Jag blev så uppeldad av mitt förra inlägg så här kommer ett till. Om Facebook.
Elisabeth skriver bra om fenomenet bland kyrkligt anställda (och förmodligen även andra yrkesgrupper, misstänker jag) att ha två Facebook-profiler, en privat och en mer officiell, så att säga. Detta är något även jag funderat en hel del på - och precis som Elisabeth kommit fram till att jag själv inte vill.
Inte för att jag inte förstår varför man väljer att göra så. Vi vill alla ha sfärer där vi kan vara mer personliga för att inte säga privata. Att ha två FB-profiler kan dessutom skydda en från att göra misstag som kan krångla till ens egen och andras arbetsmiljö. Jag fattar precis. Jag kan till och med känna mig lite lockad ibland.
Men samtidigt - som Elisabeth så klokt skriver - jag är ju jag hela tiden. Och jag är dessutom präst hela tiden, och det är svårt att skilja isär. Dessutom blir det faktum att mina gamla konfirmander/kyrkvärdar/öppen-förskola-mammor kan se mina statusuppdateringar en god påminnelse om att jag faktiskt lovat att leva så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen.. Det jag inte vill att mina arbetskamrater/församlingsbor/exkonfirmander ska se, det har liksom inte på Facebook att göra. Och samtidigt tycker jag mig kunna vara ganska personlig, eftersom det knappast är någon nyhet för någon av dem att präster är människor.
Många av mina vänner fastar från Facebook. Det kan jag också förstå. Det blir lätt att det tar tid från annat som är viktigt. Dessutom ger Facebook plågsamt många möjligheter att försjunka i självupptagenhet och ytlighet. Men inte bara. Jag fastar inte från Facebook, därför att det på många sätt vore att fasta från vänskap, dialog och kunskap. Jag försöker (med högst varierande resultat) att verkligen använda det så, och inte till en massa trams, men jag använder det ungefär lika mycket som förut.
Det är lätt att en sund kritik och vaksamhet inför sociala medier som Facebook slår över i moralism där man glömmer alla de fördelar och faktiskt välsignelser som det fört med sig. Förvisso kan ingenting ersätta möten ansikte mot ansikte. Men möten på internet kan faktiskt vara möten hjärta mot hjärta. Visst förekommer mobbing, utseendefixering och trakasserier på nätet. Men också att kontakter knyts, förböner meddelas och tankar utbyts. Precis som i resten av tillvaron. För nätet är inte ett annat liv och en annan värld, utan en del av den vanliga världen.
5 kommentarer:
Som lärare ser jag fördelarna med att ha två konton. Jag vägrar ha föräldrar och elever som vänner på fb och det är inte för att inte de ska se vad _jag_ gör och tycker utan för att jag inte vill se vad de gör och tycker alla gånger. Många gånger gnälls och klagas det på skolan just på fb och jag vill inte behöav blanda i mig sådana diskussioner.
//Chri
Det är en klok tanke, tycker jag. Jag gör samma sak med konfirmander och deras föräldrar. Efter konfirmationen däremot, när deras engagemang är mer frivilligt, tackar jag gärna ja om de ber att få lägga till mig. Men initiativet får vara deras.
Väl talat! Jag håller med!
Och jag använder mig dessutom av vänlistor och har olika nivå på tillgänglighet. På det sättet kan jag kontrollera vem som ser vad hos mig. Till exempel tycker jag inte att avlägsne bekanten X nödvändigtvis ska se bilder på mitt barn, medan det är viktigt för avlägsna vänner att få hänga med.
Jag är också noga med att aldrig vänförfråga folk i församlingen. Vill de vara vänner med mig får de gärna fråga, och det är ingen hemlis att jag är här, men initiativet ska få vara deras.
Bra!
jag har liknande inställning som en del av er andra som kommenterat, både till studenter och konfirmander. tackar inte ja till någon student medan jag kan komma att examinera dem, men de som finns kvar sen säger jag ja till. lägger aldrig till dem själv, dock. sen gör väl iofs min generösa fb-policy (är fb-vän med såväl nuvarande som tidigare kollegor, handledare, chef, mamma och som sagt konfirmander och studenter) att jag är ganksa återhållsam med det personliga. vilket å andra sidan riskerar att leda till ett annat fb-problem, nämligen den ständigt närvarande duktighets/framgånshetsen. om man bara skriver om saker som man kan stå för inför alla riskerar man att bygga upp en bild av sig själv utan svagheter och misslyckanden. inte så bra det heller...
Skicka en kommentar