att se oss omkring. Vad har funkat för våra förfäder och förmödrar? Vad är det som hållit genom åren, och vad har förändrats? Vad är det som funkar över hela världen, och vad är det som måste få vara kontextuellt? Att våga lita på, att det som burit generationer över hela världen, kan bära även oss, även utan snygg förpackning, så att säga.

4) Att be. Om väckelse, ledning och glädje. För det är inte nyskriven musik, nya ordningar eller speciella satsningar som får en människa att bli en gudstjänstfirare på upptäcktsfärd mot Gud. Det är den Helige Ande. Hjälparen som Jesus lovade att sända sina lärjungar. För att vara en 100%-ig tredjedel av den allsmäktige Guden, så tycks Han vara fasligt lätt att räkna bort.