onsdag, mars 23, 2011

Bebådelsedagsirritation

Det kanske beror på att jag försöker göra tusen saker på en gång, eller på mitt erkänt dåliga tålamod eller för den delen på min inneboende syndfullhet. Oavsett vilket - ju fler predikoutkast och andaktsböcker jag läser om jungfru Maria, och ju mer djupsinniga och lagom provokativa predikoidéer jag försöker hosta ur mig själv, desto mer irriterad blir jag. För det är som om vi inte kan få nog av att spekulera, kategorisera, romantisera och tragisera (om det ordet nu ens finns) Guds moder.

Och väldigt mycket av det jag läser (och själv tänker, för den delen) handlar inte ett smack om vad Maria gjorde, utan om hur hon VAR (eller ÄR om man föredrar det). Det är fattigdom och utsatthet och lydnad och renhet och armod och mod och exploatering och underkastelse och saktmod och jag vet inte allt. Maria ska ideligen förklaras och etiketteras och liksom hanteras. Inte hennes uppdrag, inte hennes vittnesbörd, utan hon själv, som människa och kvinna.

Kan vi inte bara låta henne ha sin personlighet och sin tvåtusen år gamla livssituation ifred och lyssna på vad hon har att säga om Gud istället? Och vara lite ödmjuka inför den frälsare hon var med om att ge oss, istället för att analysera sönder hans mamma?


Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.

4 kommentarer:

Daniel sa...

Nämen, så klokt skrivet. Man blir ju riktigt glad!

Sofia sa...

Det är sant, Maria blir alltid hanterad. Jag håller med dig. Men, och jag frågar verkligen förutsättningslöst, har ingen aning, behandlas de manliga motsvarigheterna annorlunda? T ex Tomas, eller Judas, eller Josef. Vad säger du?

kyrksyster sa...

Satt idag och pulade på en betraktelse till en middagsbön i veckan. Just kring Marias lovsång. Som kyrkans lovsång. Fick lite nya tankar där helt oväntat.

Annars ska jag vara traditionell på söndag. Prata med barnen om att lita på Gud - men vara försiktig med att ge sig in i det man inget vet om i andra fall.

På den andra gudstjänsten blir det mer om Jesus, om att han är både Gud och människa...

Miriam sa...

Det är lite olika. Hanterandet beror ju delvis på hur mycket info bibeltexterna ger, och hur mycket som lämnas åt fantasin, så att säga. Men jag tror inte hanterandet sker på riktigt samma sätt - hur många ömkar stackars Petrus som lämnade sin familj och gojsar in sig i hur hans känsloliv och ställning som familjefar påverkade av detta. Eller sätter aposteln Johannes på en piedestal för att han stod kvar vid korset och målar pastelliga bilder av honom i motljus?

Felåt. Jag är lite bitchig. Egentligen är jag helt såld på Maria och söndag är min bästa dag på hela kyrkoåret näst Sexagesima. Det är nog min egen romantisering jag är mest sur på.