Jag är inte så klantig som alla tror...

...jag har bara väldigt mycket otur. Och idag bevisades detta ännu en gång.


Först upptäckte jag att mitt i väskan förolyckade läppglans inte bara glansat till min mobiltelefon, utan även mina svarta kyrkskor. De klär inte i rosa läppglans, kan jag meddela.

Därefter missbedömde jag avståndet Sankta Ragnhildsgården- en dopfamilj något. Jag kom lite försent till mitt dopsamtal och dessutom hade jag hållit en rätt bra takt, så jag var lite svettig, när jag upptäckte att 1) dopfamiljen bodde många trappor upp 2) hissen var trasig. Jag var inte mindre svettig när jag kom upp...

Sedan fastnade jag vid ett rödljus på vägen tillbaka, och kom in på perrongen precis när tåget skulle gå. Jag tryckte på döppöppningsknappen. Inget hände. Jag tryckte igen. Ingen reaktion. Tåget stod still. Jag tryckte. Dörrarna var stängda. Jag hoppade upp och ned och fäktade för att tågvärden skulle se och tryckte igen. Alla i hela vagnen glodde på prästen i duffel och för stor mössa som studsade som en galning utanför fönstret. Sedan åkte tåget. Jag stod kvar.

Arg, svettig och förnedrad satte jag mig på tåget till Södertälje Hamn och ringde maken som snäll som han är kom och hämtade mig där. Nu har jag inte sabbat något på flera timmar, men man vet ju aldrig. Det finns mycket här hemma som kan så sönder...