Sommaren 1994 var jag nykonfirmerad och var väldigt inställd på att vara vuxen. Det tog sig dock inga dramatiska uttryck utan var ett framför allt andligt och litterärt projekt. Nu skulle jag läsa böcker som var seriösa, helt enkelt.
Så, min ritual vid sänggåendet innehöll läsning ur dels Vägmärken (som jag inte förstod ett smack av), dels en antologi med Dietrich Bonhoeffer (som jag alltid somnade halvvägs igenom) men, innan jag kom så långt, ett kapitel ur Susan Faludis Backlash.
De två mer andliga böckerna var konfirmationspresenter, Backlash vet jag inte var jag hade fått tag i men pappas skrivbord är en trolig gissning. Hur det kom sig att jag valde just den som min mer sekulära fortbildning, det minns jag inte, och jag minns faktiskt inte särskilt mycket av boken som helhet, mer än ett kapitel där Faludi återberättar ett avsnitt ur TV-serien "Livet runt 30" där en hemmafru som återgått till karriären blir så olycklig av att vara skild från sina barn och sitt hushåll att hon blir hemmafru igen.
Ibland, när jag bloggat om min ständiga käpphäst "det-är-inte-farligt-att-vara-en-duktig-flicka", så har jag tänkt på den där boken, och det där kapitlet. Och i sin krönika i dagens SvD gör Anna Laestadius Larsson samma koppling mellan dagens mediala larm om hur farligt det är att vara en högpresterande kvinna och det som kom att kallas backlash på 80-talet. Är dagens stresslarm är vår tids motsvarighet till det Faludi kallade Backlash, frågar hon sig. Jag tror att svaret är ja. Och inte precis tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar