...sjöng vi på mässan nyss. Och min gårdag och såväl som min dag har på olika sätt präglats av tankar och samtal på det som vi ibland kallar evangelisation, ibland mission och ibland helt enkelt möten. Hur ska kristen tro förmedlas idag? Vilka frågor står i centrum i människors liv just nu? Vilka ord ska vi välja, hur ska vi vara, hur ska vi se på människor. Och så vidare. Och vidare. Kyrkans tjänare pratar sig blå i ansiktet om allt utom själva budskapet och varför i hela friden det ska spridas.
Som om det hängde enkom på oss. Och precis som om vi som på ett eller annat sätt gör tjänst i och för kyrkan, inte också är människor, mitt i verkligheten, mitt i livet. Som om vår vardag vore diametralt olik vår grannes, liksom. Som om vår föreställningsvärld vore så exklusiv och speciell att vi måste sänka oss, förhålla oss och anpassa oss. Och som om det vi har att komma med - budskapet om Jesus Kristus - vore för svårt för vanligt folk, så svårt att det måste lindas in och matchas upp med sentimentalt och förment djupsinnigt prat om Liiivet. Det som den där närmast mytiska "vanliga människan" förmodligen har minst lika bra koll på som vi.
En grupp som ofta benämns som svårnådd för kyrklig verksamhet, är den generation jag själv tillhör. Vi som är mellan 25 och 45, mitt uppe i livet med jobb och barn och hus och allt vad det kan vara. Livspusslarna. Självklart bär vi på massor av känslor och massor av frågor om livet, döden, meningen, kärleken, identiteten. Men vi är uppvuxna på 70-, 80- och 90-talen. Vi är ganska vana att prata om känslor och är i det närmaste indoktrinerade vikten av att Säga Vad Man Känner och Lyssna till Magkänslan. Vi har haft temadagar i skolan om kärleken och döden, vi har pratat människovärde varenda FN-dag sedan vi började lekis. Den biten kan vi, och vill vi utveckla den, så finns det självhjälpsböcker, artiklar, hemsidor och nätforum för precis alla frågor. När det gäller sånt som vi INTE kan, så vi vill ha fakta, dialog och utmaningar. Framför allt vill vi - precis som alla generationer - bli tagna på allvar, inte bli hanterade eller bemötta som om vår verklighet vore något exotiskt som vi inte klarar av utan livsvisa kyrkotjänares lätt nedlåtande hjälp till självhjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar