Man får bara ha EN stjärna i varje hus

- Varför inte då?

- För annars blir de vise männen förvirrade!

(autentisk klefbecksk dialog, advent 2007)

Dagens insatser

Igår var våra arbetsupgifter av andlig art, idag är de av mer praktisk sådan. Maken har vänt båten och krattat undan de sista slemmiga löven, själv har jag hängt upp ljusslinga i plommonträdet samt bakat lussekatter. De hyste en viss motvilja mot att skiljas från bakplåtspappret, men verkar i övrigt ha blivit riktigt bra katter. Här är de:

Glad Advent!

Jane Eyre

Idag recenserades Dramatens uppsättning av Jane Eyre och jag blev genast fast besluten att se den, ju förr desto bättre. Den är slutsåld fram till nyår, men därefter finns det biljetter åtminstone till påsk tror jag.

Jag upptäckte Jane Eyre ganska sent i livet, det är bara två år sedan jag läste boken för första gången, och av alla filmatiseringar som uppenbarligen finns, så har jag bara sett en. Men den har jag å andra sidan sett flera gånger ...

Ruth Wilson som Jane. Boktroget tjurskallig.

Fredagsmys

Om katten själv får välja...

Rättelse

Läser man Kyrkpressen (eminent tidning för övrigt, heja Finland!) så får man mer korrekt information om fallet Jari Rankinen, som jag skrev om igår.

Triggerpunkt

Dagen skriver idag om ett fall med en avskedad präst i Finland, och uttrycker sig så här:

"Det hade länge varit känt att Rankinen inte gillar kvinnliga präster... "

Jag vet att det förmodligen bara en formulering. Det är inte alltid så lätt att skriva korrekt och smidigt på samma gång, om ni förstår vad jag menar. Men ändå. Meningar som denna retar mig. Det handlar inte om gillande eller ogillande. Ämbetsfrågan handlar om teologi och om bibelsyn. När man skriver sådär, blir det så ytligt, som om alltsammans handlade om griniga gubbar som inte vill ha några fjantiga fruntimmer i koret, och inte om ett teologisk ställningstagande.

Tankar om te

När jag var liten hade mina föräldrar en brun tekanna, och jättelika tekoppar med pastorala mönster på - en blå (mammas) och en grön (pappas). Kopparna hade de fått i lysningspresent och jag tyckte de var bland de vackraste saker som fanns. De brukade inte använda dem så ofta men ibland, på lördagseftermiddagar eller så, drack de svart, ganska vanligt te ur en speciell burk och gömde tekannan under den svarta tehuvan från Jobstryck. Jag tyckte att teet luktade rätt konstigt och smakade illa, men det var ändå väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa och dricka mjölk medan de drack te och pratade. Nu för tiden har de gått över till Roiboos, som dricks med mjölk i mindre muggar med sädgäss på, men det är fortfarande mysigt att dricka te med dem.

Mitt eget tedrickande tog inte fart ordentligt förrän i Uppsala. Där insåg jag också fort att tjusningen med löste - den ask med tepåsar som jag köpte min första vecka på Arken slängde jag, halvfull, när jag flyttade därifrån tre år senare. Riktigt te skulle inköpas i tebutiken under Storken, och gärna ha exotiska namn som "Rabbits Tale", "Vintersaga" eller "Chokladmint" (vilket i och för sig var rätt äckligt). Och te dracks det. På morgnarna vid korridorsköksbordet, mellan föreläsningarna på Café Carolina respektive Alma och framför allt på kvällar och nätter, i diverse olika korridorskök. Tekopparna hjälpte en att plugga, lösa världs- såväl som kärleksproblem och inte minst att skapa nya kontakter av olika slag. En nyckelreplik i den romans som utmynnade i vårt äktenskap var till exempel: - Vill du ha lite te? och det lär ju knappast vara särskilt originellt i dylika sammanhang...

Te är med andra ord en dryck med hög mys-, koncentrations- och tröstfaktor. Det är varmt och därmed lite lugnande, är såpass starkt i smaken att man inte behöver äta så mycket till, och det finns sorter för de flesta smaker. När man känner sig ledsen, frusen, orolig eller bara lite trött, så brukar en kopp te alltid funka, åtminstone delvis. Uttrycket te och sympati är knappast tillkommet av en slump, och ikväll har jag fått just det, av min snälla kollega och hans lika snälla hustru. Jag drack säkert sju koppar - och nu känns allting mycket bättre!

I ditt namn, Herre, i ditt namn!

Hell dig Maria, full av nåd

Litania i november

Mellan högmässor...

...befinner jag mig just nu. I vanliga fall har jag oftast bara en per dag, men idag ska jag göra ett spontant inhopp för en indisponibel kollega, i en kyrka där jag aldrig förut firat högmässa bakom altaret.

Det går säkert bra, församlingen kommer ta väl hand om mig. Mitt enda problem just nu är att min predikan från i förmiddags ligger på en stol i S:ta Ragnhilds kyrka, som är stängd, låst och larmad, samt i min dator på jobbet, som inte precis ligger på vägen mellan S:t Mikaels kyrka och Mölnbo. Därför har jag, som jag ser det, dessa alternativ:

1) Skriva en ny predikan fort som bara den
2) Åka in till expeditionen, skriva ut predikan och åka vidare till kyrkan.
3) Predika ur minnet, utan manus, och se hur det går
4) Hel fräckt låna makens predikan

Vad tycker ni? Jag har ungefär en timma på mig att bestämma mig.

Domsöndagsstämning

Radiotips

Klartext i P4 har just nu en serie om Södertälje och speciellt om dess kristna invånare med rötter i Mellanöstern. Det går att lyssna på nätet, såklart:

Onsdagens program

Torsdagens program

På fredag kan man lyssna direkt, klockan 18.00 i P4.


En trevlig detalj är att man i åtminstone de två första programmen hör min svåger Mattias intervjua min arbetskamrat Madleen!

Ett drastiskt - men tänkvärt - förslag...

...kommer min kollega Markus Hagberg med i dagens upplaga av Kyrkans Tidning. Läs den!

Även om jag kanske inte skulle vilja dra det så långt som till att avskaffa pastoralinstituten helt, så håller jag helt med Markus om att mer fokus och mer resurser behöver läggas på de blivande prästernas församlingserfarenhet och praktikperioder, samt på pastorsadjunktsåret. Det är i verkligheten man bäst rustas för verkligheten.

"Det är outhärdligt, det han säger!"

Alltså, jag tycker inte om att predika om den yttersta domen. Jag tycker berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är ett mycket trevligare bibelställe, precis som jag tycker att berättelsen om Jesus och barnen är mycket lättare att hantera, än berättelsen om Jesus och den unge mannen som ägde mycket.

Därför händer det att jag ägnar mig och exegetiskt, såväl som homiletiskt, fegspel. Jag tassar helt enkelt runt det som Jesus egentligen säger, och försöker hitta andra vinklar, andra temata och andra ingångar, för att inte behöva konfrontera mig själv och mina åhörare med den Jesus som, för att citera lärjungarna i Joh. 6:60, säger outhärdliga saker. Dels för att jag själv inte vill höra dem, dels för att jag inte vill att mina åhörare ska tycka att det är jag som är outhärdlig.

Jag VET att jag gör så här - men jag tycker inte om det. Jag försöker låta bli. Och därför blir jag så arg och beklämd över predikningar, utläggningar och andra offentliga homiletiska utsagor som utan tillstymmelse till eftertanke ägnar sig åt att förtiga, eller bortförklara det faktum att bibelns värsta domspredikant faktiskt heter Jesus från Nasaret.

Vi har den bibel vi har. Jesu ord om frälsningen och den yttersta domen, är inte lösryckta meningar här och där, eller tvetydiga yttranden i komplicerade kontexter. Nej, det är hela kapitel sammanhängande text, det är predikningar, liknelser och skarpa förmaningar. Jag har mycket svårt att tro att det är hans vilja att vi som är hans tjänare ska fega ur inför dem.

Det behöver inte innebära att vi ska predika svavel. Det behöver absolut inte innebära att vi ska låtsas att vi tycker det känns enkelt, bekvämt och glasklart och det ska definitivt INTE innebär en förkunnelse som verbalt kastar några i helvetet och andra i himmelriket, för sådant kommer det inte an på oss att göra. Domen är Herrens. Men vi kan väl åtminstone försöka stå för att han säger att den finns?

Ny bloggbekantskap

Idag upptäckte jag, via Samtal med J, en ny bloggbekantskap i Söderberättelser. Det är en prästblogg, dock utan de särskilda kännetecken på en sådan som Maja listade för ett tag sedan.

Den yttersta domen för hela familjen

Idag har jag firat familjemässa på söndagen före domsöndagen. Eftersom tredje söndagen i månaden alltid är familjemässa-söndag i vår församling, så är det inte första gången det händer. Någon gång har familjemässan hamnat på själva domsöndagen, men oavsett vilket så handlar texterna om den yttersta tiden, Jesu återkomst och den yttersta domen.

Varje år får jag alltid lite panik. Vad ska jag säga? Vad ska vi sjunga? Hur ska man förklara texterna så att även barnen förstår, men utan att de (eller deras föräldrar, för den delen) tycker det är otäckt och fördömande? Hur förmedlar man bibelns budskap om vaksamhet, väntan och den yttersta domen på ett sätt som är sant utan att vara skrämmande på ett sätt som driver bort från Jesus, istället för till honom?

Vi har löst det på lite olika sätt genom åren. Ibland har vi lagt fokus på just att Jesus kommer tillbaka och på hur härligt det ska bli. Något år har vi kombinerat det hela med dopfesten för fyraåringar, och i skenet av berättelsen om de tio jungfrurna talat om vikten att hålla sitt dopljus brinnande. I fjol gjorde vi bilder till GT-texten och i år slog vi på stort och dramatiserade evangeliet, med pappersfacklor och allt.

Det gick bara bra, och när jag satt i bilen hem så slog det mig att det kanske egentligen inte är vare sig lättare eller svårare med den Yttersta Domen för ett barn. Texterna blir ju varken lättare att förstå, eller mindre oroande för att man blir vuxen - tvärtom! Det står som det står, och det kan vi inte ändra på, eller anpassa, eller hoppa över. Men om vi frimodigt kastar oss över dem, tillsammans, så tror jag att vi kan få en djupare förståelse för vad det innebär att leva i vaksamhet och väntan på att Jesus ska komma tillbaka - oavsett om vi är sju år, trettio eller nästan sjuttiofem.

Stucken och besprutad

Igår fick jag en spruta. Nu gör det ont. Överallt, mer eller mindre, men mest i vänster arm.

Men det betyder, förhoppningsvis, att jag inte kommer vare sig få, eller smitta någon med svininfluensa och det är ju bra. Lidande som ger räddning, liksom.

Ibland...

...får jag lite panik på hur mesig och slätstruken den här bloggen är och funderar på att göra om en den till en barrikadblogg. Ni vet en sån där man tar ställning i precis varenda fråga och uttrycker sig kategoriskt och självsäkert om allt och alla utan att bry som om så mycket annat än just det, att få skriva precis hur man tycker - eller VET - att det är.

Fast sedan kommer jag på att jag är sådan. Inte ens när jag försöker. Jag är en resonerande mes. Så då blir det ungefär som vanligt.

Mitt Småland

Jag är inte från Småland. Jag är egentligen inte någon särskild stans ifrån alls. Mamma är från Småland, pappa från Uppland, jag är född i Stockholm och mestadels uppvuxen i Närke och nu bor jag precis på gränsen mellan Stockholms och Södermanlands län. Även om jag tillbringat i princip alla barndomens sommar- och jullov där, och trots att mina föräldrar bor där nu, så är min hemortsrätt i Småland rent formellt ganska svag. Och småländska pratar jag förstås inte heller, bortsett från vissa ordvändningar, som nog snarare är s.k. familjespråkliga än dialektala.

Men i alla fall. Småländska höglandet är den del av Sverige som känns mest som "hemma" trots att jag inte bor där just nu. Jag tycker (väl medveten om att jag romantiserar....) att det är där som naturen är som vackrast, människorna som trevligast och det är där jag på sätt och vis önskar att jag vore född och det är dit jag vill flytta när jag blir gammal. Och om någon pratar småländska med mig, så går jag på i princip vad som helst - det är verkligen min trygghets- och trevnadsdialekt nummer 1.


Därför var det fullkomligt underbart att läsa Carl-Henriks översättning av "Jesus och barnen" till Landsbromål. Landsbro ligger utanför Vetlanda, några mil sydväst om Eksjö, där mamma och pappa bor, och dialekten är inte exakt likadan som den min morfar pratade - men nästan. Smaka bara på den här meningen:


Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom.

Med anledning av Luthers 526-åriga födelsedag

Sabbatsbrott som straffar sig?

Jag var, av praktisk-logistiska skäl, inte i kyrkan i söndags. Det är säkert därför jag känner mig helt urspårad och allmänt osyftad just nu...

Om att vara obekväm i ögonen på någon man själv skapat

Nu ger jag mig på något som kanske inte är så bra. Jag tänker blogga om en tanke jag inte tänkt klart. Inte på långa vägar, faktiskt.

Det handlar om den uttalade självbildens roll i debatter, såväl sekulär- som kyrkopolitiska sådana. Jag har tänkt på det i alla möjliga sammanhang - att de som direkt eller indirekt påtalar sin egen radikalitet, oftast inte är så där vansinnigt radikala egentligen. Inte om man inte tillskriver debattörens motståndare bra mycket mer makt, inflytande och anseende än vad de egentligen har. Vilket debattörer av detta slag ofta gör, mer eller mindre uttalat.

Det är rätt effektivt, på vissa sätt. Ingen vill säga emot en underdog. Ingen vill vara bakåtsträvare. Ingen vill vara Goliat om man kan få vara David. Det ÄR finare att vara profet än överstepräst. Och då undviker man att gå i svaromål, glider undan eller går helt enkelt i försvar - varpå sakfrågan lätt vinns av den självutnämnde radikalen.

På andra sätt är det en strategi som förfular debatten och får den att handla om hur kontrahenterna ÄR istället för vad de tycker. Den som blir beskriven och behandlad som om den befann sig i ett orättfärdigt överläge, provoceras inte sällan till att bete sig som om det var sant - alltså med nonchalans och maktspråk. Eller till att börja prata likadant, så att man istället för att diskutera en sakfråga, diskuterar vem som är mest radikal och vem som har minst makt. Och så var det med den debatten, liksom.

Som sagt, den här tankegången kan både förfinas och exemplifieras ytterligare. Kanske beskrivas med en skarp formulering. Men det lämnar jag åt er som läser så länge.

Vill ni läsa mer om detta, läs Maja. Inte för att hon är sådan själv, utanför att ofta hon ger goda och obarmhärtiga exempel på både detta, och andra näraliggande fenomen.

Som när ett barn kommer hem och kvällen...

Jag ska strax sätta mig på det första av de två tåg som ska ta mig från Södertälje till Nässjö och mina föräldrar. Där ska jag (antar jag) få dricka kvällste och äta smörgåsar med mina favoritpålägg. Sedan ska jag få sova i min välbekanta flickrumssäng, bli väckt av en hundnos i örat, äta yoghurt med plommonmos och sedan göra ingenting tillsammans med min pappa hela dagen, innan mamma kommer hem och vi gör ingenting alla tre.

Det är nog inte helt omöjligt att det är snarlikt att komma till himlen.

I drömmarnas land

Vaknade nyss med ett ryck. I drömmen hade jag nämligen slagit upp Länstidningen och överst i vår rosa predikotursruta hittat mitt eget namn, följt av orden "Mässa med Deeksha-välsignelse" och en noggrann instruktion, skriven i första person, vad som skulle ske där... Precis när jag satt i Sankta Ragnhildsgårdens trappa och grät över att det inte gick att publicera en dementi, så ringde väckarklockan.

Nu är jag vaken och ska läsa in mig ordentligt på saken. Återkommer med mer utförliga reflektioner när jag förstått vad det hela egentligen handlar om. Tror dock det är högst otroligt att jag kommer fram till att jag i vaket tillstånd vill leda dylika mässor...

Vill man läsa artikeln som jag tror föranledde min dröm, så finns den här. Vill man läsa en kommentar till det hela av någon som tänkt och inte bara drömt, läs här.

Helgen...

...inleddes med lösgodis i Östra Husby och avslutades just med att jag spillde stuvning på katten.

Däremellan har den varit mycket god och avkopplande. Imorgon åter i tjänst. Temat för veckan är dopsamtal.

Jag tycker att de vackraste psalmerna skrevs på 1500-talet. Jag älskar Händel högt och rent. Inte desto mindre är Majas bloggpost idag mycket läs- och tänkvärd. Jag tar mig friheten att citera en liten bit:

"Goodbye JS Bach och Telemann, Händels oratorier och Buxtehudes adventsmusik - det är en kyrkomusik som aldrig skulle ha blivit skriven om kyrkorna på den tiden haft samma policy som Svenska kyrkan har idag." (http://majasbibelblogg.blogspot.com/ 091101 kl. 13.12)

All utveckling bygger på att någon är modern och förskräcklig. Och det moderna och förskräckliga som saknar kvalitet, brukar med tiden sortera ut sig självt. Det som har kvalitet, blir med tiden klassiskt och fint. Eller i alla fall klassiskt, det beror på vem man frågar.