Ibland är det svårt att inte överväldigas...

...och när man överväldigas, är det lätt hänt att man blir lite sentimental. Även när det gäller teologiska spörsmål. Hur som helst, för några veckor sedan stod jag i mittgången i S:ta Ragnhild med patenen och och blev slagen i huvudet med enheten i Kristus, så-är-vi-fastän-många-en-enda kropp, alltsammans.

Uppför mittgången, denna alldeles vanliga söndag (Sexagesima tror jag det var) kom människor bokstavligen från öst och väst. Från alla verksamheter, från delar av stan, från olika delar av världen. Några gick själva, andra fick bäras. Många av oss som drack ur samma kalk har aldrig talat med varandra. Ganska många kan inte riktigt det, eftersom språkförbistringen lägger hinder emellan. Flera av oss har olika åsikter om allt möjligt, olika erfarenheter, förutsättningar, framtidsutsikter. Men där, med brödbiten i handen, spelar inget av det där någon roll. Ingen får mer, ingen får mindre och innebörden, verkligheten i riten är densamme - vi tar emot Kristus och i honom är vi ett, om vi så inte är det i något annat, någon gång. Och jag tänkte och tänkte medan jag dukade av altaret, men kunde inte komma på något annat sammanhang som är lika enande, förutom vår rent biologiska mänsklighet.

Det är på ett sätt så självklart - en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd - men så ofta fokuserar vi som utgör Kristi Kyrka på de tillfällen då vi är splittrade, att vi glömmer den enhet som faktiskt finns. Vi glömmer att tacka för den, glädjas åt den - och vi glömmer att ta det ansvar som den för med sig.