Nu tänker jag vara snäppet mer personlig än jag brukar på bloggen. Den som blir illa berörd av sånt, kan sluta läsa nu.
Nåväl. När jag gick i trean på gymnasiet hade jag vad man skulle kunna kalla en "nära-ätstörningar-upplevelse". Det var klassiskt - massor med pluggstress, framtidsångest, flytta-hemifrån-längtan kombinterat med dito skräck. Alla som varit 18 känner förmodligen igen sig.
Just då kändes det som en asbra taktik att börja leva på knäckebröd och simma en kilometer om dagen med promenad till och från simhallen, vilket antingen betydde ungefär tre kilometer (ingen fara) eller en mil (kanske inte helbra när allt basfödan i skolmatsalen är Falu rågrut)
Jag blev smal, vältränad och fin. Jag hade alltid varit den som vägde lite mer än alla kompisarna och kände mig som om jag vägde dubbelt så mycket, så detta var en helt ny upplevelse. Varje kilo (jag minns fortfarande lyckokänslan när vågen som bara några veckor innan visat närmare 70, plötsligt visade knappa 63...) kändes som en seger över framtidsmonstret, ett tecken på att jag faktiskt hade koll. Ett tag där mådde jag jättebra. Jag fick massor med beröm och komplimanger. Vad jag minns var det bara en enda kompis som faktiskt markerade att hon såg vad som pågick - all heder åt Johanna för det. I övrigt var det faktiskt ingen som frågade vad jag höll på med - utom mamma förstås, men hon hade ju ingen aning om vad jag åt när jag inte var hemma och det var jag inte så ofta just då.
Sedan mådde jag inte bra alls ganska länge. Inte förrän flera år senare, faktiskt, även om jag började äta normalt igen ganska snart. Kroppen var liksom ur balans och själen också och det tog ett tag att läka ihop och bli glad igen.
Trots denna dyrköpta erfarenhet har jag flera gånger varit på vippen att göra samma sak igen. För att få den där härliga känslan av kontroll, och för att kunna stå ut med att se mig i spegeln. Trots att jag vet att jag borde se på mig själv med Guds ögon, så att säga. Det är så lätt att hamna där - och så svårt att komma därifrån. Min GI-tripp för några år sedan, var på vippen att gå överstyr, t.ex. Och då var jag ändå en mogen kvinna på nästan 30.
Med den här upplevelsen - som jag misstänker att jag delar med väldigt många medmänniskor - så är jag ytterst kluven till dagens hälsovurm som syns både i media men också i den allmänna kulturen i skolan och på arbetsplatser. Å ena sidan är det självklart att kroppen mår bra av att röra sig och få bränsle som den mår bra av. Fullkomligt självklart. Å andra sidan vet jag att det går att gömma så mycket självhat och kroppsförakt bakom just dessa självklarheter. Vi säger att vi tränar för att må bra. Vi säger att vi äter nyttigt för att vara rädda om oss. Och det gör vi säkert. Men många av oss gör det också för att vi känner oss som dåliga, äckliga, lata människor om vi låter bli. Vi pratar kanske inte om det i de här ordalagen så ofta. Kanske känns vi inte ens vid det. Men jag tror inte det är en orimlig gissning att vi är väldigt många.
Hur hälsosamt är det att gå runt och känna så? Hur skapelsebejakande är det, som kristen, att å ena sidan bekänna sig till en Gud som skapat mig till sin avbild och dött för att jag ska få leva - och å andra sidan betrakta mig själv som motbjudande/dålig/misslyckad för att jag är för tjock och för otränad?
Jag väger för mycket - hur mycket vet jag inte för jag har inte vägt mig en enda gång sedan 1999. Min allenarådande motionsform är promenader och de skulle kunna bli fler. Men jag satsar faktiskt på att sluta skämmas för det i första hand, och på att öka promenaderna i andra hand. Jesus dog för mina synder. Dit hör inte min vikt eller min kondition.
7 kommentarer:
Tack för dina kloka ord!
Det som är snett är ju att många pressas fram till att "ta hand om sin kropp", via media t ex. Där får ju många, framför allt unga en bild av hur dom ska se ut, vad dom ska äta och hur dom ska träna. Men har ingen egen aha-upplevelse eller rätt insikt om sig själva och sin hälsa...utan blir hetsade till att vara och se ut så att dom passar in i mallen. Med den följden att många felhanterar sin kropp och blir sjuka istället. Riktig utbildning i skolan om hur kroppen reagerar på olika saker OCH kunskap om att det är ok att inte se ut som alla andra, eftersom ALLA faktiskt är olika..på alla plan. Det är kanske ett önsketänkande att den acceptansen fanns överallt.. men hoppas kan man ju.
Bra skrivet Miriam - igen!
Babbi, jag tror inte att media är det som närmast påverkar vår syn på våra kroppar och att information är vad vi saknar. Det som stressat mig i min viktnojiga perioder är att se, höra och läsa hur "duktiga" folk i min omgivning är. Att sitta vid lunchrummet och äta en matlåda från ICA och se blickarna som signalerar överlägsenhet från kollegor som valt något från den senaste modedieten, det gör ont. När vissa varje dag skriver på FB precis hur långt de simmat innan intensivpasset gör det mig misslyckad när jag skriver vilket tv-program jag sett. När kompisar "råkar" klaga inför mig om att de gått från size zero till vanlig undervikt och att de verkligen måste ta tag i det får det mig att känna mig som barbamamma trots att jag inte ens är överviktig. Om vi kunde sluta skryta med vår perfekta hälsosamma livsstil skulle nog färre känna så och fler inse att det duger att försöka må bra efter den förmåga man för tillfället har.
Känner lite olika saker när jag läser.
När jag blev ung kvinna så där i sjätte klass, var jag ganska hopplöst omöjlig. Då skulle man var yppig och ha runda former.
Men så från en dag till en annan slog ett nytt ideal igenom. Twiggy. Toppmodellen utan alla kvinnliga former, mager och platt.
Jag var plötsligt helt rätt. Med en befriande suck kastade jag bh:n och tog inte på den igen förrän jag var mer än 40... I många år var jag i storlek 32-34. Visserligen födde jag fyra barn, men jag var mitt vanliga magra jag innan jag åkte från BB... Ammade gjorde jag utan att ha några bröst. Det gick utmärkt. Jag var nöjd med min kropp. Komplex hade jag ju inte hunnit få i tonåren.
Så en dag runt 45 sådär... började magen puta...
Sen dess har det varit en ständig kamp. Trots en envishet utan like gick jag upp fem kilo om året. Nu har det stannat av, men jag får inte ner vikten hur jag än beter mig. Idag är jag överviktig och får pikar från alla håll... Känner inte igen personen jag ser i spegeln. Har svårt att hitta tillräckligt stora kläder. Diakonskjortor görs t ex inte större än st 44... jag får specialbeställa vilket gör dem dubbelt så dyra...
Det hjälper inte alltid att "ta hand om sin kropp". Det är så många andra faktorer som spelar in.
Man får göra vad man kan för att må bra. Men det blir inte bättre av att andra underkänner ens ansträngningar... De talar hela tiden om att det inte räcker med en halvtimmes motion om dagen... eller att det ingen idé är att äta sunt om man ändå - som i mitt yrke - tvingas ta en tårtbit ibland.
Tack för ett tydligt evangelium i fastan! Hoppas att det är okej att citera dig - med länk såklart.
Frid!
Steffen
BRA Miriam!
Relevant och bra inlägg! Jag vill kommentera med någonting klokt och genomtänkt, men jag har sirap i huvudet idag och får i vanlig ordning väldigt dubbla känslor och tankar när jag läser sånt här.
Skicka en kommentar