Word!

Det var länge sedan den sändes, men jag vill ändå rekommendera den här krönikan av Nina Björk. För jag vill inte heller se mer av de kvinnoroller hon beskriver. Och jag skiter också i vilka underliggande motiv som kan finnas bakom, för jag är trött på att finkulturens kvinnor hela tiden ska lida så förtvivlat, och framför allt på att deras lidande så ofta ska ske sexuellt. Eller åtminstone i underkläder.

Lika trött är jag på lidandestrenden i ungdomskulturen - i stort sett varenda ungdomsbok som recenseras i dagstidningarna beskrivs som "mörk", "tragisk" eller med "utsatthet och destruktivitet" som tema. Särskilt om det handlar om flickor. Flickor som skär sig, flickor som våldtas, flickor som upptäcker förfärliga familjehemligheter. Och det är inte så att jag vill förtiga verkligheten bakom sådana här böcker, för det lidande de beskriver, det finns. Det finns, och det är varje vuxens ansvar att försöka göra någonting åt det.

Men samtidigt - varför är det så lockande att framställa kvinnor som offer? Och varför ska hela tiden det sexuella och fysiska i offerrollen betonas? Varför finns det så få ungdomsromaner/filmer om vanliga tonåringar, om dem som vare sig lever ett glättigt Gossip-Girl-liv eller skär sig, gruppvåldtas eller knarkar? Eller så få filmer där en kvinna har huvudrollen utifrån sin karaktärs personlighet, yrke eller uppgift och fokus också ligger där - och inte på att hon är kvinna? Och varför är det filmiska offret bara attraktivt, om det är en kvinna?

Nina Björk har svaret, är jag rädd, när hon säger följande: "Jag vill inte att de ska vara där och skapa bilden av kvinnan, som är den manliga fantasins bild av kvinnan men som passerar som stor, allmängiltig, konst."

En sån här...

....ska jag göra imorgon. Fast med ett Kristusmonogram!

En ny kompis!

Mitt fadderbarn Elliot har blivit storebror! '

Här är Louis Marcel Johannes, 11 dagar idag!

Ett nytt ord

Alldeles nyss, på Facebook, lärde jag mig ett nytt ord av min bloggvän Emelie: Sekulär framgångsteologi.

Som beskrivning av budskapet i alla dessa självhjälpsböcker, föredrag och nyckelringar om hur lyckad, harmonisk och (inte minst!) framgångsrik man blir, om bara man tror på sig själv, omfamnar livet, väljer glädje och tänker positivt är det klockrent. Underbart att få en precis lagom elak definition på detta utbredda, och i mitt tyckte både överskattade och fördolt elitistiska fenomen!

Härmapa-soppa

UnderbaraClara kokade soppa häromdagen. Jordärtskocka-soppa. Och eftersom det råkar vara så underbart ställt här att min make har ett trädgårdsland alldeles fullt med jordärtskockor, och dessutom ska ha födelsedagskalas i morgon, så är jag en härmapa just nu. Det luktar smaskens i hela huset, och ännu mer smaskens lär det bli. Jordärtskockor smakar nämligen bättre än de ser ut!

Närstrid

Häromdagen bevittnade jag en närkamp mellan en skata och en råtta på kyrkogården. Skatan vann.

Tillbaka till forntiden

Igår gick jag i klädbutiker och insåg att nu är det faktiskt tillbaka på riktigt, 90-talet. Kängor och flanellskjortor vart jag vände mig. I sådana där murriga färger som Kurt Cobain eller vem det var hade. Och när jag kom till frisören hade de 90-talslistan på repeat i salongen.

 Inte mig emot. Tvärtom. Jag gick hem och uppdaterade min egen 90-talslista. Håll till godo, om ni vill.

Kill your darlings

Ibland talas det i vissa kyrkliga sammanhang lite drömskt om hur bra det kommer vara för Svenska Kyrkan när vår ekonomi försämras. Hur vi kommer prioritera oss tillbaka till källorna, skala av allt det där som inte är viktigt och helt enkelt bli en sannare, mer kyrkig kyrka. Och så ser man hoppfull ut - när pengarna är slut, då ska allt bli bra. Eller i alla fall mindre kajko.

Jag tror det ligger mycket i det. Absolut. Eftertanke och självrannsakan brukar ha goda effekter, och få saker stämmer till eftertanke lika bra som en skral kassa. Men det finns faktiskt ett led mellan dagens läge, där Svenska Kyrkan pysslar med både det ena och det andra och det sjunde, och den idealiserade framtiden, då vi bara gör Det Allra Viktigaste. Nämligen ledet när Svenska Kyrkans medlemmar ska avgöra vad som egentligen är viktigt. Kill-your-darlings-ledet. Och det tror jag inte blir särskilt kul. Alls.

För Svenska Kyrkan gör väldigt mycket saker. Somligt är kanske inte helt lyckat, somliga verksamheter och arrangemang kan sannerligen ifrågasättas såsom varande sekulära, synkretistiska eller helt enkelt bara knäppa - men den största delen av Svenska Kyrkans verksamhet är bra. Riktigt bra. Inte livsnödvändigt, inte avgörande för en kyrkas existens - men bra. Viktigt, meningsfullt, kärleksfullt. Jag pratar om Öppna Förskolor, ungdomskvällar, pensionärsträffar, retreater, konfirmandläger, sorgegrupper, diakonala projekt, vägkyrkor, utflykter, familjecentraler, körer och musikgudstjänster. För det är sådana darlings som kommer sitta lösare när pengarna tar slut. Det är sådana verksamheter vi kommer bli tvungna att väga mot varandra, att skära i och välja bort. Det är sånt vi kommer bråka om, när vi som är anställda eller förtroendevalda ser olika saker som minst försumbara - för det kommer vi göra. Tjohej, vilka gräl som kommer bli, på kyrkoråd och arbetslag, när man ska komma överens om kriterier och principer för vad som ska göras respektive inte göras. Människor som deltagit, burit och brunnit för verksamheterna kommer bli besvikna, upprörda och arga. I

Så visst, den försämrade ekonomin kommer att bidra till en sund självrannsakan och tvinga fram en välbehövlig reflektion kring vad som är en kyrkans viktigaste uppdrag. Men vi ska inte inbilla oss att det kommer vara lätt, eller trevligt, medan det pågår. Och pågå - det kommer det göra länge.

En Expressen-reporter kom till Mölnbo

...och gillade uppenbarligen det har såg. Tre hela sidor i dagens upplaga är fyllda med vittnesbörd från Mölnbobor (min man., t.ex.) om att Mölnbo är fantastiskt. Och, förstås, att Abbe är fantastisk. Kärlek i Expressen kan med andra ord vara både kysk och generös!

"Alla känner sig välkomna, föreningslivet blomstrar, skolan är toppen, sjuksyrran finns på plats, barn och mammor myser med prästen på kyrkans barntimme, snart öppnar biografen"

(Tommy Schönstedt i Expressen 111015)

Dialog med läsarna

Vad vill ni läsa? Vad tycker ni är roligast/intressantast/mest härligt störigt? Själv har jag lite skrivkramp och behöver tips.

"...over here, they're just dead Africans"

Citatet i rubriken kommer från filmen Shooting Dogs, från en scen där en BBC-journalist förklarar den känslomässiga skillnaden hon upplever mellan att rapportera från Bosnienkriget och folkmordet i Rwanda. I Bosnien, säger Rachel, som karaktären heter, grät hon varje dag. I varje död bosnisk kvinna såg hon sin mamma. Men i Kigali, ser hon bara döda afrikaner.

Jag kom att tänka på den scenen, när jag läste Per Gudmundsons artikel i gårdagens SvD, om västvärldens oförmåga att ta in det faktum att kristna världen över faktiskt förföljs och dödas just för att de är kristna. Gudmundson resonerar klokt och bra, men jag tror att perspektivet ovan också finns med. Visst behöver vi som är vana vid den västerländskt självkritiska bilden av kristendomen som en kolonial överhetsreligion vänja oss vid tanken på att kristna också kan vara offer.

Men det handlar nog minst lika mycket om vår människosyn. För, det är i Afrika som kristendomen ökar mest och samtidigt, som Per Gudmundson skriver, är de flesta av dem som dödas för sin kristna tro i världen, just svarta afrikaner. Och för att riktigt kunna ta in detta, behöver vi behöver vi vänja oss vid att se afrikaner som riktiga, fullvärdiga människor, precis likadana som vi själva. Människor kapabla till att vara både förövare och offer, både förtryckare och förtryckta. Människor som du och jag, helt enkelt.

Det borde vara självklart. Men jag är inte så alldeles säker på det. För, tämligen ofta, så reagerar vi nog, nästan omedvetet, som Rachel i Shooting Dogs - they're just dead Africans". Och det är ett större problem, än vårt postkoloniala dåliga kristendomssamvete. Det är ett kärlekslöst förakt för vår nästa, för våra bröder och systrar. Och vi vet knappt om att vi går runt med det.

Filmtips

Befriande sakligt om syndabekännelsen

 

"Till syndernas förlåtelse - perspektiv på beredelsen i mässan"  är en okomplicerad bok om ett komplicerat ämne. Den är en rapport från ett seminarium kring syndabekännelse och avlösning som hölls på Åh stiftsgård för ganska precis ett år sedan, anordnat av Göteborgs stift med Ingemar Birgersson som ansvarig. Mikael Löwegren, är redaktör och har också skrivit ett kapitel i boken. Övriga författare är Mikael Isacson, Lars Eckerdal, Göran Prytz, Josefine Callenberg Sävenstrand och Gunilla Martinsson.

Till skillnad från mycket annat som sagts och skrivits om beredelsens och syndabekännelsens plats i mässan på sistone, är detta en bok som är befriande saklig, samtidigt som den tar frågan om synd och förlåtelse på djupaste allvar. De två första kapitlen sätter syndabekännelsen i ett kyrkohistoriskt respektive liturgihistoriskt perspektiv, de följande tre lyfter frågan först utifrån gudstjänstperspektivet, därefter utifrån själavårdens perspektiv och slutligen har frågan fått landa i församlingsverksamheten bland gudstjänstfirare och präster.

Resultatet är mycket gott. Inte främst för de goda förslag och reflektioner som samtliga författare ger, utan för att detta är en bok som handfast och uppriktigt tar en av Svenska Kyrkans stora utmaningar på allvar, utan att förringa vare sig syndens allvar, eller förlåtelsens gåva. Ett ord i rättan tid, som med fördel skulle kunna läsas och diskuteras på landets alla kontraktskonvent framöver.

Jag är inte historiker...

...och inte heller är det mitt primära mål att vara nedlåtande och så, men jag riktar ändå en fråga till mer kvalificerade historiker bland mina läsare: Är nedanstående (som är inledningen på ett reflektionsdokument om vigselgudstjänsten, som tagits fram inför den kommande revisionen av kyrkohandboken) verkligen en rimlig beskrivning av äktenskapets historiska utveckling?




Vill man läsa hela dokumentet, och dess motsvarighet om dop, konfirmation och begravning, kan man ladda ned dem här: 
 

Sonat till Miriam...

...är inte riktigt vad det handlar om, men en polska är så mycket bättre i mina ögon! Den är komponerad av min svåger Peder långt innan vi träffades, men eftersom jag tokälskade den redan första gången jag hörde den, så dedikerade han den till mig i efterhand, sommaren 2001, tror jag.

Efter det har Peder alltid spelat den för mig när jag bett om det - på vår förlovningsfest, vårt bröllop, min 25-årsdag och inte minst en massa alldeles vanliga eftermiddagar vid pianot i Sigtuna prästgård hos våra svärföräldrar.

Så, lyssna och njut! Jag känner fortfarande livet i mig varje gång jag hör den!

Min tro kostar mig mycket lite

Ibland blir jag brutalt påmind om att det faktiskt inte kostar mig nästan någonting att vara kristen. Min rätt att vara det är skyddad enligt lag. Ingen i min närhet anser det vara skäl för våld, hot eller diskriminering. Inte ens om jag hade ett "vanligt" jobb skulle jag kunna bli av med det för min tros skull, och ingen kan hindra mig från att be, fira gudstjänst eller klistra Jesus-fiskar på bakluckan.

Visst, det dyker upp hånfulla facebook-kedjebrev om min tros orimlighet, kristna kanske misstänkliggörs i media och min tro kanske utmålas som bakåtsträvande och människofientlig. Men min tro som sådan gör inte mitt liv farligare, eller ens mindre behagligt.

För mig är det självklart. Men många människor har relativt nyss fått lämna sitt hem och sitt sammanhang, därför att det var allt annat än självklart där. Människor som förlorat hela sitt sammanhang och vars familjemedlemmar, vänner och släktingar bokstavligen dött för sin tros skull. De pratar inte om det jämt, men deras erfarenheter finns där och påverkar hur de ser på världen. Som ett sår i deras hjärtan, och som en påminnelse för oss andra att det är inte det allra minsta synd om oss.

En fröjd att läsa

Jag vet inte om det beror på att jag tillbringade delar av min barndom på en ledarredaktion, och i princip hela densamma i en skribents omedelbara närhet - men få saker får mig att bli så imponerad, och så inspirerad, som riktigt välskriven, skarp (och, mea culpa, gärna lite elak) debattext. Sofia Lilly Jönssons svar på kommentaren från Seglora Smedjas redaktör får mig hur som helst att bli helt lycklig. Dels för att jag i stort håller med henne, men främst för att det är så rasande välformulerat. Klicka här, gå till kommentarerna, skrålla ned till den som skrevs av 29 september vid sjutiden på kvällen.