Ulla Karlsson har följt upp sitt första debattinlägg på Kyrkans Tidnings webbdebatt. Hon skriver i princip precis samma sak som förra gången.
I samma tidning skriver Annika Borg en krönika, apropå Karlssons artikel, om att ifrågasätta sina ryggmärgsreflexer. Klart läsvärd!
torsdag, mars 31, 2011
onsdag, mars 30, 2011
Det finns annat än syndabekännelser att bry sig om
Alla fina dopbarn som döps in i Kristi kropp och kyrka till exempel. Här är mitt senaste, lilla E som tittar något överseende på pappas flinande kusin...
måndag, mars 28, 2011
Fortsättning följer...
Jag har en linje till i resonemanget. Nämligen att i det synsätt som t.ex. Ulla Karlsson i Aspeboda men även andra som på senare tid förespråkat förändringar när det gäller syndabekännelsens plats i gudstjänsten t.ex. ger uttryck för, är fokus ganska ensidigt. Och ganska ytligt. Det utgår nämligen från att vi alla är människor som är sådär lite lagom tillräckligt goda. Som gör vårt bästa och faktiskt försöker behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Som självklart har gjort en del saker som vi inte är så stolta över, som ofta känner oss otillräckliga och lite misslyckade, men egentligen mest behöver höra att vi är fina och älskade och duger som vi är.
De som däremot glöms bort, är människor som gjort saker som de vet är riktigt, riktigt fel och inte vet vad de ska göra med sin berättigade skam och skuld. Som vet att de svikit sina barn, bedragit sin älskade, mobbat sin kollega, beljugit sina vänner, misshandlat någon på krogen, våldtagit sin flickvän. Nåden är till också för dem. Ännu mer för dem - för det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Och i detta glömmer man också offren för det som är ont och fel. När man ser sin våldtäktsman gå fri, hjälper det knappast att höra att Gud inte behöver förlåta för att han aldrig har fördömt. Då kan man förmodligen lika gärna sparka sig själv i magen. När krigsförbrytare kommer undan, så känns det knappast så vidare uppbyggeligt för tortyroffer att höra att de inte ens inför Gud ska få svara för sina handlingar. Och så vidare.
För att den teologiska diskussionen om synd, dom och nåd ska bli relevant, måste vi lyfta oss från det lagomsvenska mellanmjölkstänket om självkänsla och självbild och good-enough. Vi måste lyfta blicken också till det vi helst väljer att inte se - hos andra såväl som hos oss själva. Och framför allt måste vi sluta utgå från vår egen upplevelse av att det är jobbigt att höra att man är syndig, och se till dem - till oss - som faktiskt är drabbade av ondska på ett mer påtagligt sätt. Som har gjort, eller utsatts för, det som faktiskt inte kan kallas för otillräcklighet eller misslyckanden utan faktiskt är synd rakt upp och ner. Till dem som behöver Guds förlåtelse eftersom ingen människa klarar att förlåta det som de gjort. Till dem som behöver veta att någonstans, någon gång, ska den som gjorde mig, eller mitt barn så illa, få svara för sina handlingar inför den som ser och vet precis allting och som inte kan föras bakom ljuset.
En teologi utan synd och skuld är inte en teologi för de svaga och sargade, utstötta och slagna. Det är en teologi för de lyckade och välanpassade, där nåd är en självklarhet och en rättighet snarare än en gåva och där förlåtelsen inte behövs. En teologi där lidande är något man koketterar med, som bara får finnas om det får den drabbade att framstå som stark och/eller insiktsfull. En teologi där vare sig rövaren på korset, kvinnan med balsamflaskan eller äktenskapsbryterskan göre sig besvär.
De som däremot glöms bort, är människor som gjort saker som de vet är riktigt, riktigt fel och inte vet vad de ska göra med sin berättigade skam och skuld. Som vet att de svikit sina barn, bedragit sin älskade, mobbat sin kollega, beljugit sina vänner, misshandlat någon på krogen, våldtagit sin flickvän. Nåden är till också för dem. Ännu mer för dem - för det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Och i detta glömmer man också offren för det som är ont och fel. När man ser sin våldtäktsman gå fri, hjälper det knappast att höra att Gud inte behöver förlåta för att han aldrig har fördömt. Då kan man förmodligen lika gärna sparka sig själv i magen. När krigsförbrytare kommer undan, så känns det knappast så vidare uppbyggeligt för tortyroffer att höra att de inte ens inför Gud ska få svara för sina handlingar. Och så vidare.
För att den teologiska diskussionen om synd, dom och nåd ska bli relevant, måste vi lyfta oss från det lagomsvenska mellanmjölkstänket om självkänsla och självbild och good-enough. Vi måste lyfta blicken också till det vi helst väljer att inte se - hos andra såväl som hos oss själva. Och framför allt måste vi sluta utgå från vår egen upplevelse av att det är jobbigt att höra att man är syndig, och se till dem - till oss - som faktiskt är drabbade av ondska på ett mer påtagligt sätt. Som har gjort, eller utsatts för, det som faktiskt inte kan kallas för otillräcklighet eller misslyckanden utan faktiskt är synd rakt upp och ner. Till dem som behöver Guds förlåtelse eftersom ingen människa klarar att förlåta det som de gjort. Till dem som behöver veta att någonstans, någon gång, ska den som gjorde mig, eller mitt barn så illa, få svara för sina handlingar inför den som ser och vet precis allting och som inte kan föras bakom ljuset.
En teologi utan synd och skuld är inte en teologi för de svaga och sargade, utstötta och slagna. Det är en teologi för de lyckade och välanpassade, där nåd är en självklarhet och en rättighet snarare än en gåva och där förlåtelsen inte behövs. En teologi där lidande är något man koketterar med, som bara får finnas om det får den drabbade att framstå som stark och/eller insiktsfull. En teologi där vare sig rövaren på korset, kvinnan med balsamflaskan eller äktenskapsbryterskan göre sig besvär.
Veckans kyrknörds-snackis...
...torde vara Ulla Karlsson i Aspebodas debattinlägg på Svenska Kyrkans hemsida, där hon med viss emfas önskar sig en radikal förändring i inte bara det kyrkliga språket, utan också i själva läran och bekännelsen. En nyckelpassage i hennes text, som ger åtminstone mig Såsom-i-himmelen-vibbar (och nu menar jag filmen, inte bönen) är följande:
Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Som trogna bloggläsare vetat i evigheter, så håller jag verkligen inte med min kollega. Och det handlar egentligen inte främst om hennes uppenbara avståndstagande från biblisk terminologi och vad som faktiskt till vissa delar är Jesus eget sätt att tala om sig själv, utan den märkliga världsbilden. "Det finns ingen fallen skapelse" menar Karlsson, men vad i hela friden ska vi då kalla vår värld och vår mänsklighet? Den är ju knappast präglad av "kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen", direkt. Vi är många som längtar efter det och många som ärligt och uppriktigt och ihärdigt försöker, men det går ju inte. Människor misslyckas. Människor misshandlar och människor missbrukar. Sig själva, varandra, skapelsen. I tusen och åter tusen år har människor försökt göra det rätta och sanna och goda och ibland har det gått ganska bra - men aldrig så bra att lidandet, övergreppen och ondskan utplånats. Vi har aldrig själva lyckats skapa ett liv där ingen någonsin förgår sig mot någon annan. Och själva skapelsen går ibland nästan till angrepp på sig själv - ibland förvisso provocerad av vårt mänskliga missbruk av den, men ibland utan någon som helst förklaring förutom att den plägar göra så med jämna mellanrum.
En tro och en kyrka som förnekar hur världen faktiskt ser ut och proklamerar ouppnåeliga ideal tror inte jag blir en kyrka för en modern och upplyst tid. Det blir en elitistisk och moralistisk kyrka som väljer ideal utifrån de styrandes aktuella preferenser och egna styrkor och där det ingenstans finns att ta vägen med sin ofullkomlighet, sin berättigade skam och sin längtan efter hjälp och förlåtelse. En kyrka där vi saknar ord för det som gör oss illa. Vad ska vi tänka om det som är ont, om världen inte är fallen? Varifrån kommer det och vad ska vi göra med det? Varifrån ska den misshandlade, våldtagna och utstötta hämta sitt hopp, om kyrkan hävdar att världen och mänskligheten inte innehåller sånt som är fallet och behöver försonas?
Det blir en kyrka som lägger allt i människors händer och därför en kyrka utan och nåd och upprättelse. Dessutom blir det också en kyrka med stora svarta hål i sitt rotsystem - för ska allting som handlar om försoningen tas bort, blir det inte så där värst mycket kvar - och i sitt släktträd - för de allra flesta kristna i världen tycks faktiskt inte ha några problem med korset och jag skulle passa mig rackarns noga för att påstå att det skulle bero på brist på modernitet och upplysning.
Det är klart att det är viktigt att försöka hitta nya ord för att förklara försoningens mysterium - för att tron ska vara levande och relevant behöver vi alltid pröva nya vägar när det kommer till språket. Det är klart att en blod-och-offer-terminologi behöver förklaras och sättas i sitt sammanhang för att bli begriplig för människor tusentals år och tusentals mil från tempelkulten i det gamla Israel och det är klart att det inte är okomplicerat med vare sig offer- eller rättegångsterminologin när det kommer till försoningen.
Men faktum kvarstår - utan korset, utan blodet, utan offret, tycka vad man vill om det, så hänger frälsningen och nåden på en ganska skör tråd. Åtminstone om man vill tro att Jesus har med saken att göra.
Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Som trogna bloggläsare vetat i evigheter, så håller jag verkligen inte med min kollega. Och det handlar egentligen inte främst om hennes uppenbara avståndstagande från biblisk terminologi och vad som faktiskt till vissa delar är Jesus eget sätt att tala om sig själv, utan den märkliga världsbilden. "Det finns ingen fallen skapelse" menar Karlsson, men vad i hela friden ska vi då kalla vår värld och vår mänsklighet? Den är ju knappast präglad av "kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen", direkt. Vi är många som längtar efter det och många som ärligt och uppriktigt och ihärdigt försöker, men det går ju inte. Människor misslyckas. Människor misshandlar och människor missbrukar. Sig själva, varandra, skapelsen. I tusen och åter tusen år har människor försökt göra det rätta och sanna och goda och ibland har det gått ganska bra - men aldrig så bra att lidandet, övergreppen och ondskan utplånats. Vi har aldrig själva lyckats skapa ett liv där ingen någonsin förgår sig mot någon annan. Och själva skapelsen går ibland nästan till angrepp på sig själv - ibland förvisso provocerad av vårt mänskliga missbruk av den, men ibland utan någon som helst förklaring förutom att den plägar göra så med jämna mellanrum.
En tro och en kyrka som förnekar hur världen faktiskt ser ut och proklamerar ouppnåeliga ideal tror inte jag blir en kyrka för en modern och upplyst tid. Det blir en elitistisk och moralistisk kyrka som väljer ideal utifrån de styrandes aktuella preferenser och egna styrkor och där det ingenstans finns att ta vägen med sin ofullkomlighet, sin berättigade skam och sin längtan efter hjälp och förlåtelse. En kyrka där vi saknar ord för det som gör oss illa. Vad ska vi tänka om det som är ont, om världen inte är fallen? Varifrån kommer det och vad ska vi göra med det? Varifrån ska den misshandlade, våldtagna och utstötta hämta sitt hopp, om kyrkan hävdar att världen och mänskligheten inte innehåller sånt som är fallet och behöver försonas?
Det blir en kyrka som lägger allt i människors händer och därför en kyrka utan och nåd och upprättelse. Dessutom blir det också en kyrka med stora svarta hål i sitt rotsystem - för ska allting som handlar om försoningen tas bort, blir det inte så där värst mycket kvar - och i sitt släktträd - för de allra flesta kristna i världen tycks faktiskt inte ha några problem med korset och jag skulle passa mig rackarns noga för att påstå att det skulle bero på brist på modernitet och upplysning.
Det är klart att det är viktigt att försöka hitta nya ord för att förklara försoningens mysterium - för att tron ska vara levande och relevant behöver vi alltid pröva nya vägar när det kommer till språket. Det är klart att en blod-och-offer-terminologi behöver förklaras och sättas i sitt sammanhang för att bli begriplig för människor tusentals år och tusentals mil från tempelkulten i det gamla Israel och det är klart att det inte är okomplicerat med vare sig offer- eller rättegångsterminologin när det kommer till försoningen.
Men faktum kvarstår - utan korset, utan blodet, utan offret, tycka vad man vill om det, så hänger frälsningen och nåden på en ganska skör tråd. Åtminstone om man vill tro att Jesus har med saken att göra.
fredag, mars 25, 2011
Till slut så.
Det blev en predikan, omsider. Lång blev den också men det är inget större fel på den. Vill man höra den så gäller som vanligt S:ta Ragnhild klockan 11. Körsång, fina ministranter, våfflor och föredrag om Mariabilden i Ikonkonsten blir det också, så det finns massor med skäl utöver det där med att helga vilodagen och möta Kristus att gå dit.
Innan dess ska jag vara alldeles ledig. Då ska jag prata med min man och snusa på min katt och sortera min tvätt. Och så ska jag träffa Spindelkvinnorna också!
Innan dess ska jag vara alldeles ledig. Då ska jag prata med min man och snusa på min katt och sortera min tvätt. Och så ska jag träffa Spindelkvinnorna också!
onsdag, mars 23, 2011
Bebådelsedagsirritation
Det kanske beror på att jag försöker göra tusen saker på en gång, eller på mitt erkänt dåliga tålamod eller för den delen på min inneboende syndfullhet. Oavsett vilket - ju fler predikoutkast och andaktsböcker jag läser om jungfru Maria, och ju mer djupsinniga och lagom provokativa predikoidéer jag försöker hosta ur mig själv, desto mer irriterad blir jag. För det är som om vi inte kan få nog av att spekulera, kategorisera, romantisera och tragisera (om det ordet nu ens finns) Guds moder.
Och väldigt mycket av det jag läser (och själv tänker, för den delen) handlar inte ett smack om vad Maria gjorde, utan om hur hon VAR (eller ÄR om man föredrar det). Det är fattigdom och utsatthet och lydnad och renhet och armod och mod och exploatering och underkastelse och saktmod och jag vet inte allt. Maria ska ideligen förklaras och etiketteras och liksom hanteras. Inte hennes uppdrag, inte hennes vittnesbörd, utan hon själv, som människa och kvinna.
Kan vi inte bara låta henne ha sin personlighet och sin tvåtusen år gamla livssituation ifred och lyssna på vad hon har att säga om Gud istället? Och vara lite ödmjuka inför den frälsare hon var med om att ge oss, istället för att analysera sönder hans mamma?
Och väldigt mycket av det jag läser (och själv tänker, för den delen) handlar inte ett smack om vad Maria gjorde, utan om hur hon VAR (eller ÄR om man föredrar det). Det är fattigdom och utsatthet och lydnad och renhet och armod och mod och exploatering och underkastelse och saktmod och jag vet inte allt. Maria ska ideligen förklaras och etiketteras och liksom hanteras. Inte hennes uppdrag, inte hennes vittnesbörd, utan hon själv, som människa och kvinna.
Kan vi inte bara låta henne ha sin personlighet och sin tvåtusen år gamla livssituation ifred och lyssna på vad hon har att säga om Gud istället? Och vara lite ödmjuka inför den frälsare hon var med om att ge oss, istället för att analysera sönder hans mamma?
Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.
måndag, mars 21, 2011
söndag, mars 20, 2011
Powernap...
...according to Ebba. Äventyr i (som hon själv uttryckte sig) "en lite tuffare stad" som Södertälje tar på krafterna...
torsdag, mars 17, 2011
Fler än jag får moralpanik...
...av VictoriaMilans affärsidé att sammanföra människor som vill bryta sina egna och/eller andras äktenskap eller relationer, för att få det som på hemsidan kallas för "det lilla extra i livet".
Skribenter i både SvD och Dagen och 543 personer på Facebook vill att sajten ska läggas ned.
Jag för min del önskar att världen och livet var sådana att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att en sådan affärsidé skulle kunna bära sig ens i tankevärlden.
Skribenter i både SvD och Dagen och 543 personer på Facebook vill att sajten ska läggas ned.
Jag för min del önskar att världen och livet var sådana att det inte fanns en snöbolls chans i helvetet att en sådan affärsidé skulle kunna bära sig ens i tankevärlden.
Idag funderar jag på...
...hur många av alla kyrkotjänare, anställda såväl som förtroendevalda, som sitter och svettas över hur de ska öka antalet gudstjänstfirare i sina församlingar. Som funderar över vad dagens människa vill ha och behöver, när det kommer till tilltal såväl som innehåll. Som provar nya idéer och tankar och experimenterar med agendor och musik och som försöker hitta nya kommunikationsvägar.
Jag tror vi är ganska många och att det bland oss finns massor med god vilja och längtan efter att fira gudstjänster som är levande och välsignande möten med Gud och med varandra. Ändå är jag rädd att vi ofta missar några egentligen ganska grundläggande saker:
1) Att själva fira gudstjänst. På plats, med de människor som redan är där. För trovärdighetens, gemenskapens och insikternas skull. För att veta - på djupet - vad vi talar om. För varför skulle någon annan börja avsätta tid och engagemang för något, som de ansvariga själva inte prioriterar och värdesätter?
2) Att fråga oss själva, vad vi söker i gudstjänsten. Inte vad den där obestämda "dagens människa" söker, utan just vi, just nu. Och om vi inte firar gudstjänst - våga fråga oss själva varför vi låter bli, varför vi tycker oss kunna avvara kärnverksamheten i den kyrka vi bestämt oss för att tjäna.
3) Att se oss omkring. Vad har funkat för våra förfäder och förmödrar? Vad är det som hållit genom åren, och vad har förändrats? Vad är det som funkar över hela världen, och vad är det som måste få vara kontextuellt? Att våga lita på, att det som burit generationer över hela världen, kan bära även oss, även utan snygg förpackning, så att säga.
4) Att be. Om väckelse, ledning och glädje. För det är inte nyskriven musik, nya ordningar eller speciella satsningar som får en människa att bli en gudstjänstfirare på upptäcktsfärd mot Gud. Det är den Helige Ande. Hjälparen som Jesus lovade att sända sina lärjungar. För att vara en 100%-ig tredjedel av den allsmäktige Guden, så tycks Han vara fasligt lätt att räkna bort.
Jag tror vi är ganska många och att det bland oss finns massor med god vilja och längtan efter att fira gudstjänster som är levande och välsignande möten med Gud och med varandra. Ändå är jag rädd att vi ofta missar några egentligen ganska grundläggande saker:
1) Att själva fira gudstjänst. På plats, med de människor som redan är där. För trovärdighetens, gemenskapens och insikternas skull. För att veta - på djupet - vad vi talar om. För varför skulle någon annan börja avsätta tid och engagemang för något, som de ansvariga själva inte prioriterar och värdesätter?
2) Att fråga oss själva, vad vi söker i gudstjänsten. Inte vad den där obestämda "dagens människa" söker, utan just vi, just nu. Och om vi inte firar gudstjänst - våga fråga oss själva varför vi låter bli, varför vi tycker oss kunna avvara kärnverksamheten i den kyrka vi bestämt oss för att tjäna.
3) Att se oss omkring. Vad har funkat för våra förfäder och förmödrar? Vad är det som hållit genom åren, och vad har förändrats? Vad är det som funkar över hela världen, och vad är det som måste få vara kontextuellt? Att våga lita på, att det som burit generationer över hela världen, kan bära även oss, även utan snygg förpackning, så att säga.
4) Att be. Om väckelse, ledning och glädje. För det är inte nyskriven musik, nya ordningar eller speciella satsningar som får en människa att bli en gudstjänstfirare på upptäcktsfärd mot Gud. Det är den Helige Ande. Hjälparen som Jesus lovade att sända sina lärjungar. För att vara en 100%-ig tredjedel av den allsmäktige Guden, så tycks Han vara fasligt lätt att räkna bort.
måndag, mars 14, 2011
Om facebook
Jag blev så uppeldad av mitt förra inlägg så här kommer ett till. Om Facebook.
Elisabeth skriver bra om fenomenet bland kyrkligt anställda (och förmodligen även andra yrkesgrupper, misstänker jag) att ha två Facebook-profiler, en privat och en mer officiell, så att säga. Detta är något även jag funderat en hel del på - och precis som Elisabeth kommit fram till att jag själv inte vill.
Inte för att jag inte förstår varför man väljer att göra så. Vi vill alla ha sfärer där vi kan vara mer personliga för att inte säga privata. Att ha två FB-profiler kan dessutom skydda en från att göra misstag som kan krångla till ens egen och andras arbetsmiljö. Jag fattar precis. Jag kan till och med känna mig lite lockad ibland.
Men samtidigt - som Elisabeth så klokt skriver - jag är ju jag hela tiden. Och jag är dessutom präst hela tiden, och det är svårt att skilja isär. Dessutom blir det faktum att mina gamla konfirmander/kyrkvärdar/öppen-förskola-mammor kan se mina statusuppdateringar en god påminnelse om att jag faktiskt lovat att leva så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen.. Det jag inte vill att mina arbetskamrater/församlingsbor/exkonfirmander ska se, det har liksom inte på Facebook att göra. Och samtidigt tycker jag mig kunna vara ganska personlig, eftersom det knappast är någon nyhet för någon av dem att präster är människor.
Många av mina vänner fastar från Facebook. Det kan jag också förstå. Det blir lätt att det tar tid från annat som är viktigt. Dessutom ger Facebook plågsamt många möjligheter att försjunka i självupptagenhet och ytlighet. Men inte bara. Jag fastar inte från Facebook, därför att det på många sätt vore att fasta från vänskap, dialog och kunskap. Jag försöker (med högst varierande resultat) att verkligen använda det så, och inte till en massa trams, men jag använder det ungefär lika mycket som förut.
Det är lätt att en sund kritik och vaksamhet inför sociala medier som Facebook slår över i moralism där man glömmer alla de fördelar och faktiskt välsignelser som det fört med sig. Förvisso kan ingenting ersätta möten ansikte mot ansikte. Men möten på internet kan faktiskt vara möten hjärta mot hjärta. Visst förekommer mobbing, utseendefixering och trakasserier på nätet. Men också att kontakter knyts, förböner meddelas och tankar utbyts. Precis som i resten av tillvaron. För nätet är inte ett annat liv och en annan värld, utan en del av den vanliga världen.
Elisabeth skriver bra om fenomenet bland kyrkligt anställda (och förmodligen även andra yrkesgrupper, misstänker jag) att ha två Facebook-profiler, en privat och en mer officiell, så att säga. Detta är något även jag funderat en hel del på - och precis som Elisabeth kommit fram till att jag själv inte vill.
Inte för att jag inte förstår varför man väljer att göra så. Vi vill alla ha sfärer där vi kan vara mer personliga för att inte säga privata. Att ha två FB-profiler kan dessutom skydda en från att göra misstag som kan krångla till ens egen och andras arbetsmiljö. Jag fattar precis. Jag kan till och med känna mig lite lockad ibland.
Men samtidigt - som Elisabeth så klokt skriver - jag är ju jag hela tiden. Och jag är dessutom präst hela tiden, och det är svårt att skilja isär. Dessutom blir det faktum att mina gamla konfirmander/kyrkvärdar/öppen-förskola-mammor kan se mina statusuppdateringar en god påminnelse om att jag faktiskt lovat att leva så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen.. Det jag inte vill att mina arbetskamrater/församlingsbor/exkonfirmander ska se, det har liksom inte på Facebook att göra. Och samtidigt tycker jag mig kunna vara ganska personlig, eftersom det knappast är någon nyhet för någon av dem att präster är människor.
Många av mina vänner fastar från Facebook. Det kan jag också förstå. Det blir lätt att det tar tid från annat som är viktigt. Dessutom ger Facebook plågsamt många möjligheter att försjunka i självupptagenhet och ytlighet. Men inte bara. Jag fastar inte från Facebook, därför att det på många sätt vore att fasta från vänskap, dialog och kunskap. Jag försöker (med högst varierande resultat) att verkligen använda det så, och inte till en massa trams, men jag använder det ungefär lika mycket som förut.
Det är lätt att en sund kritik och vaksamhet inför sociala medier som Facebook slår över i moralism där man glömmer alla de fördelar och faktiskt välsignelser som det fört med sig. Förvisso kan ingenting ersätta möten ansikte mot ansikte. Men möten på internet kan faktiskt vara möten hjärta mot hjärta. Visst förekommer mobbing, utseendefixering och trakasserier på nätet. Men också att kontakter knyts, förböner meddelas och tankar utbyts. Precis som i resten av tillvaron. För nätet är inte ett annat liv och en annan värld, utan en del av den vanliga världen.
Jesus dog för våra synder. Inte för att vi tränat för lite.
Nu tänker jag vara snäppet mer personlig än jag brukar på bloggen. Den som blir illa berörd av sånt, kan sluta läsa nu.
Nåväl. När jag gick i trean på gymnasiet hade jag vad man skulle kunna kalla en "nära-ätstörningar-upplevelse". Det var klassiskt - massor med pluggstress, framtidsångest, flytta-hemifrån-längtan kombinterat med dito skräck. Alla som varit 18 känner förmodligen igen sig.
Just då kändes det som en asbra taktik att börja leva på knäckebröd och simma en kilometer om dagen med promenad till och från simhallen, vilket antingen betydde ungefär tre kilometer (ingen fara) eller en mil (kanske inte helbra när allt basfödan i skolmatsalen är Falu rågrut)
Jag blev smal, vältränad och fin. Jag hade alltid varit den som vägde lite mer än alla kompisarna och kände mig som om jag vägde dubbelt så mycket, så detta var en helt ny upplevelse. Varje kilo (jag minns fortfarande lyckokänslan när vågen som bara några veckor innan visat närmare 70, plötsligt visade knappa 63...) kändes som en seger över framtidsmonstret, ett tecken på att jag faktiskt hade koll. Ett tag där mådde jag jättebra. Jag fick massor med beröm och komplimanger. Vad jag minns var det bara en enda kompis som faktiskt markerade att hon såg vad som pågick - all heder åt Johanna för det. I övrigt var det faktiskt ingen som frågade vad jag höll på med - utom mamma förstås, men hon hade ju ingen aning om vad jag åt när jag inte var hemma och det var jag inte så ofta just då.
Sedan mådde jag inte bra alls ganska länge. Inte förrän flera år senare, faktiskt, även om jag började äta normalt igen ganska snart. Kroppen var liksom ur balans och själen också och det tog ett tag att läka ihop och bli glad igen.
Trots denna dyrköpta erfarenhet har jag flera gånger varit på vippen att göra samma sak igen. För att få den där härliga känslan av kontroll, och för att kunna stå ut med att se mig i spegeln. Trots att jag vet att jag borde se på mig själv med Guds ögon, så att säga. Det är så lätt att hamna där - och så svårt att komma därifrån. Min GI-tripp för några år sedan, var på vippen att gå överstyr, t.ex. Och då var jag ändå en mogen kvinna på nästan 30.
Med den här upplevelsen - som jag misstänker att jag delar med väldigt många medmänniskor - så är jag ytterst kluven till dagens hälsovurm som syns både i media men också i den allmänna kulturen i skolan och på arbetsplatser. Å ena sidan är det självklart att kroppen mår bra av att röra sig och få bränsle som den mår bra av. Fullkomligt självklart. Å andra sidan vet jag att det går att gömma så mycket självhat och kroppsförakt bakom just dessa självklarheter. Vi säger att vi tränar för att må bra. Vi säger att vi äter nyttigt för att vara rädda om oss. Och det gör vi säkert. Men många av oss gör det också för att vi känner oss som dåliga, äckliga, lata människor om vi låter bli. Vi pratar kanske inte om det i de här ordalagen så ofta. Kanske känns vi inte ens vid det. Men jag tror inte det är en orimlig gissning att vi är väldigt många.
Hur hälsosamt är det att gå runt och känna så? Hur skapelsebejakande är det, som kristen, att å ena sidan bekänna sig till en Gud som skapat mig till sin avbild och dött för att jag ska få leva - och å andra sidan betrakta mig själv som motbjudande/dålig/misslyckad för att jag är för tjock och för otränad?
Jag väger för mycket - hur mycket vet jag inte för jag har inte vägt mig en enda gång sedan 1999. Min allenarådande motionsform är promenader och de skulle kunna bli fler. Men jag satsar faktiskt på att sluta skämmas för det i första hand, och på att öka promenaderna i andra hand. Jesus dog för mina synder. Dit hör inte min vikt eller min kondition.
Nåväl. När jag gick i trean på gymnasiet hade jag vad man skulle kunna kalla en "nära-ätstörningar-upplevelse". Det var klassiskt - massor med pluggstress, framtidsångest, flytta-hemifrån-längtan kombinterat med dito skräck. Alla som varit 18 känner förmodligen igen sig.
Just då kändes det som en asbra taktik att börja leva på knäckebröd och simma en kilometer om dagen med promenad till och från simhallen, vilket antingen betydde ungefär tre kilometer (ingen fara) eller en mil (kanske inte helbra när allt basfödan i skolmatsalen är Falu rågrut)
Jag blev smal, vältränad och fin. Jag hade alltid varit den som vägde lite mer än alla kompisarna och kände mig som om jag vägde dubbelt så mycket, så detta var en helt ny upplevelse. Varje kilo (jag minns fortfarande lyckokänslan när vågen som bara några veckor innan visat närmare 70, plötsligt visade knappa 63...) kändes som en seger över framtidsmonstret, ett tecken på att jag faktiskt hade koll. Ett tag där mådde jag jättebra. Jag fick massor med beröm och komplimanger. Vad jag minns var det bara en enda kompis som faktiskt markerade att hon såg vad som pågick - all heder åt Johanna för det. I övrigt var det faktiskt ingen som frågade vad jag höll på med - utom mamma förstås, men hon hade ju ingen aning om vad jag åt när jag inte var hemma och det var jag inte så ofta just då.
Sedan mådde jag inte bra alls ganska länge. Inte förrän flera år senare, faktiskt, även om jag började äta normalt igen ganska snart. Kroppen var liksom ur balans och själen också och det tog ett tag att läka ihop och bli glad igen.
Trots denna dyrköpta erfarenhet har jag flera gånger varit på vippen att göra samma sak igen. För att få den där härliga känslan av kontroll, och för att kunna stå ut med att se mig i spegeln. Trots att jag vet att jag borde se på mig själv med Guds ögon, så att säga. Det är så lätt att hamna där - och så svårt att komma därifrån. Min GI-tripp för några år sedan, var på vippen att gå överstyr, t.ex. Och då var jag ändå en mogen kvinna på nästan 30.
Med den här upplevelsen - som jag misstänker att jag delar med väldigt många medmänniskor - så är jag ytterst kluven till dagens hälsovurm som syns både i media men också i den allmänna kulturen i skolan och på arbetsplatser. Å ena sidan är det självklart att kroppen mår bra av att röra sig och få bränsle som den mår bra av. Fullkomligt självklart. Å andra sidan vet jag att det går att gömma så mycket självhat och kroppsförakt bakom just dessa självklarheter. Vi säger att vi tränar för att må bra. Vi säger att vi äter nyttigt för att vara rädda om oss. Och det gör vi säkert. Men många av oss gör det också för att vi känner oss som dåliga, äckliga, lata människor om vi låter bli. Vi pratar kanske inte om det i de här ordalagen så ofta. Kanske känns vi inte ens vid det. Men jag tror inte det är en orimlig gissning att vi är väldigt många.
Hur hälsosamt är det att gå runt och känna så? Hur skapelsebejakande är det, som kristen, att å ena sidan bekänna sig till en Gud som skapat mig till sin avbild och dött för att jag ska få leva - och å andra sidan betrakta mig själv som motbjudande/dålig/misslyckad för att jag är för tjock och för otränad?
Jag väger för mycket - hur mycket vet jag inte för jag har inte vägt mig en enda gång sedan 1999. Min allenarådande motionsform är promenader och de skulle kunna bli fler. Men jag satsar faktiskt på att sluta skämmas för det i första hand, och på att öka promenaderna i andra hand. Jesus dog för mina synder. Dit hör inte min vikt eller min kondition.
söndag, mars 13, 2011
TV-favorit
Brittisk kvalitet, torr humor, vackra kläder, vacker miljö, spännande historisk period. Downton Abbey är det bästa sedan Huset Elliot. Tycker jag.
lördag, mars 12, 2011
onsdag, mars 09, 2011
Välj mer Gud
Askonsdag. Som vanligt lite dåligt samvete för mina oambitiösa fasteplaner i allmänhet och min dokumenterade svårighet att omsätta dem i praktiken i synnerhet. Och dessutom lite obehagskänslor inför det faktum att det finns så många självupptagna bieffekter av till synes goda fasteprojekt - att bara råka bli smalare, få mer egentid, mer pengar på sparkontot, mindre jobb med att vårda mina virtuella relationer... Hur ska man veta om det är en rätt fasta man pysslar med, liksom?
Men så hörde jag min goda kollega Y predika, och hon påminde om det som egentligen är alldeles självklart. Nämligen att fastan i första hand handlar om att välja till, inte om att välja bort. Om att välja till mer Gud-tid, mer Bön-tid, mer tid till att så gott det går bryta orättfärdiga bojor. Om att lägga mer tid och mer kraft på att likna Jesus, mer tid att påminna mig om vad han gjort för mig.
Vad som måste prioriteras bort för att åstadkomma detta, det lär dels variera, dels ge sig efter hand. Det är inte alls säkert att jag får mer Gud-tid för att jag slutar Facebooka. Inte heller att jag blir mer benägen att stå upp för sanning och barmhärtighet om jag inte äter godis - snarare tvärtom. Vad som däremot är säkert, är att om jag koncentrerar mig på att välja till, blir jag mindre fixerad vid det som måste väljas bort. Hoppas jag.
Men så hörde jag min goda kollega Y predika, och hon påminde om det som egentligen är alldeles självklart. Nämligen att fastan i första hand handlar om att välja till, inte om att välja bort. Om att välja till mer Gud-tid, mer Bön-tid, mer tid till att så gott det går bryta orättfärdiga bojor. Om att lägga mer tid och mer kraft på att likna Jesus, mer tid att påminna mig om vad han gjort för mig.
Vad som måste prioriteras bort för att åstadkomma detta, det lär dels variera, dels ge sig efter hand. Det är inte alls säkert att jag får mer Gud-tid för att jag slutar Facebooka. Inte heller att jag blir mer benägen att stå upp för sanning och barmhärtighet om jag inte äter godis - snarare tvärtom. Vad som däremot är säkert, är att om jag koncentrerar mig på att välja till, blir jag mindre fixerad vid det som måste väljas bort. Hoppas jag.
tisdag, mars 08, 2011
Kvinnodag
Å ena sidan är det ju bra med en internationell kvinnodag, eftersom den ger tillfälle att lyfta viktiga frågor som verkligen behöver tas upp, synliggöras och bekämpas, såsom mödradödlighet vid förlossningar, relationsmisshandel, och våldtäkt som vapen.
Å andra sidan för den här dagen med sig en massa saker som kanske inte är lika viktigt - allmänt särartstänkande som går ut på att kvinnor är varma, mjuka och fantastiska så där i allmänhet och/eller offer för allting så där i största allmänhet. Inte allt jag hört i radio i dag har känts som om det främjat jämställdheten direkt. Mer som att idag är dagen då vi pratar om hur synd det är om kvinnor, för att ha det gjort liksom.
Nåväl, jag är inte på mitt mest strukturerade och djuplodande humör idag, som ni kanske märker. Så jag citerar en av mina fiktiva favoriter, nämligen Vita Huset-juristen Ainsley Hayes som säger så här:
"I am a citizen of this country, I am not a special subset in need of your protection. I do not have to have my rights handed down to me by a bunch of old white men"
Och detta är givetvis inte gångbart i alla länder och sammanhang. Men i ett land som USA; eller Sverige för den delen, har hon helt klart en poäng.
Å andra sidan för den här dagen med sig en massa saker som kanske inte är lika viktigt - allmänt särartstänkande som går ut på att kvinnor är varma, mjuka och fantastiska så där i allmänhet och/eller offer för allting så där i största allmänhet. Inte allt jag hört i radio i dag har känts som om det främjat jämställdheten direkt. Mer som att idag är dagen då vi pratar om hur synd det är om kvinnor, för att ha det gjort liksom.
Nåväl, jag är inte på mitt mest strukturerade och djuplodande humör idag, som ni kanske märker. Så jag citerar en av mina fiktiva favoriter, nämligen Vita Huset-juristen Ainsley Hayes som säger så här:
"I am a citizen of this country, I am not a special subset in need of your protection. I do not have to have my rights handed down to me by a bunch of old white men"
Och detta är givetvis inte gångbart i alla länder och sammanhang. Men i ett land som USA; eller Sverige för den delen, har hon helt klart en poäng.
lördag, mars 05, 2011
Bli-glad-platser
När jag ser den här vägstumpen, så blir jag glad och förväntansfull och inställd på att krama min mormor. Det har jag blivit varje gång jag åkt den i minst 30 år, så det går liksom av bara farten även om jag nuförtiden får krama min mamma istället!
torsdag, mars 03, 2011
Möt mig nu som den jag är...
...sjöng vi på mässan nyss. Och min gårdag och såväl som min dag har på olika sätt präglats av tankar och samtal på det som vi ibland kallar evangelisation, ibland mission och ibland helt enkelt möten. Hur ska kristen tro förmedlas idag? Vilka frågor står i centrum i människors liv just nu? Vilka ord ska vi välja, hur ska vi vara, hur ska vi se på människor. Och så vidare. Och vidare. Kyrkans tjänare pratar sig blå i ansiktet om allt utom själva budskapet och varför i hela friden det ska spridas.
Som om det hängde enkom på oss. Och precis som om vi som på ett eller annat sätt gör tjänst i och för kyrkan, inte också är människor, mitt i verkligheten, mitt i livet. Som om vår vardag vore diametralt olik vår grannes, liksom. Som om vår föreställningsvärld vore så exklusiv och speciell att vi måste sänka oss, förhålla oss och anpassa oss. Och som om det vi har att komma med - budskapet om Jesus Kristus - vore för svårt för vanligt folk, så svårt att det måste lindas in och matchas upp med sentimentalt och förment djupsinnigt prat om Liiivet. Det som den där närmast mytiska "vanliga människan" förmodligen har minst lika bra koll på som vi.
En grupp som ofta benämns som svårnådd för kyrklig verksamhet, är den generation jag själv tillhör. Vi som är mellan 25 och 45, mitt uppe i livet med jobb och barn och hus och allt vad det kan vara. Livspusslarna. Självklart bär vi på massor av känslor och massor av frågor om livet, döden, meningen, kärleken, identiteten. Men vi är uppvuxna på 70-, 80- och 90-talen. Vi är ganska vana att prata om känslor och är i det närmaste indoktrinerade vikten av att Säga Vad Man Känner och Lyssna till Magkänslan. Vi har haft temadagar i skolan om kärleken och döden, vi har pratat människovärde varenda FN-dag sedan vi började lekis. Den biten kan vi, och vill vi utveckla den, så finns det självhjälpsböcker, artiklar, hemsidor och nätforum för precis alla frågor. När det gäller sånt som vi INTE kan, så vi vill ha fakta, dialog och utmaningar. Framför allt vill vi - precis som alla generationer - bli tagna på allvar, inte bli hanterade eller bemötta som om vår verklighet vore något exotiskt som vi inte klarar av utan livsvisa kyrkotjänares lätt nedlåtande hjälp till självhjälp.
Som om det hängde enkom på oss. Och precis som om vi som på ett eller annat sätt gör tjänst i och för kyrkan, inte också är människor, mitt i verkligheten, mitt i livet. Som om vår vardag vore diametralt olik vår grannes, liksom. Som om vår föreställningsvärld vore så exklusiv och speciell att vi måste sänka oss, förhålla oss och anpassa oss. Och som om det vi har att komma med - budskapet om Jesus Kristus - vore för svårt för vanligt folk, så svårt att det måste lindas in och matchas upp med sentimentalt och förment djupsinnigt prat om Liiivet. Det som den där närmast mytiska "vanliga människan" förmodligen har minst lika bra koll på som vi.
En grupp som ofta benämns som svårnådd för kyrklig verksamhet, är den generation jag själv tillhör. Vi som är mellan 25 och 45, mitt uppe i livet med jobb och barn och hus och allt vad det kan vara. Livspusslarna. Självklart bär vi på massor av känslor och massor av frågor om livet, döden, meningen, kärleken, identiteten. Men vi är uppvuxna på 70-, 80- och 90-talen. Vi är ganska vana att prata om känslor och är i det närmaste indoktrinerade vikten av att Säga Vad Man Känner och Lyssna till Magkänslan. Vi har haft temadagar i skolan om kärleken och döden, vi har pratat människovärde varenda FN-dag sedan vi började lekis. Den biten kan vi, och vill vi utveckla den, så finns det självhjälpsböcker, artiklar, hemsidor och nätforum för precis alla frågor. När det gäller sånt som vi INTE kan, så vi vill ha fakta, dialog och utmaningar. Framför allt vill vi - precis som alla generationer - bli tagna på allvar, inte bli hanterade eller bemötta som om vår verklighet vore något exotiskt som vi inte klarar av utan livsvisa kyrkotjänares lätt nedlåtande hjälp till självhjälp.
tisdag, mars 01, 2011
Du har avsevärt större kapacitet än du utnyttjar
Du har avsevärt större kapacitet än du utnyttjar.
Nu för tiden kanske lärare avråds från att säga sådana saker till en prestationsprinsessa i vardande. Men 1993, då det fortfarande inte ansågs skadligt för flickor att vara duktiga, och för mig, just då, var det helt rätt.
Påpekandet kom från min SO-lärare i åttonde klass. Jag, som i låg- och mellanstadiet haft ett rätt gott självförtroende och när det gällde allt utom matte och slöjd, hade i och med högstadiet liksom tappat styrfarten. Det berodde självklart på allmän tonårig narcissism och lättja, men ännu mer på att det dels plötsligt var mindre OK än någonsin att vara duktig i skolan, dels kändes helt klart osäkert om jag verkligen var så där duktig som mamma och pappa alltid hade hävdat. Jag övervägde allvarligt möjligheten att jag helt enkelt var en ointressant men pretentiös nolla som egentligen inte kunde något alls. I det läget kändes det inte så motiverat att få femma på SO-provet. Särskilt inte när tiden upptogs av så mycket annat, som till exempel att intensivt låtsas vara helt ointresserad av pojkar och sitt utseende och ändå tänka på just de två sakerna hela tiden.
I alla fall. Att få höra en lärare, som vi dessutom bara haft i några månader, prata om en med vuxna ord som avsevärt och kapacitet, det var precis vad prestationsprinsessan behövde för att återhämta sig. Inte för att jag låtsades om att jag tyckte det just då - jag låtsades tvärtom som om det störde mig ohyggligt. Men så var det inte - då skulle jag ju knappast minnas det, så här nästan 17 år senare. För även om jag fortfarande var ful och ointressant, så var jag i alla fall inte dum i huvudet. Och så här i efterhand, när min självbild är något mer balanserad, tänker jag med tacksamhet på Hans, som faktiskt lyckades säga helt rätt sak vid rätt tillfälle.
Nu för tiden kanske lärare avråds från att säga sådana saker till en prestationsprinsessa i vardande. Men 1993, då det fortfarande inte ansågs skadligt för flickor att vara duktiga, och för mig, just då, var det helt rätt.
Påpekandet kom från min SO-lärare i åttonde klass. Jag, som i låg- och mellanstadiet haft ett rätt gott självförtroende och när det gällde allt utom matte och slöjd, hade i och med högstadiet liksom tappat styrfarten. Det berodde självklart på allmän tonårig narcissism och lättja, men ännu mer på att det dels plötsligt var mindre OK än någonsin att vara duktig i skolan, dels kändes helt klart osäkert om jag verkligen var så där duktig som mamma och pappa alltid hade hävdat. Jag övervägde allvarligt möjligheten att jag helt enkelt var en ointressant men pretentiös nolla som egentligen inte kunde något alls. I det läget kändes det inte så motiverat att få femma på SO-provet. Särskilt inte när tiden upptogs av så mycket annat, som till exempel att intensivt låtsas vara helt ointresserad av pojkar och sitt utseende och ändå tänka på just de två sakerna hela tiden.
I alla fall. Att få höra en lärare, som vi dessutom bara haft i några månader, prata om en med vuxna ord som avsevärt och kapacitet, det var precis vad prestationsprinsessan behövde för att återhämta sig. Inte för att jag låtsades om att jag tyckte det just då - jag låtsades tvärtom som om det störde mig ohyggligt. Men så var det inte - då skulle jag ju knappast minnas det, så här nästan 17 år senare. För även om jag fortfarande var ful och ointressant, så var jag i alla fall inte dum i huvudet. Och så här i efterhand, när min självbild är något mer balanserad, tänker jag med tacksamhet på Hans, som faktiskt lyckades säga helt rätt sak vid rätt tillfälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)