Det är insidan som räknas.

Det lärde jag mig när jag var liten. Det var så man SKULLE tycka och tänka, även om man innerst inne ville vara smal, söt och fin i håret. Det var ju viktigare hur man var inuti, än hur man såg ut.

Klart att det var värsta klischékakan, med ett tjockt lager dubbelmoralsglasyr på. Men det funkade ju ändå, lite grand i alla fall. Det fanns en motvikt till vikt- och utseendehetsen som obevekligt smög sig på i mellanstadiet. Det var så fröken svarade om frågan kom upp, det var så hjärtespalten i Kamratposten bemötte förpubertal viktångest.

Det där är tjugo år sedan och tiderna är annorlunda. Insidan är kanske viktigast nu med - men även den ska tränas, fixas och maxas. Med meditation, mindfulness och terapi. Man ska vara en HEL människa. Och tjocka människor, de är inte hela. De (vi) är antingen trasiga, eller så är de oupplysta och karaktärslösa. Dessutom svävar de i potentiell livsfara. Men, de hela och upplysta kan gripa in, och uppfostrande rädda tjockisarna till hela och lyckliga liv. Det blir bra TV, på tidig kväll så även de förpubertala tjejerna med viktångest kan titta. Tjockisarna gråter, men det är bara nyttigt.

Jag vet, jag vet, jag generaliserar och överdriver. Riktig fetma kan verkligen vara farligt, man mår inte bra av att inte trivas med sig själv och ibland behöver man hjälp.

Men frågan är ju om vi skulle vantrivas så vansinnigt med oss själva, om vi istället för "Jag bantade-mig-pigg-och-lycklig-reportage" och "'tröstäter du dig farligt fet"-larm, kunde få höra att det faktiskt är insidan som räknas? Om vi slutade tänka på våra kroppar hela tiden, och istället ägnade lite mer tid åt insidan - vår egna såväl som andras?