...av VictoriaMilans affärsidé att sammanföra människor som vill bryta sina egna och/eller andras äktenskap eller relationer, för att få det som på hemsidan kallas för "det lilla extra i livet".
Skribenter i både SvD och Dagen och 543 personer på Facebook vill att sajten ska läggas ned.
Jag för min del önskar att världen och livet var sådana att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att en sådan affärsidé skulle kunna bära sig ens i tankevärlden.
12 kommentarer:
Det kan den inte heller. Den kommer snart fyllas av alla dessa spammande kåta (ensamma, snarare, men med en fernissa av kåthet) män som skickar felstavade meddelande till de få kvinnor som registrerat sig. De senare kommer då dra sig ur projektet för att istället ersättas av hallickar som funnit ännu en chans att marknadsföra sina produkter. Och därmed är sajten snart samma Sodom och Gomorra som resten av nätdejtingvärlden, och moralpanikivrarna kan känna sig lugnade för det är inte den sorts trasiga relationer som de bryr sig om (man ska ju inte "döma" hur människor söker kärlek).
Ganska kul att bevittna när kvinnor i mogen ålder får sådan moralpanik. Handen på hjärtat nu, vad kan det bero på? Osäkerhet, rädsla? Projicering på den egna situationen?
Vill ni göra som sharialänderna och kriminalisera otrohet? Är inte otrohet en privatsak?
Radikalfeminismen har verkligen bombat den sexuella frigörelsen i Sverige tillbaka till stenåldern.
Låt vuxna människor få sköta sitt!
Men vad är egentligen definitionen av moralpanik?
Det känns som att det är när man drar iväg linjerna långt bortom den punkt där moralen råder.
Som att låsa in den som man är gift med för att någon annan någon annanstans är otrogen med någon annan.
Jag tror inte du håller på med moralpanik, Miriam.
Jag tror att du menar att vi ska vara så moraliska som vi säger oss vara.
Är man gift så har man gett ett löfte att vara trogen den man gifter sig med. (Jag har inte varit på nån borgerlig vigsel, men är övertygad om att de lovar samma sak, även om det inte uttryckligen sker inför Gud.)
Är man sambo så har man väl i princip ställt upp på samma synsätt, även om man inte uttalat det inför "denna församling". (Huruvida man gjort det inför Gud utan församling är en privatsak mellan paret och Gud.)
Otrohet ÄR en kriminell handling, Eric. Inte mot Svea rikes lag, och det vet jag inte om jag tycker det ska vara heller, men den lag som vi därutöver bekänner oss till.
Den som säger att vi inte heller ska stjäla, mörda, ljuga eller ha avund. Den som säger att vi ska uppföra oss så väl att inte våra föräldrar behöver skämmas för oss. Den som säger att vi ska älska vår nästa, utan att på något sätt stoppa in ett "med" i det budet.
Otrohet är ett brott mot tillitens och respektens lagar. Utan tillit och respekt blir det inget bra samhälle.
Utan tillit och repsekt hamnar vi i att vi ser oss tvingade att låsa in varandra.
Sofia: Klockrent som alltid. Tack. Du får mig att tänka.
Eric: Eftersom jag är lutheran för söker jag tyda och tolka allt till det bästa och låtsas därför inte om undertonen av att "mogna kvinnor som ogillar otrohetsuppmaningar egentligen bara blir stressade av att de inte lyckats hålla sina egna äktenskap så levande". För en viss poäng har du ändå. Även om jag skulle vilja kalla det som du kallar för projicering för t.ex. fantasi eller medkänsla. Om man föreställer sig hur det skulle kännas om ens egen livskamrat begagnade sig av dylik sajt, känns den liksom inte så fräscht för många av oss.
Cecilia: Jag raljerar lite kring ordet moralpanik faktiskt, för det är sånt man brukar få höra att man har, när man propagerar för sånt som trohet. Jag har inte panik. Jag tycker bara djupt illa om att ha som affärsidé att tillhandahålla möjligheter att göra andra illa. För det är DET som är kärnan - att otrohet kan göra så ont, på så många. Inte att det är snuskigt och fult med sex, eller att fina flickor minsann ska hålla på sig eller valifri annan moralkaka, utan att det gör ONT.
Och nej, jag vill inte göra det olagligt med otrohet. Jag vill inte förbjuda sajten heller faktiskt.
Jag tycker bara riktigt genuint illa om verksamhet som går ut på att hjälpa folk att ljuga, bedra och svika.
Det är faktiskt lagligt att vara otrogen. Man kan lätt förledas att tro att så inte är fallet av era kommentarer.
Anonym - se ovan.
Jag blir lite bekymrad över kommentarer som Cecilia N:s ovan - förvisso i stort sett klok, men på sätt och vis med implikationen att det är helt okej att vara otrogen om man varken är kristen eller tillhör någon annan religion med explicita lagar.
Otrohet är ett brott även om den inte strider mot någon lag man har förbundit sig att följa - ett brott mot någons tillit. Har man lovat att - eller underförstått att man ska - hålla sig till enbart en person, så är det inte alls orimligt att kräva att man sedan också gör det. Annars har ju löftet ingen betydelse alls, och så småningom riskerar hela bruket av löften att holkas ur. Det vore ju en smula opraktiskt, om inte annat.
Om inga överenskommelser om trohet finns så är det förstås fritt fram, eftersom inget förtroende då bryts och ingen blir sviken, men då ser jag heller inte behovet av smussel och hemlighetsmakeri.
Visst har jag "skrivit ihop" andra stentavlan och gyllne regeln. Men jag undrar om det finns några samhällen som fungerar utan de grundläggande reglerna, oavsett aspekten religion.
Jag tror det är grundläggande flocklagar. (Kanske att avund kan avvaras.)
Finns det något gott samhälle där man stjäl, ljuger och går över lik utan att det blir några följder?
Finns det goda exempel där det förekommer så upplys mig.
(Jag kanske borde ha påpekat, förresten, att mitt svar riktades lika mycket till Eric och Anonym som till Cecilia N.)
Cecilia N, gällde ditt senaste svar det jag skrev? Jag håller definitivt med om att reglerna behövs, eller åtminstone en allmän medvetenhet om att det blir sämre för alla om vissa stjäl, ljuger och går över lik, och att sådant beteende därför bör motarbetas. Jag menar att det är konsekvenserna av elakt och svekfullt beteende som gör att det inte ska tolereras, snarare än att förbud mot beteendet står nedskrivet i en lagtext av ett eller annat slag (däremot är det som bekant förstås lättare att komma ihåg sådant som är nedskrivet ...). Om du håller med om det, så är vi överens.
Alldeles överens.
Jag tycker att otro ska kriminaliseras, även om jag inte kan tänka ut en lämplig konsekvens, mer än skadestånd till offret. Som symbol, vad är pengar mot ett krossat hjärta? Det kan tyckas osmakligt, men samtidigt är otrohet ett brott som vållar stor skada. Ett krossat hjärta är mycket svårläkt. Hur sätter man tillbaka ett hjärta som är slitet ur kroppen?
Vad skulle jag föredra om jag finge välja? Otro, el grov misshandel? Grovmisshandel väljer jag. Jag vet vad valet innebär, för jag har upplevt båda.
Misshandel förkrymper, otrohet amputerar.
Sett ur samhällets synvinkel: Vad kostar otron årligen? Vad kostar det finns krossade människor? Sjukskrivningar? Vad kostar det för barnen när mor krossar far, eller far krossar mor?
Det är mycket märkligt att otro kan vara lagligt.
(Det går inte döma den som blir kär i någon annan. Om det är öppen kärlek, då är det inte otrohet.)
Skicka en kommentar