Kvinnan vid Sykars brunn äger verkligen andra årgångens januari. Två långa evangelietexter handlar om hennes möte med Jesus, och därmed predikas, skrivs och reflekteras det en hel del om henne just nu.
Evangelisten Johannes berättar inte så värst mycket bakgrundsfakta - hon är samarisk, hon bor i Sykar, hon hämtar vatten mitt på dagen, hon har haft fem plus en man. Detta avhandlas liksom i förbigående, innan berättelsen kommer in på väsentligheterna. Nämligen på att den här kvinnan och Jesus för ett samtal om livet och levande vatten, ett samtal som mynnar ut i att Jesus säger vem han är - nämligen Messias, den som kvinnan säger att hon vet "ska komma och låta oss få veta allt". Kvinnan vittnar om detta inne i staden ("Kom så får ni se en man som sagt mig allt som jag har gjort"), människor kommer till tro och söker upp Jesus för att se med egna ögon.
Kvinnan vid Sykars brunn möter alltså Guds son öga mot öga och pratar med honom. I samtalet berättar Jesus vem han är, och vad han har att ge. Han ger henne tecken för att hon ska förstå att det är sant. Kvinnan får därefter -eller tar sig, snarare - uppdraget att berätta för människorna i Sykar om att Jesus är Messias. Och det funkar, människor kommer till tro på hennes ord, så starkt att de själva söker upp Jesus för att vara nära honom och lära känna honom och hans ord.
Kvinnan vid Sykars brunn tyckts alltså ha varit varit en intellektuellt välutrustad kvinna med med vilken Jesus förde en rätt avancerad diskussion och dessutom en framgångsrik missionär. Det hon fick höra och se var evangeliets kärna och stjärna i både ord och kött - hon var en av dem som verkligen tog emot ordet.
Vad beror det då på att hon så ofta blir ihågkommen inte för det hon fick höra och se, eller för det hon faktiskt sa och gjorde, utan för det som hade hänt innan? Varför är vi mer intresserade av att Jesus talade med en kvinna som tycks ha varit utstött på grund av skörlevnad, än av vad han faktiskt sade till henne? Varför tycks det ibland viktigare att hon var kvinna och utstött, än att hon fick höra de nästan unika orden "det är jag, den som talar till dig"?
Det sker i all välmening, för att understryka det stora och självklara att Jesus inte gör skillnad på människor och lägger sin skatt i bräckliga lerkärl och så vidare. Men jag undrar om det verkligen är så fruktbart egentligen? Varför ska vi älta de synder och det utanförskap som Jesus förlät och slog sönder för 2000 år sedan? Ska vi minnas kvinnan vid Sykars brunn för hennes ensamhet och hennes fem eller sex män, eller ska vi minnas det evangelium hon tog emot och predikade?
Mer eller mindre relaterade inlägg här och här.
tisdag, januari 26, 2010
måndag, januari 25, 2010
Ecce kakor!
Till vänster - chokladcookies med vit choklad och russin. Till höger - cookies med vit choklad och lakritskola.
lördag, januari 23, 2010
Trivialiteter
Hört på Hemköp 1:
- Ska vi köpa några sådana här till Sköldis?
(Ung man med farligt utseende skopar upp färska räkor)
Hört på Hemköp 2:
- Pappa, du är duuum! Jag vill inte gifta mig med dig pappa!
(Mycket ung man är upprörd för att han inte får klättra på ställningen för kundkorgar)
- Ska vi köpa några sådana här till Sköldis?
(Ung man med farligt utseende skopar upp färska räkor)
Hört på Hemköp 2:
- Pappa, du är duuum! Jag vill inte gifta mig med dig pappa!
(Mycket ung man är upprörd för att han inte får klättra på ställningen för kundkorgar)
fredag, januari 22, 2010
Spindelkvinnor
Jag har den stora förmånen att vara en spindel i ett kvinnligt nätverk. En grupp av kvinnor som tillsammans bildar en sådan där gemenskap som man annars bara läser om, eller ser på film. Där man delar tankar, glädje och sorg, ber för och vårdar sig om varandra - men utan att det på något vis blir sentimentalt, påträngande eller "kletigt" om ni förstår vad jag menar.
Mitt nätverk består av en tämligen brokig samling svenskkyrkliga kvinnor som kommer från olika fromhetstraditioner, sammanhang och platser. Vi är i olika ålder, har olika uppgifter och platser i Svenska Kyrkans liv och verksamhet och vi har också olika syn när det kommer till den så kallade ämbetsfrågan. Några av oss är präster, andra av oss tror inte att Gud kallar kvinnor till präster och några befinner sig någonstans däremellan. Det som fört oss samman är att vi funnit en minsta gemensam nämnare i Jesus Kristus och i våra drömmar, visioner och också i vår oro för Svenska Kyrkan.
Idag har vi mötts och som alltid när jag kommer från en sådan träff, känner jag mig glad, hoppfull och uppbyggd. Ämbetsfrågan må vara ett sår som gör ont, och som många tycks finna någon sorts glädje i att ständigt riva av skorpan på - men dagar som denna står det så tydligt att det finns något annat också. Nämligen en vilja att se på det som förenar istället för på det som skiljer, en vilja att respektera också den tro man inte delar, en vilja att hitta lösningar och framför allt - en tro på att vi i Jesus Kristus faktiskt är ett. Han är vår, och vi är hans.
Mitt nätverk består av en tämligen brokig samling svenskkyrkliga kvinnor som kommer från olika fromhetstraditioner, sammanhang och platser. Vi är i olika ålder, har olika uppgifter och platser i Svenska Kyrkans liv och verksamhet och vi har också olika syn när det kommer till den så kallade ämbetsfrågan. Några av oss är präster, andra av oss tror inte att Gud kallar kvinnor till präster och några befinner sig någonstans däremellan. Det som fört oss samman är att vi funnit en minsta gemensam nämnare i Jesus Kristus och i våra drömmar, visioner och också i vår oro för Svenska Kyrkan.
Idag har vi mötts och som alltid när jag kommer från en sådan träff, känner jag mig glad, hoppfull och uppbyggd. Ämbetsfrågan må vara ett sår som gör ont, och som många tycks finna någon sorts glädje i att ständigt riva av skorpan på - men dagar som denna står det så tydligt att det finns något annat också. Nämligen en vilja att se på det som förenar istället för på det som skiljer, en vilja att respektera också den tro man inte delar, en vilja att hitta lösningar och framför allt - en tro på att vi i Jesus Kristus faktiskt är ett. Han är vår, och vi är hans.
torsdag, januari 21, 2010
Liten Kanin
Jag har träffat en kanin idag. Två gånger. Första gången i den fina parken mitt emot Astra, andra gången nere vid kanalen. En liten, sandfärgad och väldigt söt kanin som första gången vi sågs just var i färd med att förse sig vid ett fågelbord och andra gången sprang väldigt fort undan för en bil.
Jag trodde först att det var en hare, men det var det inte - både öron och bakben var omisskännligt kaninska. Inte heller tror jag det var en förrymd burkanin, för den såg ut att vara så bekväm med livet i det fria. Fast hur vanligt är det med vilda kaniner egentligen? De finns på Gotland, vet jag, och längs med järnvägsspåren vid Karlberg, men utöver detta? Har jag sett en raritet, eller bara en kanin bland många?
måndag, januari 18, 2010
Slacker-präst
Jag känner mig lite som en slacker faktiskt. Den här veckan jobbar jag bara tre dagar. Därefter är jag ledig i fyra. På fredag ska jag nätverka i Örebro och kanske passa på att träffa lillebror och svägerskan också, men därefter har jag faktiskt inga speciella planer.
Har ni några förslag på roliga/nyttiga/spännande aktviteter som jag kan ägna nästa helg åt? Några filmer jag borde se och avslöja slutet på?Något fint museum jag borde besöka eller ett smaskigt recept jag borde testa? Jag är öppen för alla anständiga förslag!
Har ni några förslag på roliga/nyttiga/spännande aktviteter som jag kan ägna nästa helg åt? Några filmer jag borde se och avslöja slutet på?Något fint museum jag borde besöka eller ett smaskigt recept jag borde testa? Jag är öppen för alla anständiga förslag!
Filmisk manipulation
OBS! Innehåller s.k. "spoilers"!
Detta är ramhandlingen i filmen The Reader med Kate Winslet och Ralph Fiennes, som vi såg i lördags. Medan jag tittade, tyckte jag den var fantastisk. Efteråt mådde jag faktiskt lite illa. Vilket inte beror på att filmen inte var kvalitetsmässigt bra, för det är den, verkligen. Men jag kan inte komma ifrån en krypande känsla av att helt enkelt ha blivit manipulerad. För vad är det egentligen jag har sett? Hur har jag tagit emot det jag har sett?
Relationen mellan Michael, 15 år, och Hanna, 38, framställs romantiskt, med dämpat ljus och innerliga såväl som lite lekfulla sexscener. Högläsningsscenerna är mysiga, rörande och visar på hur de båda växer med uppgiften. Cykelsemestern i ett fagert sensommartyskland, fin gemenskap...stopp. Han är 15. Som en konfirmand ungefär. Hon är nästan 40. Det är hon som bestämmer, på alla plan, från första början. Hade jag tyckt att det var lika fint om det handlade om Michaela, 15, som fick sexuell utbildning i utbyte mot högläsning av Hans, 38? Mja. Är det faktiskt så att jag sitter och tycker att en relation som tangerar sexuellt utnyttjande är fin och romantisk? Att han har så svårt med relationer som vuxen, beror det på att han aldrig glömt sin första kärlek, eller på att han helt enkelt blivit känslomässigt skadad över övergrepp? Dålig smak i munnen...
Samma sak, men värre, sker när man får veta vem denna Hanna är. Hur hon först låtit sjuka småflickor i dödslägret läsa högt för henne, för att sedan skicka dem till gaskamrarna. Att hon låtit hundratals flickor och kvinnor brinna inne i en kyrka som hon hade nyckeln till, för att "hon hade ju ansvar för dem, de kunde ju ha rymt". Visst, hon låter sig dömas till ett längre straff för att inte avslöja att hon inte kan läsa och jag kommer på mig själv med att hoppas att det hela ska avslöjas, att hon bara ska bli dömd för medhjälp för hon skäms ju så för sin analfabetism, kanske ändå att...stopp igen. Läskunnig eller ej, hon har underlåtit att rädda livet på 200 pers. Hon har varit lägervakt och använt detta för att få sina egna behov - litterära visserligen, men ändå - tillfredsställda av tjejer som hon sedan skickat i döden. Sitter jag här och känner medlidande med en nazistisk mörderska som därtill haft tveksamma sexuella förbindelser med en tonåring? Blä. Riktigt dålig smak i munnen.
Det är riktigt skickligt filmiskt hantverk, måste jag säga, att få betraktaren att känna och tänka saker som hon egentligen inte alls vill. Samtidigt kan jag inte riktigt bestämma mig för om detta är en film som verkligen genomtänkt vill problematisera det faktum att ondska inte går att förstå och förklara och att medkänsla faktiskt är något som går att styra med små medel, eller om det är en film som helt enkelt helt simpelt utnyttjar ondskan och förintelsen som bakgrundmaterial till en tvivelaktig kärlekshistoria. Jag tror jag måste läsa boken också för att få någon klarhet i detta. Just nu känner jag mig som sagt mest manipulerad.
Tyskland, 1958. Ung pojke möter mogen kvinna. Tycke uppstår och en kärleksaffär, bestående av lika delar sex och högläsning, utspelar sig under en sommar. Kvinnan försvinner, pojken blir ledsen. Pojken blir juridiskstudent, besöker rättegång mot forna koncentrationslägervakter och återser kvinnan på de anklagades bänk. Inser att hon tar på sig ett strängare straff än hon förtjänar för att dölja det faktum att hon inte kan läsa och skriva. Kvinnan hamnar i fängelse, pojken (vuxen nu) har ett rörigt kärleksliv men en god karriär och börjar läsa in böcker på band och skickar till fängelset. Kvinnan blir glad och lär sig läsa. Kvinnan ska släppas ut, pojken ska hjälpa till med boende och jobb. Kvinnan hänger sig. Slut.
Detta är ramhandlingen i filmen The Reader med Kate Winslet och Ralph Fiennes, som vi såg i lördags. Medan jag tittade, tyckte jag den var fantastisk. Efteråt mådde jag faktiskt lite illa. Vilket inte beror på att filmen inte var kvalitetsmässigt bra, för det är den, verkligen. Men jag kan inte komma ifrån en krypande känsla av att helt enkelt ha blivit manipulerad. För vad är det egentligen jag har sett? Hur har jag tagit emot det jag har sett?
Relationen mellan Michael, 15 år, och Hanna, 38, framställs romantiskt, med dämpat ljus och innerliga såväl som lite lekfulla sexscener. Högläsningsscenerna är mysiga, rörande och visar på hur de båda växer med uppgiften. Cykelsemestern i ett fagert sensommartyskland, fin gemenskap...stopp. Han är 15. Som en konfirmand ungefär. Hon är nästan 40. Det är hon som bestämmer, på alla plan, från första början. Hade jag tyckt att det var lika fint om det handlade om Michaela, 15, som fick sexuell utbildning i utbyte mot högläsning av Hans, 38? Mja. Är det faktiskt så att jag sitter och tycker att en relation som tangerar sexuellt utnyttjande är fin och romantisk? Att han har så svårt med relationer som vuxen, beror det på att han aldrig glömt sin första kärlek, eller på att han helt enkelt blivit känslomässigt skadad över övergrepp? Dålig smak i munnen...
Samma sak, men värre, sker när man får veta vem denna Hanna är. Hur hon först låtit sjuka småflickor i dödslägret läsa högt för henne, för att sedan skicka dem till gaskamrarna. Att hon låtit hundratals flickor och kvinnor brinna inne i en kyrka som hon hade nyckeln till, för att "hon hade ju ansvar för dem, de kunde ju ha rymt". Visst, hon låter sig dömas till ett längre straff för att inte avslöja att hon inte kan läsa och jag kommer på mig själv med att hoppas att det hela ska avslöjas, att hon bara ska bli dömd för medhjälp för hon skäms ju så för sin analfabetism, kanske ändå att...stopp igen. Läskunnig eller ej, hon har underlåtit att rädda livet på 200 pers. Hon har varit lägervakt och använt detta för att få sina egna behov - litterära visserligen, men ändå - tillfredsställda av tjejer som hon sedan skickat i döden. Sitter jag här och känner medlidande med en nazistisk mörderska som därtill haft tveksamma sexuella förbindelser med en tonåring? Blä. Riktigt dålig smak i munnen.
Det är riktigt skickligt filmiskt hantverk, måste jag säga, att få betraktaren att känna och tänka saker som hon egentligen inte alls vill. Samtidigt kan jag inte riktigt bestämma mig för om detta är en film som verkligen genomtänkt vill problematisera det faktum att ondska inte går att förstå och förklara och att medkänsla faktiskt är något som går att styra med små medel, eller om det är en film som helt enkelt helt simpelt utnyttjar ondskan och förintelsen som bakgrundmaterial till en tvivelaktig kärlekshistoria. Jag tror jag måste läsa boken också för att få någon klarhet i detta. Just nu känner jag mig som sagt mest manipulerad.
söndag, januari 17, 2010
Hjälp Haiti!
Idag i S:ta Ragnhild tog vi upp en extra kollekt vid högmässans slut (eftersom det var rikskollekt gick det inte att byta ändamål). Den gick givetvis till Hela Världens insats för jordbävningsdrabbade Haiti och resultatet blev mycket gott.
Man kan ge en gåva via sms också. Sms:a ordet Haiti till 72 950 så skänker du 50:-!
Det är Hela Världen som står bakom så det är självklart helt schysst!
Man kan ge en gåva via sms också. Sms:a ordet Haiti till 72 950 så skänker du 50:-!
Det är Hela Världen som står bakom så det är självklart helt schysst!
fredag, januari 15, 2010
...för du är tjej.
Det var min klasskompis motivering till varför jag inte fick vara med och spela bandy. Ingen ytterligare förklaring gavs, inga djupare skäl angavs. Visserligen gick vi bara i fyran, och så höga krav på retorik kanske man inte ska ställa på tioåringar, men jag minns att jag upplevde det hela som mycket dumt. Jag blev inte särskilt ledsen, och inte arg, bara lite frustrerad över att min klasskompis var så korkad. Vaddå "för att du är tjej"?. Jag hade ju två ben, skridskor och klubba, vad var problemet liksom? Dessutom var han ny i klassen och kände inte mig, för allt vad han visste kunde jag ju ha varit värsta stjärnan på bandy?
Det händer med jämna mellanrum att jag upplever precis samma frustration, fast i en omvänd situation. Det är när främmande människor - i all välmening och uppriktighet, jag påstår inget annat - säger att jag är en så duktig präst. Inte för att de känner mig, utan för att jag - just det - är tjej. För det betyder inte sällan, har jag lärt mig, att jag antas och/eller anses vara inte bara en bra präst, utan en bättre präst än mina manliga (och i förekommande fall) äldre kollegor. Jag är, enligt dessa antaganden, en varm, inkännande, mjuk och modern präst, som förstår det där med känslor och människor mycket bättre än mina manliga kollegor.
Mitt kön, ungefär det enda i min personlighet jag inte har valt ens en bråkdel av, och som jag inte kan påverka med mindre än genomgripande medicinska ingrepp, påstås med andra ord vara mer eller mindre avgörande för hur jag utövar mitt ämbete. Eller så säger folk bara så för att de tror att jag ska bli glad av att höra det. Jag vet inte. Jag fattar lika lite som jag gjorde på hockeyrinken i Vivalla för tjugo år sedan.
Fast, kanske stämmer det ibland. Kvinnor är ju nu en gång mer tränade i att vara varma och mjuka eftersom det är något som förväntas av alla kvinnor och inte bara dem av oss som råkar vara prästvigda. Men jag är ändå klart tveksam till om det är kromosomer och könsroller som är det avgörande när det kommer till att vara präst. Jag har manliga kollegor som är veritabla stjärnor på att, som det så fint heter "möta människor". Som utstrålar värme och kärlek i handling och sanning och som utan att behöva anstränga sig verkligen är 100% närvarande och engagerade i det de gör, oavsett om det handlar om en strulig konfirmand, en ledsen änkling eller för den delen en predikan på trettonde efter trefaldighet. Och jag har kvinnliga kollegor som även med manliga mått mätt uppfattas som allvarliga, traditionella och lite opersonliga.
Det handlar med andra ord om väldigt mycket mer än X och Y när det kommer till personligheter, prästers såväl som andras. Det tror jag de flesta egentligen, när de tänker efter, vet. Visst finns det egenskaper och beteenden som är vanligare hos män än hos kvinnor och vice versa, visst kan det till och med vara fullt möjligt att vissa skillnader är nedlagda från start för att göra livet mer spännande. Jag vill ändå inte få min yrkesutövnings kvalitet härledd till mitt kön och dessutom förväntas bli glad och tacksam för det.
Det här inlägget kanske tangerar prästerlig uppblåsthet som Sofia Lilly Jönsson kallar det, men den risken tar jag...
Det händer med jämna mellanrum att jag upplever precis samma frustration, fast i en omvänd situation. Det är när främmande människor - i all välmening och uppriktighet, jag påstår inget annat - säger att jag är en så duktig präst. Inte för att de känner mig, utan för att jag - just det - är tjej. För det betyder inte sällan, har jag lärt mig, att jag antas och/eller anses vara inte bara en bra präst, utan en bättre präst än mina manliga (och i förekommande fall) äldre kollegor. Jag är, enligt dessa antaganden, en varm, inkännande, mjuk och modern präst, som förstår det där med känslor och människor mycket bättre än mina manliga kollegor.
Mitt kön, ungefär det enda i min personlighet jag inte har valt ens en bråkdel av, och som jag inte kan påverka med mindre än genomgripande medicinska ingrepp, påstås med andra ord vara mer eller mindre avgörande för hur jag utövar mitt ämbete. Eller så säger folk bara så för att de tror att jag ska bli glad av att höra det. Jag vet inte. Jag fattar lika lite som jag gjorde på hockeyrinken i Vivalla för tjugo år sedan.
Fast, kanske stämmer det ibland. Kvinnor är ju nu en gång mer tränade i att vara varma och mjuka eftersom det är något som förväntas av alla kvinnor och inte bara dem av oss som råkar vara prästvigda. Men jag är ändå klart tveksam till om det är kromosomer och könsroller som är det avgörande när det kommer till att vara präst. Jag har manliga kollegor som är veritabla stjärnor på att, som det så fint heter "möta människor". Som utstrålar värme och kärlek i handling och sanning och som utan att behöva anstränga sig verkligen är 100% närvarande och engagerade i det de gör, oavsett om det handlar om en strulig konfirmand, en ledsen änkling eller för den delen en predikan på trettonde efter trefaldighet. Och jag har kvinnliga kollegor som även med manliga mått mätt uppfattas som allvarliga, traditionella och lite opersonliga.
Det handlar med andra ord om väldigt mycket mer än X och Y när det kommer till personligheter, prästers såväl som andras. Det tror jag de flesta egentligen, när de tänker efter, vet. Visst finns det egenskaper och beteenden som är vanligare hos män än hos kvinnor och vice versa, visst kan det till och med vara fullt möjligt att vissa skillnader är nedlagda från start för att göra livet mer spännande. Jag vill ändå inte få min yrkesutövnings kvalitet härledd till mitt kön och dessutom förväntas bli glad och tacksam för det.
Det här inlägget kanske tangerar prästerlig uppblåsthet som Sofia Lilly Jönsson kallar det, men den risken tar jag...
Rökelsedoften går nästan genom skärmen...
Hittade en massa härliga processionsfilmer på Youtube, starring bland andra undertecknad. Titta, lyssna och njut!
onsdag, januari 13, 2010
Nu är det fredagsmys...
Jag vet, jag vet. Det är onsdag idag. Men det ska bli trevligt med fredag. Jag brukar personligen inleda fredagsmyset med att läsa SPT i en korridor på jobbet, småpratandes med kyrkoherdens sekreterare. En trevlig liten ritual faktiskt. Ibland slår jag på stort och äter en clementin under tiden.
Vill du tjuvstarta fredagsmyset? Här finns lite smakprov!
Vill du tjuvstarta fredagsmyset? Här finns lite smakprov!
måndag, januari 11, 2010
söndag, januari 10, 2010
Domsöndag hela veckan...
Jag kan inte sluta lyssna på Wachet Auf. Försökte gå över till först advents- och sedan julmusik, men hur det nu är, så är jag ohjälpligt tillbaka i musikalisk Domsöndagstid.
Fler än jag...
...skriver om dopet i dessa dagar. Jonatan till exempel. Han ägnar sig åt analys av hur dopet beskrivs på Svenska Kyrkans hemsida. Läs.
lördag, januari 09, 2010
Slippery-slope-argumentation...
...är jag egentligen igen vän av, men i fallet med dopets befrielsebön och läran om arvssynden, så är jag benägen att använda mig av sådan.
För jag tror inte det på djupet rör sig om en enbart vilja att inkludera och anpassa just dopets liturgi riten till "den vanliga människans livs- och människosyn". Det handlar om att det håller på att ske en förändring i den kristna synen på vad det är att vara människa. Och förändras synen på det, så förändras givetvis också synen på Guds, och inte minst Kristi relation till människan.
Idag lär Svenska Kyrkan, tillsammans med kristenheten i stort, att Jesus kom till jorden för att, med dopritualets ord, rädda oss från det onda. Man tänker sig alltså att det finns ondska, som vi behöver räddas ifrån. Och den ondskan, den finns både inuti, och utanför oss. Och det här är ingen dogm som är ett rent intellektuellt tankefoster, utan en dogm som kanske mer än någon annan är sprungen ur mänklig erfarenhet - det jag goda som jag vill det gör jag inte, och så vidare. Vi använder olika ord för det här, arvssynd, brustenhet, bortvändhet, sår, you name it. Men faktum kvarstår. Kristendomen bygger (bland annat) på tanken på att människan behöver hjälp utifrån för att räddas från något som delvis finns inom hennes själv, som finns inom alla människor och som det är svårt att avgöra exakt när det börjar märkas. Och när vi ändrar, eller tar bort, den delen av dopets liturgi som allra tydligast talar om detta, då är det ett tydligt tecken på att vi börjat problematisera en av kristendomens grundförutsättningar, nämligen förhållandet, såväl som skillnaderna mellan Gud och människan.
Jag skulle inte säga att ett spädbarn är ont. Men jag skulle hellre inte säga att det är alltigenom gott. För ett barn är en hel människa, och i en hel människa ingår benägenheten att göra det som inte är gott, rätt och sant och det kan man faktiskt kalla för arvssynd. Därför tycker jag att det är helt naturligt att be Gud att befria barnet från det ondas makt - både nu och framledes. Det är ett sätt att ta verklighetens villkor, såväl som Guds befriande kärlek, på allvar.
Men i en värld som (och nu generaliserar jag grovt) helst vill se ondska i dess extremformer, som något avslägset och groteskt och på individen som en god varelse med möjlighet att genom riktiga val och goda relationer skapa sin egen materiella såväl som existentiella välfärd, där blir talet om inuti-ondska hotfull och provocerande. För det kräver räddning utifrån, och det kräver självinsikt om att det finns något hos mig som jag själv inte rår på. Det kräver en frälsare.
I Jesus Kristus har vi en frälsare. Från ondskans makter i himlarymderna såväl som från vår egen benägenhet att välja sådana ord, handlingar och underlåtelser som skadar vår nästa, oss själva eller skapelsen. Men om vi inte tror att vi gör sådana val, eller om vi tror att våra rationaliseringar eller kompensationsbeteenden kan så att säga jämna ut det hela, då behöver vi inte Jesus. Som förebild kanske, när han är användbar, men inte som frälsare. Då behövs inget kors och inget blod och inget dop heller för allt ju liksom redan färdigt.
Jag tror inte att de som vill revidera dopliturgin är ute efter att avskaffa Jesus som frälsare. Jag tror inte de drivs av något annat än en uppriktig vilja att älska sin nästa. Men jag tror faktiskt, att de utsagda eller förmodade behov som de försöker möta, är på väg precis åt det håll som jag beskriver ovan.
Jag tror inte hellre man kan bortse från att dopet är ett sakrament, vars ordning är en del av kyrkans bekännelse och lära. Det här handlar om så mycket mer än pastoral omsorg och kontextualitet - det handlar om hur vi ser på det allra, allra innersta och viktigaste. Och då behöver man både be, läsa, tänka och prata innan man börjar ändra på de små saker som faktiskt speglar de allra största.
För jag tror inte det på djupet rör sig om en enbart vilja att inkludera och anpassa just dopets liturgi riten till "den vanliga människans livs- och människosyn". Det handlar om att det håller på att ske en förändring i den kristna synen på vad det är att vara människa. Och förändras synen på det, så förändras givetvis också synen på Guds, och inte minst Kristi relation till människan.
Idag lär Svenska Kyrkan, tillsammans med kristenheten i stort, att Jesus kom till jorden för att, med dopritualets ord, rädda oss från det onda. Man tänker sig alltså att det finns ondska, som vi behöver räddas ifrån. Och den ondskan, den finns både inuti, och utanför oss. Och det här är ingen dogm som är ett rent intellektuellt tankefoster, utan en dogm som kanske mer än någon annan är sprungen ur mänklig erfarenhet - det jag goda som jag vill det gör jag inte, och så vidare. Vi använder olika ord för det här, arvssynd, brustenhet, bortvändhet, sår, you name it. Men faktum kvarstår. Kristendomen bygger (bland annat) på tanken på att människan behöver hjälp utifrån för att räddas från något som delvis finns inom hennes själv, som finns inom alla människor och som det är svårt att avgöra exakt när det börjar märkas. Och när vi ändrar, eller tar bort, den delen av dopets liturgi som allra tydligast talar om detta, då är det ett tydligt tecken på att vi börjat problematisera en av kristendomens grundförutsättningar, nämligen förhållandet, såväl som skillnaderna mellan Gud och människan.
Jag skulle inte säga att ett spädbarn är ont. Men jag skulle hellre inte säga att det är alltigenom gott. För ett barn är en hel människa, och i en hel människa ingår benägenheten att göra det som inte är gott, rätt och sant och det kan man faktiskt kalla för arvssynd. Därför tycker jag att det är helt naturligt att be Gud att befria barnet från det ondas makt - både nu och framledes. Det är ett sätt att ta verklighetens villkor, såväl som Guds befriande kärlek, på allvar.
Men i en värld som (och nu generaliserar jag grovt) helst vill se ondska i dess extremformer, som något avslägset och groteskt och på individen som en god varelse med möjlighet att genom riktiga val och goda relationer skapa sin egen materiella såväl som existentiella välfärd, där blir talet om inuti-ondska hotfull och provocerande. För det kräver räddning utifrån, och det kräver självinsikt om att det finns något hos mig som jag själv inte rår på. Det kräver en frälsare.
I Jesus Kristus har vi en frälsare. Från ondskans makter i himlarymderna såväl som från vår egen benägenhet att välja sådana ord, handlingar och underlåtelser som skadar vår nästa, oss själva eller skapelsen. Men om vi inte tror att vi gör sådana val, eller om vi tror att våra rationaliseringar eller kompensationsbeteenden kan så att säga jämna ut det hela, då behöver vi inte Jesus. Som förebild kanske, när han är användbar, men inte som frälsare. Då behövs inget kors och inget blod och inget dop heller för allt ju liksom redan färdigt.
Jag tror inte att de som vill revidera dopliturgin är ute efter att avskaffa Jesus som frälsare. Jag tror inte de drivs av något annat än en uppriktig vilja att älska sin nästa. Men jag tror faktiskt, att de utsagda eller förmodade behov som de försöker möta, är på väg precis åt det håll som jag beskriver ovan.
Jag tror inte hellre man kan bortse från att dopet är ett sakrament, vars ordning är en del av kyrkans bekännelse och lära. Det här handlar om så mycket mer än pastoral omsorg och kontextualitet - det handlar om hur vi ser på det allra, allra innersta och viktigaste. Och då behöver man både be, läsa, tänka och prata innan man börjar ändra på de små saker som faktiskt speglar de allra största.
fredag, januari 08, 2010
Befrielsebönen nu igen
När jag döptes, då lät befrielsebönen så här:
Herren Gud, den evige förbarmaren, som allena förlossar från allt ont, och som av nåd har kallat dig till delaktighet i ljuset, genom vår Herre Jesus Kristus, uttage dig från mörkrets välde och behålle dig i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid.
Herren Gud, den evige förbarmaren, som allena förlossar från allt ont, och som av nåd har kallat dig till delaktighet i ljuset, genom vår Herre Jesus Kristus, uttage dig från mörkrets välde och behålle dig i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid.
Stämmer det verkligen?
Precis som Dag Sandahl förutsade, så tycks nästa lärodebatt i Svenska Kyrkan bli en om dopet. I gårdagens Kyrkans tidning fanns flera artiklar om detta, bland annat en intervju med Anna Björk som är kyrkoherde i Orsa, där man beställt hem Margareta Melins dopmaterial, som skiljer sig från handboken på flera sätt, bland annat när det gäller inledningsorden och befrielsebönen.
"Ofta har föräldrarna tagit reda på hur dopet går till, inte sällan har de läst på sajter på nätet vad prästen säger. Att föräldrarna är så välinformerade är en orsak till att dopet allt oftare ifrågasätts" säger Björk och hänvisar till kollegors utsagor på en fortbildningsdag i Västerårs stift.
Jag kan hålla med henne på den första punkten. Många föräldrar har varit inne på till exempel Dopguiden eller diskuterat dopritualet på Familjeliv. De har koll på hur det går till, och de är ofta genomtänkta i sitt beslut att döpa sina barn. Men jag kan faktiskt ärligen säga att jag träffat betydligt fler kollegor än dopföräldrar som har problem med befrielsebönen. Faktiskt inga dopföräldrar alls, i den mån de sagt något till mig förstås.
Så, kollegor och föräldrar bland mina läsare, vilka är era erfarenheter och tankar när det gäller synen på dop i allmänhet och befrielsebönen i synnerhet? Hänger dop och frälsning ihop? Är befrielsebönen, och därmed tanken på arvssynden, en otidsenlig och/eller obiblisk tankegång som vi behöver frigöra oss ifrån för att dopet ska vara relevant för dagens människor?
För er som inte är totalt kyrknördiga, så lyder befrielsebönen, som prästen ber över barnet i början på dopgudstjänsten, så här:
Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid.
Tag emot korsets tecken på din + panna på din + mun och på ditt + hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge. Amen.
"Ofta har föräldrarna tagit reda på hur dopet går till, inte sällan har de läst på sajter på nätet vad prästen säger. Att föräldrarna är så välinformerade är en orsak till att dopet allt oftare ifrågasätts" säger Björk och hänvisar till kollegors utsagor på en fortbildningsdag i Västerårs stift.
Jag kan hålla med henne på den första punkten. Många föräldrar har varit inne på till exempel Dopguiden eller diskuterat dopritualet på Familjeliv. De har koll på hur det går till, och de är ofta genomtänkta i sitt beslut att döpa sina barn. Men jag kan faktiskt ärligen säga att jag träffat betydligt fler kollegor än dopföräldrar som har problem med befrielsebönen. Faktiskt inga dopföräldrar alls, i den mån de sagt något till mig förstås.
Så, kollegor och föräldrar bland mina läsare, vilka är era erfarenheter och tankar när det gäller synen på dop i allmänhet och befrielsebönen i synnerhet? Hänger dop och frälsning ihop? Är befrielsebönen, och därmed tanken på arvssynden, en otidsenlig och/eller obiblisk tankegång som vi behöver frigöra oss ifrån för att dopet ska vara relevant för dagens människor?
För er som inte är totalt kyrknördiga, så lyder befrielsebönen, som prästen ber över barnet i början på dopgudstjänsten, så här:
Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i Livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid.
Tag emot korsets tecken på din + panna på din + mun och på ditt + hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge. Amen.
onsdag, januari 06, 2010
Mitt decennium II - världen är full av vänner
Sarro och jag i Marvikarna, 2009
Martin och jag i Hågadalen, vintern 2001/02
Lisa och jag på en Uppsalapendel 14/2-2002måndag, januari 04, 2010
Mitt decennium
Sådana här genomgångar gjorde alla för en vecka sedan. Jag är lite senfärdig, så min egoträskiga decenniegenomgång kommer här, fyra dagar in på det nya. Hoppas mina bloggande läsare nu blir mäkta inspirerade att göra likadana!
2000
Jag läser bibelvetenskap och nytestamentlig grekiska i Uppsala och bor på Arken, även om jag mer och mer börjar hänga på S:t Ansgar. Jag genomgår antagningsproceduren i Strängnäs Stift och blir, efter två antagningskonferenser och en gruppraktik (i Örebro) antagen som prästkandidat i augusti. Ungefär samtidigt blir jag och Markus (som jag lärt känna på stiftsgruppen under året) mer än bara vänner - varpå han åker som stipendiat till Israel i tre månader. Under hösten blir grekiskan väldigt mycket av ett heltidsprojekt, jag översätter Markusevangeliet och Paulus tillsammans med Kristoffer och CJ och det regnar hela tiden. I december kommer Markus hem och jag skriver uppsats i samma seminarium som Kaplanen (vars blogg tyvärr är nedlagd).
2001
Jag läser kyrkohistoria och kyrkovetenskap på vårterminen, men tar ett kortare studieuppehåll för att göra praktik i Mariefred. Där får jag bo hos Markus Jerusalemvänner R och H samt Konrad Katt i deras radhus. Lisa träffar Kaplanen, vilket gör vårt Arken-liv ännu mer trivsamt. På sommaren flyttar jag till Ansgarsgården, jobbar inom äldrevården 10 veckor i rad och sedan läser jag ännu mera bibelvetenskap under hösten. Den 11 september sitter vi på Carolina när nyheten om de kraschade planen når ut i läsesalarna. Eftermiddagen spenderas framför Tv:n på Kristoffer och Johans korridor. I oktober fyller Markus 25 och vi förlovar oss några dagar senare.
2002
Det är en snöig vinter. Under våren läser jag Tros- och livsåskådningsvetenskap och Markus börjar på Pastoralinstitutet. Vi flyttar till lägenheten på S:t Johannesgatan på skärtorsdagen och gifter oss 4/5, det regnar och är kallt men är trevligt ändå. Vi åker på bröllopsresa till Grekland, där vi bränner oss i solen, läser massor av böcker och promenerar i olivlundar. Jag är tjänstebiträde i Strängnäs och Markus i Oxelösund på sommaren - fast jag hinner med en sväng i äldrevården också. Under hösten läser jag mer tros- och livsåskådning och försöker ta igen mina förlorade poäng från våren innan.
2003
Markus prästvigs i januari och börjar pendla till Östertälje. Jag skriver ex-jobb om nattvardsböner och jobbar därefter i äldrevården ännu en sväng. Jag börjar på Pastoralinstitutet och vantrivs mer och mer ju längre tiden går. Markus söker, och får jobb i Vårdinge. I oktober åker vi på Kaplanens och Lisas bröllop i Kramfors och sedan åker jag till Wittenberg, Leipzig och Halle på PKV-resa. I december flyttar vi till Mölnbo och Melanchthon flyttar in, som en julklapp från mamma och pappa.
2004
Jag veckopendlar mellan Mölnbo och Uppsala, vilket inte är precis roligt men det fungerar. Jag får husrum hos M och A i utbyte mot viss barnpassning och dagishämtning, det gör livet mycket lättare. På Pastoralinstitutet är ljuspunkterna undervisningen i själavård samt mina nyfunna vänner, varav H och E är allra bäst. Falstaff och fru L gifter sig i maj och i juni prästvigs jag, äntligen och börjar jobba i Mariefred. Kaplanen och Lisa flyttar till Mölnbo. På hösten åker vi till Lettland på församlingsresa. Julen firar vi hemma, tillsammans med våra nya grannar.
2005
Jag jobbar vidare i Mariefred och trivs hur bra som helst. Söker jobb i Flen som jag inte får, extraknäcker i Trosa men hamnar inte där heller. Ska precis söka jobb i Sköldinge, då de ringer från Södertälje, där jag börjar på ett vik. i juni. Vi åker på semester till Bulgarien. Har halsfluss två gånger och magsjuka två.
2006
Det är en underbart snöig vinter och vi åker en massa längdskidor. Jag börjar blogga, inspirerade av Karin Långström Vinge. Mitt vikariat förlängs och jag börjar få hopp om fast tjänst, vilken jag också får löfte om framåt hösten. Och för övrigt jobbar vi, tämligen hela tiden. Handleder mina första gruppraktikanter, åker till Gotland med min mini-konfirmandgrupp och får ett rätt brutalt utbrott av eksem på sommaren. Min gudson Nils föds och döps, men då är jag oturligt nog på fortbildningsresa till Lund, något som för övrigt lär mig att jag aldrig i mitt liv ska bli reseledare. Finaste grannarna flyttar - men Lisa är kvar hela hösten eftersom hon jobbar i Västertälje. Huset målas rött istället för blått och vi byter Felician mot Octavian.
2007
Jag jobbar på som vanligt, med undantag för en "nära-väggen"-sjukskrivning på våren. Det är emellertid inte så farligt, utan jag kommer igen med full kraft. Pastorsadjunkt Å börjar och etablerar begreppet Piff-och-Puff-prästerna. Min guddotter Ebba föds och döps. Vi åker till Rom under pingsten. På hösten upptäcker jag Grey´s Anatomy och tittar mig raskt igenom säsong 1, 2 och 3.
2008
En slaskig och dålig vinter, men jobbet flyter på bra tack vare adjunkt och lite andra förändringar. Kollegan P börjar när adjunkten slutar, vilket gör förlusten av arbetsglädjen mycket mindre kännbar. Jag skaffar Facebook och får ännu en gudson, Elliot. På hösten provar jag GI-metoden och blir smalare, men inte särskilt mycket gladare, så jag ger upp alltihop. Resultatet håller dock i sig rätt bra ändå.
2009
Makens guddotter Elsa föds, liksom hans gudson Axel. Vi får huset ommålat invändigt och jag upptäcker tjusningen med Vita Huset. Jag fyller 30, åker på prästmöte, byter fackförbund, vikarierar som kyrkoherde och får halsfluss. Omorganisation i församlingen är struligt men spännande. Jag går en kurs om barns sorgereaktioner, blir poster-girl för kyrkovalet. Vi åker till Finland i mars, jag åker till Estland med Lisa i augusti och i oktober åker vi till Rom.
Slutsats: Livet blir mindre rafflande ju äldre man blir. Och det är rätt skönt.
2000
Jag läser bibelvetenskap och nytestamentlig grekiska i Uppsala och bor på Arken, även om jag mer och mer börjar hänga på S:t Ansgar. Jag genomgår antagningsproceduren i Strängnäs Stift och blir, efter två antagningskonferenser och en gruppraktik (i Örebro) antagen som prästkandidat i augusti. Ungefär samtidigt blir jag och Markus (som jag lärt känna på stiftsgruppen under året) mer än bara vänner - varpå han åker som stipendiat till Israel i tre månader. Under hösten blir grekiskan väldigt mycket av ett heltidsprojekt, jag översätter Markusevangeliet och Paulus tillsammans med Kristoffer och CJ och det regnar hela tiden. I december kommer Markus hem och jag skriver uppsats i samma seminarium som Kaplanen (vars blogg tyvärr är nedlagd).
2001
Jag läser kyrkohistoria och kyrkovetenskap på vårterminen, men tar ett kortare studieuppehåll för att göra praktik i Mariefred. Där får jag bo hos Markus Jerusalemvänner R och H samt Konrad Katt i deras radhus. Lisa träffar Kaplanen, vilket gör vårt Arken-liv ännu mer trivsamt. På sommaren flyttar jag till Ansgarsgården, jobbar inom äldrevården 10 veckor i rad och sedan läser jag ännu mera bibelvetenskap under hösten. Den 11 september sitter vi på Carolina när nyheten om de kraschade planen når ut i läsesalarna. Eftermiddagen spenderas framför Tv:n på Kristoffer och Johans korridor. I oktober fyller Markus 25 och vi förlovar oss några dagar senare.
2002
Det är en snöig vinter. Under våren läser jag Tros- och livsåskådningsvetenskap och Markus börjar på Pastoralinstitutet. Vi flyttar till lägenheten på S:t Johannesgatan på skärtorsdagen och gifter oss 4/5, det regnar och är kallt men är trevligt ändå. Vi åker på bröllopsresa till Grekland, där vi bränner oss i solen, läser massor av böcker och promenerar i olivlundar. Jag är tjänstebiträde i Strängnäs och Markus i Oxelösund på sommaren - fast jag hinner med en sväng i äldrevården också. Under hösten läser jag mer tros- och livsåskådning och försöker ta igen mina förlorade poäng från våren innan.
2003
Markus prästvigs i januari och börjar pendla till Östertälje. Jag skriver ex-jobb om nattvardsböner och jobbar därefter i äldrevården ännu en sväng. Jag börjar på Pastoralinstitutet och vantrivs mer och mer ju längre tiden går. Markus söker, och får jobb i Vårdinge. I oktober åker vi på Kaplanens och Lisas bröllop i Kramfors och sedan åker jag till Wittenberg, Leipzig och Halle på PKV-resa. I december flyttar vi till Mölnbo och Melanchthon flyttar in, som en julklapp från mamma och pappa.
2004
Jag veckopendlar mellan Mölnbo och Uppsala, vilket inte är precis roligt men det fungerar. Jag får husrum hos M och A i utbyte mot viss barnpassning och dagishämtning, det gör livet mycket lättare. På Pastoralinstitutet är ljuspunkterna undervisningen i själavård samt mina nyfunna vänner, varav H och E är allra bäst. Falstaff och fru L gifter sig i maj och i juni prästvigs jag, äntligen och börjar jobba i Mariefred. Kaplanen och Lisa flyttar till Mölnbo. På hösten åker vi till Lettland på församlingsresa. Julen firar vi hemma, tillsammans med våra nya grannar.
2005
Jag jobbar vidare i Mariefred och trivs hur bra som helst. Söker jobb i Flen som jag inte får, extraknäcker i Trosa men hamnar inte där heller. Ska precis söka jobb i Sköldinge, då de ringer från Södertälje, där jag börjar på ett vik. i juni. Vi åker på semester till Bulgarien. Har halsfluss två gånger och magsjuka två.
2006
Det är en underbart snöig vinter och vi åker en massa längdskidor. Jag börjar blogga, inspirerade av Karin Långström Vinge. Mitt vikariat förlängs och jag börjar få hopp om fast tjänst, vilken jag också får löfte om framåt hösten. Och för övrigt jobbar vi, tämligen hela tiden. Handleder mina första gruppraktikanter, åker till Gotland med min mini-konfirmandgrupp och får ett rätt brutalt utbrott av eksem på sommaren. Min gudson Nils föds och döps, men då är jag oturligt nog på fortbildningsresa till Lund, något som för övrigt lär mig att jag aldrig i mitt liv ska bli reseledare. Finaste grannarna flyttar - men Lisa är kvar hela hösten eftersom hon jobbar i Västertälje. Huset målas rött istället för blått och vi byter Felician mot Octavian.
2007
Jag jobbar på som vanligt, med undantag för en "nära-väggen"-sjukskrivning på våren. Det är emellertid inte så farligt, utan jag kommer igen med full kraft. Pastorsadjunkt Å börjar och etablerar begreppet Piff-och-Puff-prästerna. Min guddotter Ebba föds och döps. Vi åker till Rom under pingsten. På hösten upptäcker jag Grey´s Anatomy och tittar mig raskt igenom säsong 1, 2 och 3.
2008
En slaskig och dålig vinter, men jobbet flyter på bra tack vare adjunkt och lite andra förändringar. Kollegan P börjar när adjunkten slutar, vilket gör förlusten av arbetsglädjen mycket mindre kännbar. Jag skaffar Facebook och får ännu en gudson, Elliot. På hösten provar jag GI-metoden och blir smalare, men inte särskilt mycket gladare, så jag ger upp alltihop. Resultatet håller dock i sig rätt bra ändå.
2009
Makens guddotter Elsa föds, liksom hans gudson Axel. Vi får huset ommålat invändigt och jag upptäcker tjusningen med Vita Huset. Jag fyller 30, åker på prästmöte, byter fackförbund, vikarierar som kyrkoherde och får halsfluss. Omorganisation i församlingen är struligt men spännande. Jag går en kurs om barns sorgereaktioner, blir poster-girl för kyrkovalet. Vi åker till Finland i mars, jag åker till Estland med Lisa i augusti och i oktober åker vi till Rom.
Slutsats: Livet blir mindre rafflande ju äldre man blir. Och det är rätt skönt.
söndag, januari 03, 2010
En nyårspresent helt i min smak...
...väntade på mig i mitt postfack på jobbet. Mina strävhåriga vänner som lagt dit den vet precis vad som gör en likaledes strävhårig lutheran glad!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)