Askonsdag. Som vanligt lite dåligt samvete för mina oambitiösa fasteplaner i allmänhet och min dokumenterade svårighet att omsätta dem i praktiken i synnerhet. Och dessutom lite obehagskänslor inför det faktum att det finns så många självupptagna bieffekter av till synes goda fasteprojekt - att bara råka bli smalare, få mer egentid, mer pengar på sparkontot, mindre jobb med att vårda mina virtuella relationer... Hur ska man veta om det är en rätt fasta man pysslar med, liksom?
Men så hörde jag min goda kollega Y predika, och hon påminde om det som egentligen är alldeles självklart. Nämligen att fastan i första hand handlar om att välja till, inte om att välja bort. Om att välja till mer Gud-tid, mer Bön-tid, mer tid till att så gott det går bryta orättfärdiga bojor. Om att lägga mer tid och mer kraft på att likna Jesus, mer tid att påminna mig om vad han gjort för mig.
Vad som måste prioriteras bort för att åstadkomma detta, det lär dels variera, dels ge sig efter hand. Det är inte alls säkert att jag får mer Gud-tid för att jag slutar Facebooka. Inte heller att jag blir mer benägen att stå upp för sanning och barmhärtighet om jag inte äter godis - snarare tvärtom. Vad som däremot är säkert, är att om jag koncentrerar mig på att välja till, blir jag mindre fixerad vid det som måste väljas bort. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar