Veckans kyrknörds-snackis...

...torde vara Ulla Karlsson i Aspebodas debattinlägg på Svenska Kyrkans hemsida, där hon med viss emfas önskar sig en radikal förändring i inte bara det kyrkliga språket, utan också i själva läran och bekännelsen. En nyckelpassage i hennes text, som ger åtminstone mig Såsom-i-himmelen-vibbar (och nu menar jag filmen, inte bönen) är följande:

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!

Som trogna bloggläsare vetat i evigheter, så håller jag verkligen inte med min kollega. Och det handlar egentligen inte främst om hennes uppenbara avståndstagande från biblisk terminologi och vad som faktiskt till vissa delar är Jesus eget sätt att tala om sig själv, utan den märkliga världsbilden. "Det finns ingen fallen skapelse" menar Karlsson, men vad i hela friden ska vi då kalla vår värld och vår mänsklighet? Den är ju knappast präglad av "kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen", direkt. Vi är många som längtar efter det och många som ärligt och uppriktigt och ihärdigt försöker, men det går ju inte. Människor misslyckas. Människor misshandlar och människor missbrukar. Sig själva, varandra, skapelsen. I tusen och åter tusen år har människor försökt göra det rätta och sanna och goda och ibland har det gått ganska bra - men aldrig så bra att lidandet, övergreppen och ondskan utplånats. Vi har aldrig själva lyckats skapa ett liv där ingen någonsin förgår sig mot någon annan. Och själva skapelsen går ibland nästan till angrepp på sig själv - ibland förvisso provocerad av vårt mänskliga missbruk av den, men ibland utan någon som helst förklaring förutom att den plägar göra så med jämna mellanrum.

En tro och en kyrka som förnekar hur världen faktiskt ser ut och proklamerar ouppnåeliga ideal tror inte jag blir en kyrka för en modern och upplyst tid. Det blir en elitistisk och moralistisk kyrka som väljer ideal utifrån de styrandes aktuella preferenser och egna styrkor och där det ingenstans finns att ta vägen med sin ofullkomlighet, sin berättigade skam och sin längtan efter hjälp och förlåtelse. En kyrka där vi saknar ord för det som gör oss illa. Vad ska vi tänka om det som är ont, om världen inte är fallen? Varifrån kommer det och vad ska vi göra med det? Varifrån ska den misshandlade, våldtagna och utstötta hämta sitt hopp, om kyrkan hävdar att världen och mänskligheten inte innehåller sånt som är fallet och behöver försonas?

Det blir en kyrka som lägger allt i människors händer och därför en kyrka utan och nåd och upprättelse. Dessutom blir det också en kyrka med stora svarta hål i sitt rotsystem - för ska allting som handlar om försoningen tas bort, blir det inte så där värst mycket kvar - och i sitt släktträd - för de allra flesta kristna i världen tycks faktiskt inte ha några problem med korset och jag skulle passa mig rackarns noga för att påstå att det skulle bero på brist på modernitet och upplysning.

Det är klart att det är viktigt att försöka hitta nya ord för att förklara försoningens mysterium - för att tron ska vara levande och relevant behöver vi alltid pröva nya vägar när det kommer till språket. Det är klart att en blod-och-offer-terminologi behöver förklaras och sättas i sitt sammanhang för att bli begriplig för människor tusentals år och tusentals mil från tempelkulten i det gamla Israel och det är klart att det inte är okomplicerat med vare sig offer- eller rättegångsterminologin när det kommer till försoningen.

Men faktum kvarstår - utan korset, utan blodet, utan offret, tycka vad man vill om det, så hänger frälsningen och nåden på en ganska skör tråd. Åtminstone om man vill tro att Jesus har med saken att göra.