Bebådelsedagsirritation

Det kanske beror på att jag försöker göra tusen saker på en gång, eller på mitt erkänt dåliga tålamod eller för den delen på min inneboende syndfullhet. Oavsett vilket - ju fler predikoutkast och andaktsböcker jag läser om jungfru Maria, och ju mer djupsinniga och lagom provokativa predikoidéer jag försöker hosta ur mig själv, desto mer irriterad blir jag. För det är som om vi inte kan få nog av att spekulera, kategorisera, romantisera och tragisera (om det ordet nu ens finns) Guds moder.

Och väldigt mycket av det jag läser (och själv tänker, för den delen) handlar inte ett smack om vad Maria gjorde, utan om hur hon VAR (eller ÄR om man föredrar det). Det är fattigdom och utsatthet och lydnad och renhet och armod och mod och exploatering och underkastelse och saktmod och jag vet inte allt. Maria ska ideligen förklaras och etiketteras och liksom hanteras. Inte hennes uppdrag, inte hennes vittnesbörd, utan hon själv, som människa och kvinna.

Kan vi inte bara låta henne ha sin personlighet och sin tvåtusen år gamla livssituation ifred och lyssna på vad hon har att säga om Gud istället? Och vara lite ödmjuka inför den frälsare hon var med om att ge oss, istället för att analysera sönder hans mamma?

Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid.