...någon hindrade min ämbetsutövning genom till exempel schemaläggning.
...någon påstod att bristerna i min ämbetsutövning beror enkom på mitt kön.
...någon (direkt till mig eller bakom min rygg) kallade mig för nedsättande saker med anledning av mitt kön och mitt ämbete.
...om jag blev förbigången vid tjänstetillsättning på grund av mitt kön.
...om jag blev bemött med raljans, ointresse eller någon annan härskarteknik av människor med annan ämbetssyn än jag själv, oavsett sammanhang.
Det skulle jag faktiskt, för inget av ovanstående är OK. Och då skulle jag bli arg och ledsen och förhoppningvis också säga ifrån. Hittills har inget av det hänt, vad jag vet. Inte en enda gång.
Vad som däremot händer med jämna mellanrum är att folk förväntar sig - eller till och med kräver - att jag ska känna mig kränkt när...
...en kollega på grund av sin ämbetssyn uteblir från en mässa som jag leder, t.ex. vid ett konvent eller liknande.
...människor på grund av sin ämbetssyn sitter kvar i bänken vid mässor som jag celebrerar
...människor på grund av sin ämbetssyn kommer fram till nattvardsbordet, men väljer att bli välsignade.
...människor som har en ämbetssyn som säger att prästämbetet är förbehållet män är ärliga med den saken.
Jag tycker inte ovanstående är det minsta kränkande och detta främst av två skäl. Det första är att den gemenskap jag har med de människor som detta handlar om. Denna gemenskap finns i vår gemensamma bekännelse till Jesus Kristus, den är djupare än vår åsiktsskillnad när det kommer till ämbetet och den har gjort mig övertygad om att deras vilja inte är att göra mig, eller kyrkan, illa.
Det andra är att det faktiskt inte är mitt problem. För jag tror att Gud vill att jag ska vara präst. Kyrkan och församlingen har erkänt och bekräftat min kallelse, jag har blivit antagen, vigd och anställd. Så när jag har min egen tro, kyrkans och församlingens förtroende i ryggen, så blir inte enskilda kollegors eller andra trossyskons inställning i denna fråga inget hot mot min prästidentitet. Visst kan det kännas sorgligt ibland, och framför allt lite opraktiskt - men kränkande? Nej. Inte ett dugg.
Jag kräver givetvis inte att alla ämbetssystrar ska tycka och känna som jag. Inte alls. Vi är alla olika och har olika sårbarhetspunkter - själv kan jag reagera väldigt starkt på saker som många andra inte ens märker. Men jag tror ändå att det är viktigt, i denna fråga såväl som i andra, att fundera på vad ens känslor egentligen står för. Har min meningsmotståndare verkligen gjort mig illa? Beror min reaktion enbart på något som har gjorts, underlåtits eller sagts? Eller handlar det egentligen om andra saker också? Om att han eller hon helt enkelt inte
är sådan som jag vill att han eller hon ska vara? Och dessutom inte tänker och tror som vi har lärt oss att det är gott och rätt att göra?
Jag tror inte det skadar att ställa frågan.
